Idun: 1889

IDUN

haglade på honom, hade tillräckligt mycket arbete och ansvar för att kunna dela med sig åt två eller tre personer, underlät han dock aldrig att skrifva de mest förtjusande bref till sin syster. Sådana bref som från miss Sedg-vrick eller madame de Sévigné skrefvos icke i hast och betraktades icke af sina författarinnor såsom af underordnad vigt, utan de visade de personer, till hvilka de skrefvo, den artigheten, att de gjorde sig besvär.

De bästa brefven äro oskyldigt småprat, som redogör för ens eget och ens vänners hvar-dagslif hemma. Liksom de flesta bland oss önskade äfven Burns, att hans vänner skulle skrifva om, hvad som först kom för dem.

»Hvad ni ser, hvad ni läser, hvad ni hör, hvad ni beundrar, hvad ni icke tycker om; småsaker, hvardagshändelser, nonsens eller, för att fylla ett hörn, sätt dit ett skratt i hela dess längd.»

Behaget i de mest berömda brefskrifvares bref består till en god del i deras förmåga att delgifva sig sjelfva åt andra. Så vida i våra bref ingenting finnes, som utan underskriftens hjelp yppar 03s, är vår egen individualitet, vår brefvexling från artistisk synpunkt utan värde.

Naturligtvis böra vi icke tala mycket om oss sjelfva i ett bref, fastän den unga dam, som reste till Ostindien och derifrån skref hem till sina vänner, icke behöft vara så förbehållsam, att hon slutade med följande ord:

»P. S. Af min underskrift kan ni se, att jag är gift.»

Detta är, i förbigående sagdt, ett godt exempel på den satsen, att kärnan i en qvinnas bref är postscriptum. Ett fruntimmer slog vad med sin man, då denne reste hemifrån, att hennes första bref skulle vara utan postscriptum. Brefvet var redan skrifvet och un-derteeknadt och skulle just afsändas, dä hon frestades att tillägga en rad, utgörande det första postscriptum: »Som du ser, är brefvet utan postscriptum.» Detta var emellertid icke nog, ty omedelbart derefter följde ytterligare ett P. P. S.: »Hvem har vunnit vadet, du eller jag?»

Tillgjord, tvungen glädtighet är allt utom rolig, och om derför ett bref återspeglar lynnet för tillfället och uttrycker den skrif-vandes stämning, kan det icke alltid vara muntert. Icke förty är det allt annat än vänligt att förmörka vänners hjertan med en skugga, som torde hafva lemnat brefskrifvåren, innan brefvet kommit till sin bestämmelseort. Sen derför till, att edra bref icke innehålla fåfäng klagan, utan äro glada och lugna, och skrifven icke, då I befinnen eder i en nedstämd, sjuklig och sorgsen sinnesstämning.

Att uppskjuta med att besvara ett bref är liksom att förgäta att återlemna en bok eller ett paraply. Ju längre man försummar det, desto längre skall man uppskjuta det. Många vänskapsförbindelser hafva blifvit upplösta, hemmets band hafva slappats på den frånvarandes sida, och personer, som älska hvar andra, drifvas ifrån hvar andra till följd af den maklighet, som tycker brefskrifning vara besvärlig, och den ohöflighet, som icke snart besvarar ett erhållet bref. Det är lättare att besvara ett bref, då intrycket af dess första mottagande ännu är friskt. Detta eger naturligtvis endast sin tillämpning på vanliga bref. Det finnes nämligen också andra bref af större vigt och betydelse, hvilka det är svårt att besvara, och då är det godt och klokt att sofva en eller flere nätter på svaret, innan detta nedskrifves och anförtros ät posten. Ett bref kan liksom ett ord aldrig återkallas, såsom

också mången till sin olycka och förtviflan måst erfara. Den herre, hvilken, sedan han lagt ett friarebref till en ung dam i breflådan, några minuter efteråt med en trästicka sökte att åter upptaga det, befann sig i en obehaglig belägenhet. Då den stackars mannen misslyckades i sina försök, såg man honom gå rundt omkring breflådan, på nytt plågad af alla de invändningar och inkast mot äktenskapet, hvilka han kort förut lyckats argumentera bort. Till lycka för båda parterna vägrade den unga damen antaga det gjorda anbudet. Men, akten eder, mina damer, för att skrifva ett bref, i hvilket I allt för hastigt af slån eller antagen ett giftermålsanbud! Och om I, då I ären uppretade eller missnöjda, boren låta solen gå ned, innan I talen eller handlen, så bören I framför allt göra detta, innan i skrifven ett bref.

Finnes väl något verksammare medel än ett bref för att trösta den bedröfvade, för att hejda vandrarens steg, då han står i begrepp att lemna den rätta vägen, för att känna den lyckliges glädje och skaffa en kär sjukling, som måste hålla sig ifrån all verksamhet, en liten förströelse? Om qvinnor kunde få rätt klart för sig den makt och det inflytande deras bref ega, skulle de sannerligen också mera vinnlägga sig om att skrifva dem.

Hvilken tröst är icke en moders bref till en hemlängtande skolgosse eller en hustrus eller dotters till en make eller fader, hvars göromål tvinga honom att vara långt ifrån hemmet! Mången bland oss minnes nog de dagar, som tyvärr icke mera finnas, då ett »ljuft samtal fördes från själ till själ» i kär-leksbref. Vi vilja icke dogmatiskt afgöra, om en flicka någonsin bör skrifva hvad som kallas ett kärleksbref till en man, förrän hon är förlofvad med honom, men vi måste varna henne för oförsigtigheten att alltför förhastadt inlåta sig i en hemlig brefvexling, eller att skrifva till en person, som hennes föräldrar och sanna vänner betrakta med icke oberättigadt misstroende.

Ingenting visar bättre den sanna, verkligt bildade och fina qvinnan än mekamismen i hennes bref. Hvad sjelfva skriften beträffar, borde det vara så artistiskt som möjligt. Det är ohöfligt att skrifva illa, emedan det då ser ut, som om I tycken, att hvilka kråkfötter som helst äro goda nog för edra vänner, huru stort besvär det än fordras för att läsa dem. Om en qvinna icke har annat postscriptum, skrifver hon: »B^örlåt min brådska och en dålig penna.» Men ingen bör med otillbörligt fjäsk skrifva till en vän, och pennor äro billiga att köpa. Hvem har icke sett en hel familjs alla hufvuden luta sig till sammans i innerligt deltagande öfver en liten bit papper, på hvilket en fyndig brefskrifvare fullkomligt lyckats dölja meningen med sitt tillämnade meddelande? Och dernäst underskriften: hvarför skulle han ansett nödvändigt att af denna göra en blomstrande hieroglyf, till hvilken endast han sjelf eller några få i hemligheten invigda vänner ha nyckel.i? Karaktäristisk kan den måhända vara — men för hvad? Bestämdt icke för ordning och omtänksamhet för andra. Allt värre och värre, hvar bor bref-skrifvaren? Skall den privilegierade person, som mottagit hans bref, adressera svaret, såsom en gång skedde till A— B— Esq.

Oläsliga kråkfötter

Shiretovn?

Egendomligt nog erhöll brefskrifvaren både tillrättavisningen och brefvet.

Hellre bör man följa den irländska flickans

föredöme, hvilken, då man såg henne skrifva ett bref med mycket stora bokstäfver, på frågan, hvem hon skref till, svarade: »Ack, bästa vän, det är till min stackars gamla mamma, jag skrifver! Hon är så fasligt döf, att jag skrifver ett rigtigt högt bref till henne.»

Skriften bör vara rund och tydlig, ehuru det alls icke är nödvändigt att skrifva så stora bokstäfver, att en hel rad upptages af blott två ord. Det är en missräkning för dem, till hvilka I sänden underrättelser, att se hvad tidningar kalla »värdefullt utrymme» bortslösas på detta sätt.

Om I icke kunnen stafva riktigt, rådfrågen ordboken och undviken så mycket I kunnen alla förkortningar. Låten icke edra bref likna en tvätterskas eller krydJkrämares räkning, i det att I skrifven årtalet med ett långt streck och endast de båda sista siffrorna eller sätten ett nummer i stället för månadens namn. Undviken lika väl i skrift som tal alla ohyfsade slagord. Skrifven ett omsorgsfullt grammatika-liskt språk, och uttrycken eder mening så tydligt som dagens ljus. Många menniskor gifva sig icke tid att sätta ut skiljetecken, men betydelsen i en mening kan helt och hållet fördunklas eller förändras, om inga skiljetecken utsättas, eller om de utsättas på oriktigt ställe. Dessa betraktelser torde förefalla som »bara strunt», men besinnen dock, att »sjelfva bergen bestå af sandkorn och en oändlig mängd atomer.»

Teater och musik.

Filharmoniska sällskapet gaf i tisdags sin första abonnementskonsert för säsongen. Det synnerligen intressanta programmet upptog mestadels här förut ej utförda stycken dels af äldre, dels af nyare tonsättare. Utförandet var i allo mönstergilt och lände såväl sällskapet som dess nitiske och geniale ledare hr Andreas HaUèn till synnerligt beröm. Särskildt tycktes Orland Laurs Madrigal, a-capella-körerna af Saint-Saëns och de af hr Hallén 8-stämmigt bearbetade folkvisorna och folkdanserna väcka den talrika publikens intresse. Lifliga applåder framkallade ett omtagande af dessa nummer.

Konungen och prins Eugen bevistade konserten.

Vasateatern är redan färdig med en ny operett, »Den vackra tvätterskan» af Oflenbach. Fröken Anna Petterson gör i titelrollen sitt återinträde vid denna scen. Operetten gifves hvarje dag i denna och nästa vecka.

Literatur och. konst.

Vid hemmets härd; nocelletter, sparlakanslexor och satirer af Sigurd. (Hugo Gebers förlag; Sthlm.) Näppeligen torde någon svensk författare för närvarande kunna glädja sig åt en så vidsträckt och allsidig popularitet som Sigurd; vidsträckt, då hvarje nytt alster af hans penna går ut i allt jemt vexande upplagor, i storlek vida öfverträffande det här hemma vanliga; allsidig, då hans omfattande begåfning räcker att tillgodose de mest skiljaktiga fordringar och smakriktningar: den fina, hjertliga humorns, den uppsluppna, bullrande burleskens, den innerliga, sympatiska karaktärsskildringens och — till och med — då och då en smula sentimental romantiks. Hvad som dock ej minst har föranledt detta författarskaps ovanliga framgång är helt visst den grundton af äkta svenskt, nationelt kynne, som genomgår bela dess diktning, den må nu röra sig på hvilket som helst af alla dessa områden. Att finna en bok, der man vet, att den ena sidan skall gifva en anledning till ett riktigt friskt, hjerteuppfriskande löje, den andra kanske till en lika äkta förstulen medkänslans tår, under det hela tiden, som förf. sjelf säger i sitt företal, »endast svenska anleten blicka mot oss från dessa blad» — det är i sanning i våra dagar ett allt för sällsynt och kärkommet fynd, att ej enhvar skulle hasta att få vara med om delningen. Detta gäller lika särskildt om nu föreliggande ar-

399