Sida 474
IDUN
■ aili utaf jttlføm
Frdn latinska oirigmolef Dies est lætitiæ, folkad C. i/. Mo DIN.
älla dag, när änglars här
Sjöng sin glada helsning, Att en jungfru, ren och skär,
Födt till verldens frälsning-Honom, som i allt oss lik, Utan synd, så kärleksrik
Kom vår skuld att bära, Honom, som i härlighet Lefver i all evighet I gudomlig ära!
Si, en dunkel jordisk vrå
Ljusets konung gömmer! Lagd är på en krubbas strå Den som allting dömer. Barnalinda stilla bär Ledaren af stjernors här.
Svagt och sakta qvider Samma röst, hvars herskarbud Dämpar alla åskors ljud, Alla stormars strider.
Du, som danat kärleksfull Himlarne och jorden Och för våra synders skull
Sjelf är men ska vorden, Hör oss, milde Jesu Krist, Hjelp oss i all nöd och brist,
Fräls oss från all fara! Låt, ack låt oss gladt en gång Vakna upp till julesång
Bland din änglaskara!
Namnsdagen.
En julbild ur allmogelifvet af Ave.
rån sockenkyrkans spetsiga torn ljödo klockorna, än högtidligt i jemna slag med starka tonvågor, än hastigt och afbrutet, än blott »kimades», men alltsamman väckte en glad stämning; man hörde att det var ungdom uppe i tornet hos ringaren, unga glada menniskor, som ringde in julen.
Ringningen afslutades med en vacker full-toning treklang, och då denna dog bort med en svag dallring, small det första bösskottet i kyrkbyn, och så pang, pang, pang, från hvaije gård rundt i nejden, med ett kort uppehåll för att invänta de fyra sedvanliga knallarne från »Påls kanoner», ett par högljudda småttingar, hvilkas röst alltid beledsagades af .en hel salva bösskott från bondens vuxne söner samt mera betrodde tjenste-karlar.
Nu var det jul, riktig jul!
Den stora stugan upplystes af sexton tjocka talgljus i höga, blanka tenn- och mes-singsstakar, par om par stälda på de två dukade bord, hvilka utmed rummets båda
långväggar sträckte sig genom hela stugans längd; stora bägare och kannor af silfver och tenn glimmade i ljusskenet, och ölets hvita skum glänste mot bägarrandens röda förgyllning.
På tvärbänken, der en utskuren högsätesstolpe samt broderade »fornnordiska» hyenden utvisade hedersplatsen, satt bonden Pål med sin hustru, hvars vidlyftiga vingade hufvudbonad gaf henne ett drag af höghet, som fullt passade till hennes kloka ansigte och fylliga figur; och mera noggrant iakttogs ej rangen i forntida kämpehallar än här på bondens nakna träbänkar. Barnen, husets tjenare, alla kände denna ordning, ingen bröt emot den samma.
Längst ned vid manfolkens bord satt på den förnämligare väggfasta bänken en gubbe med örnnäsa, små oroliga ögon, kal panna och en blond uppåtböjd hårfrans långt nere i nacken. Tyst tog han for sig af den immande varma »saltmaten» med de sötsura bruna bönorna. Stallpojkarne på lösbänken midtemot stötte hvar andra i sidorna, när någon större brödskifva af högtidsqvällens fyra brödsorter gled ned under bordskifvans kant, men husmoderns lugna herskarinne-
470
blick qväfde hvarje fnissning öfver den tyste gubbens bordsseder.
Der fans ej en själ bland de trettio der i bondens stuga, som ej visste, att gårdens ryktare var en frigifven lifstidsfånge, som husbonden för många år sedan »löst ut» och gifvit laga försvar. Kanske detta mindre skett af menniskokärlek än af beräkning att i Mark få en karl, som ej höll sig för god till att vårda bondens många kor, får ocli svin. Ty ännu i slutet af 1840-talet ansågs ryktaresysslan vanhedrande för en ordentlig dräng och hänsköts på många ställen till qvinnornas göromål liksom, den dag i dag, i många fattigare bygder.
Hvarje ny tjenare sporde sig i tysthet fore, hvad »Mark hade funnit på», men då blott husbondefolket med säkerhet visste detta, skulle Marks egen utsago, att han begått dråp, kanske blifvit trodd, om ej gubbens bordsseder hvarje jul röjt sanningen.
Nu inburos de väldiga silfverblanka tennfaten med den kanelströdda risgrynsgröten. Tjenstpigornas röda fingrar lågo stadigt på fatens heta sidor, armbågarne rakt ut från kroppen, ögonen stelt fästade på en liten insjö af smält smör i fatets midt; bröstet
Källa: Project Runeberg ·
