Sida 475
IDUN
flämtade, det gälde både styrka oeh forakt för hett tenn att sätta julgröten ordeDtligt på julborden.
Ingen följde denna akt med spändare uppmärksamhet än en af husets yngre döttrar; hon grufvade sig för det, som nu ålåg henne att utföra.
Husfadern fattade den konstrikt arbetade silfverkannan, slog tillbaka dess tunga lock, å hvars dubbelskifva scenen emellan Ruth och Boas vid axplockningen var afbildad, och en reflex från det invändigt för-gylda dryckeskärlet spelade öfver mannens energiska ansigte.
»Vi fira julafton här i qväll,» sade han glädtigt, »men vi fira tillika en flickas födelsedag och en karls namnsdag.»
De nykomna tjenarne stirrade frågande på husbonden; de, som voro äldre i gården, nickade förtroligt bort mot qvinnobordet, och husmodern gaf en vink åt »födelsedagsbarnet» att framträda till högsätet.
»Här är allas vår moder,» fortfor husfadern; »der nere sitter Adam — Adam Mark, som i qväll firar sin namnsdag bland oss. Jag dricker honom till med tack för hans goda vård om min boskap, och hon, min dotter, som i qväll firar både namnsdag och födelsedag, skall bjuda Adam först oeh sedan alla er andra kannan för att dricka Adams och Evas skål!»
Det var tredje julaftonen, som den nu trettonåriga flickan skulle utföra denna ceremoni. De två förra gångerna hade hon ej kunnat undertrycka en rysning, när hennes namn nämdes i samband med den trumpne, skallige gubbens, och det var äfven nu med darrande händer hon emottog ölkannan. Men nu visste hon, att någonstädes i en koja borta i kyrkbyn satt en qvinna med två gossar, Adam Marks barn, hvilka hon aldrig vågade kalla för sina, på det ej faderns vanfrejd skulle återfalla på dem.
Blott husmodern dristade sig att i enrum med gubben nämna hans familj, men det skedde blott när hon nödgades uppmana honom att, hellre än att snatta åt barnen, öppet mottaga lifsmedel åt dem och deras mor. Men äfven i sådana ögonblick förnekade Mark tillvaron af sina söner oeh deras mor, det var rent af en fix idé af gubben.
Denna höst hade bonden utan vidare tagit Marks äldste pojke i tjenst; han skulle hjelpa fadern med kreaturens vård. Nu satt gossen midt emot denne på frambänken, men Mark gaf honom ej ett ord eller en blick; ingen hade någonsin sett gubben förråda, att han kände den nye stallpojken, och denne låtsade sig ej känna Mark annorlunda än som gårdens ryktare.
Flickans blick föll på denne fattige pojke, som nu med häpna blickar såg den stora glänsande silfverkannan på väg till fadern, och en hastig tanke föll henne i sinnet.
»Skål, Anders! Drick mig till på min födelsedag!» sade hon, skrattande åt pojkens gapande förvåning, när hon räckte honom kannan och han i dess glänsande lock såg sitt eget trubbiga ansigte.
Husmodern hostade lätt, flickan blef hastigt allvarsam, tog kannan från den lille och gick bort till gubben.
»Lycka till en god jul, ett godt år, lycka och välsignelse och allt, hvad som kärt är!» sade hon på öfligt vis och utan att se på den för henne så motbjudande gubben.
Han hade aldrig plägat att svara ett ord på hennes lyckönskan; nu spratt hon häftigt
till, när han på sin högsvenska dialekt med darrande röst sade: »Gud signe och skydde henne i alla hennes lifsdagar!»
Då såg hon upp i den gamle brottslingens ansigte, der de oroliga ögonen, fulla af tårar, mötte hennes, Sedermera var hon aldrig rädd för Adam Mark.
* * *
Ännu fyra julaftnar firade hon och gubben deras namnsdag tillsamman, och under denna tid kom ännu en af gubbens tillväxande söner att sitta på frambänken vid julbordet. Men när julringningen följande år klang öfver nejden, stod allt husfolket samladt kring Adam Marks öppna likkista, der han hvilade i sin bländhvita drägt, öfversållad med buxbomsqvistar.
Husfadern läste en bön; en fattig qvinna med tre gossar trädde fram och kysste den döde, locket påskrufvades, båren lyftes på starka skuldror; husbonden gaf ett tecken, och under dånet af »Påls kanoner» bars den forne lifstidsfången ut ur gården och mot kyrkan, der klockorna ännu ringde in det glada budskapet om frälsning för alla menniskor.
Iduns medarbetarestab.
En liten interiör.
duns hundrade nummer var färdigt och utsändt. Del hade så alt säga inledt redaktionens jularbete. Ty nu måste omedelbart derefter förberedelserna till det stora julnumret begynna.
Den första och vigtigaste frågan blef: hvad skall man sätta på julnumrets första sida? Hvar finna ett qvinnoportrält, lämpligt att införas just i julnumret? Skulle man kanske anskaffa någon särskild på julhögtiden syftande illustration? Nej, det vore att gå in på de illustrerade tidningarnes område. Hvad var att göra?
Rådplägning hölls, och beslutet blef, alt Iduns julnummer skulle å första sidan meddela en grupp af tidningens qvinliga och manliga medarbetare, både de fast anstälde och dem, som mer eller mindre regelbundet lemnat eller på det nya året komme att lemna bidrag till Idun. Detta vore något nytt, åtminstone här hos oss, och skulle bestämdt med välvilja upptagas af tidningens talrika läsarinnor. Vi vågade åtminstone sluta härtill af den omständigheten, att då redaktionen under sistförflutna sommar lät utgå ett upprop till Iduns läsarinnor om att sjelfva uppgifva kandidater till tidningens qvinliga porträttgalleri, bland då nämnda namn uppgåfvos så godt som alla i Idun oftare förekommande författarinnenamn och signaturer. Flere förslagsställarinnor voro dock ej nöjda härmed; de ville ock se de manlige medarbetarne porträtterade. Ja, en ärad brefskrifvarinna var nog blygsam att nöja sig med att uppgifva ett enda namn och detta på en manlig individ. Hon ville nämligen promt se bilden af Iduns redaktör och utgifvare, »vare sig nu han är gift eller ogift», skref hon, och hon trodde nog också, »att de flesta af Iduns läsarinnor skulle vara intresserade häraf». Af porträttet eller af att få reda på det andra? Antagande, att hon menade porträttet, kan utgifvaren ej annat än blygsamt slå ned ögonen och i all tysthet önska, att samtliga läsarinnors intresse för ho-
nom måtte vara lika storl som den ärade brefskrifvarinnans, liksom den senare å sin sida torde ursäkta, att jag i öfrigt bibehåller mitt incognito. Man bör ju så litet som möjligt tala om sig sjelf, det är en känd sak. Och mycket finnes här ej heller att säga. Men om etl par saker kunna vi väl i alla fall här ena oss, mina ärade läsarinnor och jag: den ena är, alt det väl bör betraktas som en vinst för den svenska fruntimmersverlden att hafva fåll en egen tidning, inom hvars spalter åtminstone flertalet af dess individer kan mölas, och der hvarje qvinna, moder som dotter, maka som fästmö, väl kan finna något guldkorn, värdt att taga vara på. Och är det så, då måste jag sjelf anse det vara det bästa,, jag någonsin åstadkommit. Det sämsta, jag deremot kunde göra mig saker till, vore, om jag ej sökte att på allt sätt åt Idun bevara det förtroende, som hittills från hennes läsarinnors sida i så rikl mått kommit henne till del. Och detta var den andra saken, om hvilken jag tror vi kunna ena oss.
För öfrigt gäller här som alltid, alt »fältherren ensam vinner icke slaget — de djupa leder vinna det åt honom». Jag hänvisar till de intresserade, skicklige och trofaste medarbetare af båda könen, som jag haft den oskattbara lyckan kunna förvärfva ät Idun, och jag vågar tro mig hafva gått de flesta läsarinnors önskningar till mötes, då jag i detta nummer intagit bilderna af samtlige dessa medarbetare. Det finnes nog flere än de porträtterade, som antingen rätt flitigt skrifvit i Idun under årets lopp eller ock under det nya året komma att medarbeta, och som också borl få komma med. Men hinder hafva uppstått härför af ett eller annat slag. De flesta bland de mera kända medarbetarne äro emellertid med.
Säkert träder i denna grupp mera än ett bekant ansigte eder till mötes. Om vi först gå till de qvinliga porträtten, så finna vi der åtminstone ett par »gamla bekanta», och säkerligen för oss alla ett par lcära gamla bekanta. Jag menar naturligtvis fruarna Mathilda Langlet och Eva Wigström (Ave), Iduns båda flitigaste och mest intresserade medarbetare ända från tidningens begynnelse oeh således ett par af dess förnämsta stödjepelare. Mycket behöfver ej här sägas om dem. Deras porträtt hafva förut meddelats i Iduns ordinarie bildergalleri och de kännas tillräckligt af sina verk. Men jag skulle önska, att ni alla kände dem personligen: ni skulle då omöjligen kunna undgå att hålla hjertligt af dem. Men — det gören I nog ändå!
Så hafva vi vår värderade medarbeterska fru Elna Tenoiv. Äfven hon har varit med från tidningens första dagar, ehuru hon på sista tiden tyvärr af sjuklighet varit hindrad medarbeta så flitigt som hon önskat. Hennes inlägg äro ofta egnade att väcka och lända, och " om de stundom framkalla gensagor från andra håll inom läsekretsen, så skadar ju ej detta. Derigenom blir saken i fråga så mycket bättre belyst. Fru Tenow är emellertid en qvinna med skarpt hufvud och godt hjerta samt vinner med sin personlighet alla, som komma i beröring med henne.
Bland de nyförvärvade medarbeterskorna må i första rummet nämnas fru Helena Nyblom, hvilken i detta nummer lemnat ett såväl till form som innehåll ypperligt
471
Källa: Project Runeberg ·
