Sida 404
IDUN
bete, sora om hvad förut från samma håll blifvit oss gifvet; och vi veta mer än väl, att Sigurd är tillräckligt hemmastadd vän i svenska hem för att äfven oanmäld stiga på. Vi ha derför ej heller med dessa rader afsett, att bedja våra mångfaldiga läsarinnor öppna dörren. Vi ha endast tillsammans med dem i glädje velat konstatera, att nu är han åter der, och att det sällskapet är trifsamt såsom alltid.
* * *
En annan sedan långt tillbaka hemvan gäst och allas afhållne farbror är Onkel Adam. På Wilhelm Billes förlag har nu börjat utgifvas hans literära testamente till det svenska folk, som förstår honom'så väl och älskar honom så högt — »Ur Onkel Adams portfölj»; efterlemnade skrifter. Tvänne häften äro redan utkomna till det billiga priset af 50 öre stycket; sex ytterligare följa innan julen. Man hör ofta nog den klagan uttalas, att man midt upp i det nu för tiden så öfversvallande julflödet af likt och olikt, godt och underhaltigt, står mer än rådvill, när det gäller att göra lämpligt val vid boklådsdisken. Men sannerligen detta bör vara allt för svårt, när exempelvis sådana verk som det här nämda föreligga. En renare, sundare och friskare läsning för gammal och ung kan ej bjudas.
* * *
Från Jos. Seligmanns förlag anteckna vi en bok för flickor och qvinnor», öfversatt från den andra engelska upplagan och benämd »Qvinnans fem gåfvor». Förf. har redan förut presenterat sig för svensk publik genom ett arbete med den långa och något egendomliga rubriken: »Konsten att vara lycklig, fastän gift.» »Qvinnans fem gåfvor», säger förf. »äro de, som sätta henne i stånd 1) alt behaga menniskor; 2) att föda dem på ett läckert sätt; 3) att kläda dem; 4) att hålla dem ordentliga och snygga; 5) att undervisa och lära dem». Det ganska vidlyftiga arbetet innesluter obestridligen bland åtskilligt, som är en smula pjunkande eller sökt, en stor fond af praktiska och sunda åsigter och torde böra kunna påräkna vidsträckt läsekrets. Vi ha på annat ställe i dagens n:r tillåtit oss som prof för våra läsarinnor
aftrycka kapitlet om »Qvinnans bref».
* *
*
Från Abr. Lundquists af gammalt högt renom-merade musikförlag föreligga för närvarande flere värdefulla musikalier inom skilda brancher. Såsom af specielt stockholmskt intresse nämna vi särskildt en vals »Douce espérance» af markisinnan de Güell, hvilken tillegnats drottningen af Spanien, tonsättarinnans hemland. Markisinnan de Güell är förmäld med sekreteraren vid härvarande spanska legation, markis de Güell, hvilken står i nära slägtskapsförhållande med det spanska konungahuset. Den unga, strålande skönheten ur vår hof- och diplomatiska societet har inom trängre kretsar redan förut varit känd för sin musikaliska begåfning, men ej förr än nu offentligt framträdt med något arbete. Den nu föreliggande valsen är synnerligen melodiös och företer ganska originella pointer; lugnt kan påstås, att den som konstnärlig prodnkt står ett godt stycke öfver, hvad gemenligen inom denna genre plägar presteras.
Vidare ha vi mottagit från samma förlag till anmälan; för piano och två händer:
Skeppsgossedans af Richard Henneberg-, Abra-kadabra, polka, och Masurka af P. II. Pousette; Cascarincttepolka och Halutpolka af Victor Holtz; Minne från konstn&rskarnaoalen, vals af Johan Ericsen; Hulda liUa, sångvals (med text) af Johannes Pugh; Minne af Tannhäuser, fantasi af Friis Spindler; Wien bleibt Wien! marsch af Johann Schrammel;
för piano och fyra händer:
Konung för en dag; potpourri af H. Cramer;
för sång och piano:
Vandring i skogen, barytonsolo af O. Torssell.
Hvems var felet?
Äktenskapsstudie af Ottar. Belönad med första pris vid Iduns följetongstäfling.
I.
Inledning.
|pp|latsen framför centralstationen var full af vagnar. Man såg der börsmagnaternas eleganta ekipager trängas med hyrvag-
nar och åkardroskor. Allt tydde på att någon, inom den högre handels- eller embets-verlden märklig person skulle resa med nattsnälltåget.
I väntsalen är ett brokigt lif. Lysande toiletter sticka af mot enkla reskläder, muntert glam höres från alla håll och irriterar den af sina tusende omsorger upptagne resanden samt låter honom, vid öfverräknandet af sina ett, två, tre, fyra och så vidare kolly, känna sig dubbelt olycklig och beklämd. Låtom oss blanda oss emellan grupperna och lyss till, hvad de kuna hafva att säga. Se der en samling ungdom, flickorna i ljusa, luftiga drägter, herrarne med små myrtenkransar på frackuppslagen. Yi förstå således, att det är ett bröllopsfölje.
»Det blir väl bra tomt efter fru Hünter, då hou nu lemnar sina flickvänner?»
»Åh, jag vet inte det. På sista tiden ha vi sett så litet af henne, att vi redan blifvit vana vid hennes förlust.»
«Huru länge blifva de borta?»
»Så länge det roar dem, helt enkelt. Tänk så lyckliga, som kunna så der göra, hvad de vilja.»
»Ack», infaller en annan ung dam, »det blir man snart nöjd på. Jag försäkrar,» tilllägger den tjuguåriga skönheten med blaserad min, »att jag riktigt afundas dig, som orkar att önska något.»
»Åh,» genmäler den andra litet skarpt, »om du afundas mig, har du ju redan deri en ouppfyld önskan.»
»Bravo», infaller kavaljeren skrattande. »En duell på skarpa klingor.» Och den lilla misstämningen upplöses i ett muntert skämt.
»Kan du se,» hviskar en tärna till en annan, »hvad Ninas resdrägt är af för tyg? Det forefaller som någon sorts sammet.»
»Ja, det är så kalladt silkesplysch. Se, så det skiftar. Det är, som om det fallit dagg på den.»
»De säga, att hon har tio reskoffertar.»
»Misstag. Hon har ingenting med sig. Allt skall köpas nytt i Paris.»
»Ähja, det är ju också naturligt. Den stackars revisorn har nog inte haft råd att skaffa henne något öfverflödigt.»
»Uff, hvad jag är matt och mätt,» utropar en nng herre, hvars hela chevelyr tyckes hafva fallit ned på kinder och haka. »Det är då för märkvärdigt, att huru gammal man än blir, kan man aldrig hålla måtta, fast man vet, att man mår illa efteråt.»
»Ja, men det var också en utmärkt middag eller dejeuuer, hvad man vill kalla det,» genmälde en annan. »Det är minsann inte värdt, att ni, herrar tjenstemän, beklaga er öfver små inkomster, när en enkel revisor kan gifva en sådan fest. Cadier öfverträffade sig sjelf, och då vet han nog också att taga betaldt.»
»Åh,» inföll en tredje något hånfullt, »ni behöfva inte oroa er för vår frikostiga värds skull. Viktor får nog på ett eller annat sätt betala kalaset.»
»Och det gör han nog gerna,» återtog den förste talaren. »Det var katten, hvad han ser betagen ut i sin lilla fru.»
»Nå, det är då det minsta man kan begära,» genmälde den hånfulle. »När en man i Viktors ställning, chef och egare af ett bland våra äldsta handelshus, gifter sig med en liten flicka utan ett kronans öre, bör han åtminstone hafva valt eu sådan, som han kan tycka om.»
»För min del,» yttrade nummer två, »tycker
jag, att den lilla frun inte kan jemföras med fröken Hünter. Hon är ju en komplett skönhet, ståtlig osh gratiös — och så mycket pengar sen,» tillfogade han med en half suck.
»Bry dig icke om att sucka för henne,» skämtade en annan. »Hon har högre vyer; det säges allmänt, att hon skall vara förlofvad med den der stela baronen, som nu står och gör sig till för heune på sitt förnämt öfverlägsna sätt. Jag kan inte med de der herrarne, som knipa bort våra rikaste flickor och ändock se ut, som om de nedläto sig aldeles oerhördt.»
Den hufvudgrupp, som utgjorde föremålet för alla dessa anmärkningar, stod en smula isolerad från den öfriga trängseln. I det ögonblick vi nalkas, svarar brudgummen på en framstäld fråga:
»Ja, jag vet verkligen inte, hur läüge vår resa kommer att räcka, men troligtvis äro vi snart här igen. För att säga sanningen, skulle jag helst uppskjutit hela resan någon tid, ty jag har just nu lite svårt att lemna Stockholm.»
»Åh, Viktor,» utbrast hans svärmor, en liten dam med tydliga spår af skönhet i sitt nu af stolthet och tillfredsställelse strålande anlete. »Hur kan du ens tänka ditåt? Till ett fashionabelt giftermål hör ju alltid någon tids vistelse på resor, och det var väl ej grosshandlare Hünters mening att gifta sig som den förste, bäste bokhållare med tolf-hundra kronors lön.»
»Nåja,» svarade mågen afböjande, »frågan har förevarit och är utagerad, eftersom vi ju om några ögonblick skola anträda vår weddingtrip. Men nog hade vi lika gerna tillbragt den första tiden i stillhet i vårt eget hem. Eller hur, liten?» vände han sig till sin brud med ett strålande ögonkast och ett kärleksfullt leende, som upplyste hans annars allvarliga drag.
Den tilltalade, hvilken stod lutad mot faderns arm, återgaf den förtjuste maken hans blick oeh sade derpå sakta, medan hon smekte den gamles hand: »Jag hade gerna stannat hemma någon tid. Det förefaller mig så oroligt att redan nu lemna mina kära.»
»Prat,» afbröt hennes mor med en viss skärpa. »Det var ej särdeles artigt mot din man, som ju följer med.»
Den unga hustrun såg med en frågande blick upp till sin make, som svarade med en glad nick, under det fadern drog upp sin näsduk, mumlande något om snufva och värme. Nu böljade folket strömma ut på perrongen: afsked, blommor, som nästau fylde kupén, viftningar — och så voro de allena. En känsla af lugn kom öfver dem efter allt detta surr och bråk. Bruden lyfte de ännu fuktiga ögonen mot sin brudgum, och denne smög armen om den älskades lif och drog henne intill sitt klappande hjerta. Och i virflande fart förde dem det pustande lokomotivet fram på denna deras första gemensamma färd. Rosor doftade omkring dem, beströdd med rosor tycktes deras väg vara, dessa lyckliga, som egde allt, hvad menniskan anser bäst och afundsvärdast: ungdom, skönhet, rikedom oeh främst bland allt en varm, besvarad kärlek, nyss helgad genom äktenskapets band.
(Forts.)
Idun bör ej saknas i något hem; den vill för alla vara en god tomte, en tillförlitlig råd* gifvare.
400
Källa: Project Runeberg ·
