Idun: 1889

IDUN

produkter, som stå öfver deu vanliga dilettantismen. För att vinna afsättning för mönster till qvinliga handarbeten bör man sända dem till utgifvare af mönster- och modeblad. Antar ej den ene det, kanske den andre gör det. Vinna mönstren bifall, lära väl cj beställningar på andra arbeten länge låta vänta på sig. För att kunna teckna tapetmönster är det nödvändigt, att man något känner till tapeternas fabrikationssätt. Detta kan man lätt låta visa och förklara för sig i hvilken som helst tapetfabrik. Dessa tapetfabriker afsätta så åter monsterna. På samma sätt förhåller det sig med mönster för mattfabriker; endast att tillverkningsmetoden här är något mindre lättfattlig. Gobelinsmålningar köpas och målas äfven mycket på beställning af möbelmagasin oeh tapethandlare. Qvadrat-metern betalas med omkring 50 kr. Denna slags målning, som utföres på ett särskildt derför väfdt tyg, är det svårt att skilja från äkta gobelin.

Mest inbringande torde retouchering af fotografier vara för hvar och en, som kan teckna och måla något mer än en vanlig retou-chör och derför ock kan leverera ett långt bättre och mera lefvande arbete. Jag har haft elever, som slagit sig på detta fack, och som nu förutom bostad och kost ha 1800 kronor om året. Sådana damer böra ock en tid gå i lära hos en driftig retouchör. Kunna de blott först teckna och måla, skola de snart tillegna sig äfven denna färdighet. Dugliga retouchörer, som taga emot elever, finnas i hvarje större stad; och genom dennes rekommendation får man helt säkert sedan plats hos en fotograf.

För gratulationskort, bokmärken och matsedlar, hvaraf marknaden är öfversvämmad, finner man god afsättning vid alla kromo-li-tografiska anstalter. För utkastet till ett sådant kort betalas i allmännhet 15 à 20 kr. I möbelmagasinen köper man vackert målade kakelungsskärmar och skärmväggar och beställer målning af dylika. För afsättning af porslinsmålningar bär man vända sig till por-slinsafiarer. Kan man prestera något godt, komma för visso arbete och beställningar ej att brista.

Hufvudfelet hos de damer, som vilja förtjena penningar genom målning, ligger deri, att de för det första ännu icke lärt tillräckligt, när de vilja börja förtjena; för det andra äro de till en början icke nöjda med en liten förtjenst, utan vända sig derför strax till ett nytt område; för det tredje tappa de fullständigt modet och all tilltro till sig sjelfva efter de första ogynsamma resultaten. Hur många försök förgäfves får icke en man göra, innan han når pekuniär själfständighet, och dock stå så många flere medel till hans for-fogande !

I gåstiden.

fàr

'■|ja[u då vi äro midt inne i den sköna gåstiden, ^^ härliga dagar för alla älskare af denna matnyttiga husfogel, som en gång fordom på Capitolium ju visade sig duglig äfven till något annat än endast stek, nu kanske ett par små beskrifningar på, huru en verkligt delikat sådan jemte den obligata svartsoppan skola tillredas, ej vore ovälkomna. Vi betvifla visserligen på intet vis, att det stora flertalet af husmödrarbland våra ärade läsarinnor, långt kanske förr än ens ildun» sett dagens ljus, anrättat mången charmant gåsstek, som förskaffat dem deras herrars och mäns tacksammaste erkännande och för evärdeliga tider inför desses gastronomiska fantasi bredt en viss njutningens rosenfärgade nimbus öfver deu årets stora dag,

som nu står för dörren — Mårten gås' dag! Men vi våga väl ock förutsätta, att en eller annan nygift liten fru blir tacksam för en verkligt pålitlig fingervisning, och att till och med törhända någon af de längesedan mångbepröfvade kan lära en ny finess deraf.

Beskrifningen, som här följer, förskrifver sig från Tyskland, derifrån, som kändt, bruket att just den 10 och 11 november äta gås har sin upprinnelse, och der konsten att smakligt anrätta den står högt. Den feta gåsen rengöres väl, svedes af öfver en koleld eller en spritlåga och befrias från de i skinnet qvarsittande fjunen; härefter rifver man af den med ljumt vatten, salt och mjöl, tvättar den i kallt vatten, torkar väl in- och utvändigt, gnider invändigt in den med salt och fyller den med skalade och i tärningar skurna äplen, som blandas med russin eller i vatten halfkokta katrinplommon. Äfven kan man fylla gåsen med kastanjer, som befrias från bägge sina skal, med något smör och litet buljong eller vatten kokas halfmjuka samt blandas med i strimlor skuren, skalad mandel och äplen, rensade russin, något socker och i smör gulstekla hvetebrödstärningar. Efter engelsk metod deremot inlägger man följande fyllning, som äfven den blir synnerligen delikat: af 375 gram hackadt kött (hälften svin och hälften kalf) gör man en färs med peppar, muskot, champingnoner eller tryffel, rifvet hvetebröd och 4 ägg. När gåsen är fyld, gör man en inskärning i ändan af bukskinnet, drar ihop detta öfver gumpen, binder till vingbenen, lägger gåsen i en panna med bröstet upp, saltar den, gjuter litet vatten öfver och steker den 2 till 3 timmar i ugnen under flitigt öf-vergjutande och afskum mande af fettet. För att göra fettet än rikligare kan man steka ett stycke fett fläsk till sammans med gåsen. Skulle gåsen vilja bli allt för brun, så lägger man några med fett insmorda ark papper deröfver; vända den får man ej. Sedan man anrättat gåsen på fatet, rör man lös steksatsen från pannan med litet kokande vatten, afskummar ordentligt fettet, gjuter såsen genom en sil och kokar den med tillsats af ytterst litet brynt eller obrynt mjöl, så att den blir tunt simmig. Unga gäss, som slagtas och ätas sommartiden, måste, då de äro mycket magra, stekas med smör.

Och nu till svartsoppan!

Då gåssoppan är färdigkokad liksom vanlig buljong, upptages kråset, soppan silas och får stå till nästa dag; när den är kall afskummas flottet. Soppan sättes nu öfver elden, blandas med sirap och ättika efter smak. Gåsblodet silas genom durkslag, och deri vispas två fulla matskedar hvetemjöl, förut utrördt i litet ättika. När mjölet är väl blandadt med blodet och soppan i stark kokning, slås blodet långsamt i soppan under ständig vispning, så att den ej lägger sig till botten af kastrullen. Män fortfar med vispnin-gen, till dess soppan kokat med blodet. Sedan slås den genast upp i skålen eller krukan; först sönderskäres dock kråset i lagom stora stycken, som läggas i soppan. Skall soppan gömmas, öfversmältes den med flott, när den kallnat, och på detta sätt kan den förvaras en å två månader, då den står på ett friskt och fuktfritt ställe. — Då den skall serveras, kokar man sviskon och äppelklyftor, som läggas i soppan. För att servera sju à åtta personer med svartsoppa, behöfvas krås efter tre gäss och 1/2 kanna blod.—

Qvinnans bref.

Ur det nyutkomna arbetet »Qvinnans fem gåfvor».

»Numera ligger det ingen öfverdrift i att säga, att en god del af vår trefnad och lycka beior pä verksamheten hos vår grannes penna.* Simeon Sobcrsides.

|ågon har sagt, att om man vill läsa den lättaste, mest nervösa och mest målande stil, bör man lägga sig i försåt för postbudet och i dess väska söka efter alla bref med ett fruntimmers handskrift. Vi befara emellertid, att i våra brådskans tider konsten att skrifva bref liksom konsten att konversera börjar gå förlorad äfven hos fruntimmer. Flere bref än förr skrifvas visserligen, men de »raspas ihop», och brefskrifvaren gör sig icke den mödan att i dem skrifva något, som är vardt att läsas. Om familjer genom händelsernas skickelse åtskiljas, kunna deras spridda medlemmar icke

upprätthålla förbindelsen med hvar andra genom ett tillfälligt postkort eller telegram, utan endast genom en omsorgsfull och trägen brefvexling.

»Under första tiden vi voro gifta», klagar en äkta man, »plägade hon skrifva till mig på crèmefärgadt papper med hennes monogram, men nu deremot säger hon hvad hon önskar på ett vanligt brefkort.»

Defc är verkligen nödvändigt att åter npp-lifva den gamla goda seden att föra en omsorgsfull och elegant brefvexling, full af behag mellan vänner, ty bref skola innehålla något af brefskrifvarens eget jag och vara värda att bevaras och läsas, sedan handen, som skrifvit dem, länge sedan multnat.

Många qvinnor skrifva bref först och tänka efteråt, och hälften af de bref, de skrifva, borde de aldrig hafva skrifvit, eller också skulle de hafva skrifvit dem vida bättre, om de tänkt förut ocli skrifvit se'n. Somliga skrifva endast för att förbruka en öfverström-mande arbetslust eller för att skaffa sig en afledning för sina känslor, såsom den franska dam, hvilken skref till sin man:

»Jag skrifver till dig derför, att jag ingenting har att göra; jag slutar derför, att jag ingenting har att säga.»

Ett bref, som skrifves af ren lätja, är sannolikt icke synnerligen intressant. Vi skola icke heller hafva myckot att säga, så vida vi icke tänka på de ämnen, hvilka vi veta, att den person, till hvilken vi skrifva, skulle sätta värde på att höra, om vi talade med den samma.

De flesta menniskor vilja veta nyheter ocli erhålla underrättelser i sina bref och icke blott få en sammanfattning af hvad de sjelfva sagt i ett föregående. Kan någonting vara mera platt än stilen i följande bref från ett fruntimmer:

»Det måste vara mycket angenämt för er att ha er syster hos er, och hvad den ocli den händelsen måtte ha varit för en öfverraskning! Utan tvifvel är ni mycket glad, att den och den o. s. v., och er plan att göra så och så skall nog visa sig vara god.»

Några underrättelser om nyheter, som man fått höra, och att visa något litet sympati, allt efter som förhållandena kräfva, äro deremot en god och förträfflig sak, men icke att förtiga allt, som händt.

Alla hafva vi känt oss förargade öfver ett bref, som vi antagit vara svar på vårt eget, men som icke tager den minsta notis om våra anspråkslösa förfrågningar och icka ens omnämner, att vårt bref kommit fram, utan lemnar alla frågor utan svar och med sällsam fyndighet undviker hvarje skymt till underrättelser om det ämne, som mest intresserar oss. Det skulle vara en stor tröst för deras vänner, om många fruntimmer i ämnen, som icke stå i förbindelse med äktenskap, kunde lemna omedelbara och korta svar i likhet med detta svar från en ung hustru i förra seklet till en prestman, som anhållit om hennes hjerta och hand: »Pastor Stephen Mix. — Ja. — Mary Stoddart.»

Förmågan att skrifva ett kort bref och ändock säga allt, som behöfver sägas, är af största värde. En illa hopsatt, illa affattad skrifvelse, som börjar med en plump och slutar med en kråkfot, skall aldrig duga till något. Den måste vara klar ocli rakt på saken, omsorgsfullt skrifven och ordentligt hoplagd.

Då brefportot var dyrt, vinnlade sig menniskorna om att göra brefven värda portot för att på detta sätt få något för sina penningar. Fastän Maeaulay midt under sin lysande parlamentariska bana, då bjudningar och besök

398