Idun: 1889

Manuskript, som ej antages till Införande, återsändes, sä vida porto bl- i I l kl Annonser mottagas endast mot kontant liqvid i förskott af 25 öre pr

fogas. Inga ofrankerade försändelser lösas. I LJ U IN spalt, petitrad (= 10 stafvelser). Ingen annons Införes under 1 krona.

I öfrigt uppföres å denna scen fortfarande med god framgång »Så tuktas en argbigga» och »Galeotto».

Svenska teatern har under de senaste dagarne med god framgång gifvit »Högmod går för fall», folkkomedi med sång i 5 akter, lokaliserad bearbetning af B. Schröders »En börsbaron». Stycket är visserligen ej af något högre värde, men har många anstående pointer, hvadan det ock förmått väcka lifligt intresse hos en stor del af de teaterbesökande. Härtill bidrager nog i främsta rummet det på alla händer goda utförandet. Priset tages här vid lag naturligtvis af hr Holmquist som den hederlige kopparslagaren Bruse. Vidare förtjent» att omnämnas äro hr Selander som grossh. Pilgren, fru Littmarck, dennes hustru, fru Anna Lundberg som den äckliga yrhättan Tony och hr Warberg som Nikolaus Borre. Samspelet är jemnt och uppsättningen härtill — två nya dekorationer af Grabow, föreställande Ladugårdsgärdet och Gnesta i Södermanland — förträfflig.

Vasateatern synes nu ock hafva fått sin kassapjes. Upptagandet af den outslitliga operetten »Boccaccio» har nämligen, att döma af de första föreställningarna, krönts med fullständig framgång. Härtill bidrager naturligen i främsta rummet fröken Anna Petterssons förträffliga utförande af titelrollen. Genom denna roll har bon ytterligare stadgat sitt rykte som en af de förnämsta operettsångerskor, vi här egt. Fru Grunders präktiga röst och goda sångsättt gjorde sig likaledes väl gällande i tunnbindarehustruns parti. Äfven Peronella och Fiametta hade fått goda representanter i fruarna Bergström och Carlbeck. Hr Kloed var en rolig prins, hr Clementsson en dito tunnbindare. Hr Gränder var — hr Gründer, d. v. s. temligen stereotyp i Lambertuccios tacksamma roll. Ledsamt nog får man nu sällan se något verkligt nytt af denne skådespelare. Öfriga rollinne-hafvare gjorde sitt bästa, och samspelet var godt.

Musikföreningen och Filharmoniska sällskapet hafva hvardera med en festkonsert bidragit till firandet af h. m:t konungens öO-årsjubileum. Båda sällskapen hafva gjort det på ett i allo värdigt och lyckadt sätt och med uteslutande svenska kompositioner på programmet. Båda sällskapen hade ock att glädja sig åt lifligt bifall från en fullsatt salong, Musikföreningen å kungl, operan och Filharmoniska sällskapet i musikaliska akademien. Bristande utrymme hindrar oss ty värr att närmare redogöra för de båda intressanta konserterna, hvilka lända såväl ledarne som de utförande till heder.

Grünfeld-konserterna hafva såväl i Göteborg som Kristiania och Köbenhavn, der de senast hållits, väckt formlig entusiasm. Bröderna Grünfeld hafva nu anländt hit och skola nog veta att äfven här häfda sitt rykte och väcka den musikälskande allmänhetens bifall. Första konserten gifves här torsdagen i denna vecka och har således redan gått af stapeln, då detta nummer kommer i våra ärade läsarinnors händer.

Den 30 jan.

En god stek är bordets krona.

u god stek är bordets krona, det må nu gälla en festmåltid eller enkelt hvardagslag i familjen. Men otroligt nog möter man ofta just angående detta kapitel af kökets konst mycken okunnighet och förvändhet.

I många hus smakar allt kött lika, det må vara kommet från oxe, kalf eller svin, och till och med det ädla villebrådet ger knappt sitt ursprung tillkänna. Husmodern eller kokerskan känner nätt och jemt till ett enda sätt att bereda steken. De låta köttet brynas på ytan i det heta fettet, slå vatten på och låta

det pyra och dunsta — ju längre dess bättre, ty — mena de, dess mörare blir steken. Såsen härtill är en mjölvälling, och i stället for att denna ensamt bör vara vittnesbörd nog, från hvad slags kött den stammar, smakar så den ena som den andra såsen just detsamma — brändt mjöl.

I stället för dessa saft- och kraftlösa stekar och underhaltiga såser, kan emellertid, utan ökad kostnad oeh med fjga större möda, något verkligt godt åstadkommas, om blott lika mycken omsorg egnas häråt, som man så gerna offrar på annan slags matlagning eller bakning. Kött är en dyrbar vara, och den, som vill och kan bestå sig en stek, borde ock söka åstadkomma det möjligast bästa häraf, i annat fall — är det slöseri.

Förutsatt att köttet i ock för sig är godt, af friska, unga djur, så gäller frågan för hvarje särskildt slags kött, om det bör användas nyslag-tadt eller efter någon tids förvaring. Bör man helst använda kalf- och svinkött färskt, så är deremot ox- och fårköttet Dyslagtadt så godt som obrukbart och blir allt bättre, ju längre det fore anrättningen kan förvaras utan att skämmas. Äfven vildt och fogel böra ej användas allt för färska. Under det gås mycket väl fordrar kyla, blir oxköttet derigenom hårdt och träigt. Derför måste äfven förvaringsplatsen väljas med omsorg.

Vi vända oss nu till det allmännast använda köttet, det af oxe. Här har man att skilja på sådana stekar, som böra tillredas raskt, och andra, som bäst anrättas långsamt. Surstek och grytstek äro de enda, som tåla den här ofvan klandrade tillagningen, ja, rent af kräfva den, och utgöra ett mellanting mellan kokadt och stekt kött. De brynas i hett smör (eller buljongfett och blandadt smör), först derefter vändas de i mjöl; derpå pågjutes låogsamt varmt vatten, och får så köttet jemte öfriga nödiga ingredienser i riklig spad och i slutet kärl sakta ångkoka under flere timmar. För sådana stekar fordras ingen stekugn, de kunna anrättas ofvanpå spishällen.

Rostbiff deremot och filet kräfva snabb stekning Förfogar man öfver en verkligt god stekugn, kan man utan vidare genast skjuta in steken med nödigt fett (smör). Annars brukas ock, att den först lindrigt förstekes ofvanpå spiseln och derefter sättes i ugnen. På steksmör får man ej spara; det förfares ej och kan derför ej betraktas som slöseri; det steksmör, som efteråt slås utaf, finner alltid användning i köket. Ingen stek blir saftig vid allt för stor sparsamhet i denna väg. Nu är flitigt pågjutande vid god värme hufvudsaken, och framför allt — ej för lång stekning! Det är en smaksak, om steken invändigt skall vara mer eller mindre röd eller icke röd alls, men saftig måste den i hvarje fall vara, och mörheten uppstår ej af långvarig, utan af god stekning och vederbörlig bultning på förhand. En nyare metod är att steka rostbiff och filet på öppen stark eld, hvilket nog förtjenar rekommenderas, men är ganska besvärligt, då man hela tiden måste stå öfver elden och flitigt pågjuta steken.

Hvad kalfstek angår — särskildt gäller detta om kalfkylen (bogen) — beror tiden för stekningen af storleken; men hufvudsaken är särskildt härvidlag just den, att kalfsteken kommer i mycket het ugn, så att sjelfva stekandet hastigt börjas och fullbordas. En saftig kalfkyl är en läckerbit, uttorkadt eller ofvanpå spisen långstekt kalfkött är ej vardt att kasta ut penningarne for.

Fårstek kräfver äfven het ugn, men mycket längre stekning. Fårkött får aldrig längre synas rödt invändigt, lika litet som svinkött; flitig öfvergjutning måste så mycket mer användas för att förebygga uttorkande.

Svinkött blir saftigare och mörare, om det först förvälles med vatten, innan det stekes. Det är en missuppfattning, att det derigenom skulle förlora.

För allt vildt är äfven rask och kort stekning fördelaktig. Bland fogel behöfver gås den längsta stekningstiden; äfven anka temligen lång. Gås blir äfven smaklig, stekt i täckt kärl ofvanpå spiseln, endast man icke derför förkortar stekningstiden, ty då går det bästa förloradt.

Äfven en större kalkon behöfver temligen lång stekningstid. Här vid lag äro meningarne delade, om det är bättre att genast steka med smör eller, som sker med gåsen, först behandla med vatten. För ett ungt, mört djur är emellertid det förra att föredraga, så som man äfven bör steka sommargåsen, hvilken ej ännu sjelf eger tillräcklig fetma, med smör och ej allt för länge. Smärre fogel kan med fördel ganska väl tillredas på hällen i sluten kastrull.

Stekning på spett är visserligen att anbefalla i en del fall, dock endast för så vidt anordningarne härför äro verkligt mönstergilla. Om andra moderna inrättningar såsom »snäll-stekarei och dylikt kan ej här bli tal; de flesta hushåll tillreda ju dock maten på en ordentlig spiselhärd.

Till sist ännu ett ord om såserna, ty — utan en god sås ingen god stek! Här vid lag begås ofta det stora felet att steken tages ur såsen för denna senares »afredning». Detta bör ej ske, om ej steken skall lida skada, och är ej heller behöfligt, ty det finnes intet skäl att förderfva såsen med bryndt mjöl. Har steken sjelf den rätta bruna färgen, får såsen den äfven, vill man förhöja den, så bör detta ske med köttextrakt oeh ej med mjöl. För flere stekar, såsom filet, får, vildt och äfven kalfstek, göres såsen lämpligast simmig med den — till mycket användbara — sura grädden. Eljes rör man något mjöl eller stärkelse till smet med kallt vatten i en kopp och vispar omedelbart fore sjelfva serveringen detta till såsen, i det man håller stekpannan på lut. Det flytande fettet bör derförut skummas utaf. Ingen sås bör vara tjock, endast nätt och jemt simmig; för fågel gör man bäst i att afstå från allt mjöl för att ej förderfva den fina smaken.

La cuisinière.

Våra barn.

Mödrar, som sjelfva amma sina barn, hafva att vara särdeles aktsamma om sig, ty hvaije liten oförsigtighet återfaller på barnet genom modersmjölken. De fä ej taga iskallt vatten eller blifva förkylda, ej dricka jästa drycker, ty härutaf får barnet »knep» samt blir mer eller mindre oroligt. Ölost, thé

och alla sorters simmiga soppor äro särdeles bra, och det förstnämnda isynnerhet mycket digifvande. Arter och bruna bönor skola vara förbjuden mat för ammor. Om modren ej sjelf kan amma sitt barn, bör hon anskaffa lämplig amma. Hvarje amma bör akta sig för alla häftiga sinnesrörelser, särskildt vrede och aldrig under eller strax efter en sådan lägga barnet till bröstet.

Hoi.

Bostaden.

Att polera messing. Man har ett

par mjuka, ullna lappar, strumpsockor eller dylikt, tillreds samt messingsvat-ten, stearinolja och wienerkalk. Först gnides messingen öfver med messings-vattnet, hvars ändamål är att aftaga

de värsta fläckarne. Derefter med stea-rinoljan, som gör det hela blankt och vackert, samt slutligen med en ny lapp doppad i wienerkalken, som gifver ett verkligt gnistrande sken och gör sakerna blanka som en spegel.

Som en regel vid all rengöring är denna: att ej låta sakerna stå för länge emellan hvarje putsning, utan hellre göra detta oftare, hvar åttonde eller fjor-