Idun: 1889

'IDUN

matskedar smör, socker, litet stött bittermandel oeh rifvet citronskal efter smak till vanlig tjock gröt. Sedan gröten kallnat, tillblandas 4 ägg, hvarefter blandningen lägges i smord och bröd-beströdd form och gräddas i ugn. När kakan höjt sig, uttages den, slås upp och serveras med nägon sylt.

2.) Blomkål à la Louis XIV: Blomkåls-Iiufvudena tvättas noga i ljumt vatten, rensas ocli putsas, kokas i god buljong och litet rifvet muskott, få derefter afrinna oeh skakas öfver elden med godt färskt smör; serveras, då smöret smält.

3.) Sockerkaka för 4 personer: 2 ägg och 158 gram socker, en kaffekopp mjölk, 2 matskedar smält smör vispas till samman. Vidare sammanröras 148 gram fint hvetemjöl oeh 1^-tesked jästmjöl, hvarefter blandningarna slås till samman och vispas noga. Alltsamman hälles derpä i smord form och gräddas i omkring 20 minuter i icke för varm ugn, som hålles väl tillsluten. Då kakan är färdig, drän-kes den med rom eller arrak.

iltan rom eller arrak lämpar denna kaka sig äfven förtäfFligt att serveras till te.

. O. II. I).

Enligt Guds tanke är det endast två qvinnor, som böra vara inblandade i en mans lif: hans moder och hans barns moder.

Feuillet.

Qvinnornas ålderdom liknar årets sista vackra dagar. Det är frukternas årstid. Ålderdomen är dyster och öfvergifven endast för dem, som gjcrt ett dåligt bruk af sin ungdom.. . Huru leende står icke den nya skörden för moderns sista blickar, hvilken lefvat för sina barn och i dem nedlagt det bästa af sin själ.

Edv. de Pompery.

m

Glöm ej de fattiga!

varje välbergad familj borde under julen ^särskildt taga sig an en fattig familj. Akta makar, som ej sjelfva ha några barn, skaffa sig mycket större glädje oeh njutning af den heliga qvällen, om de låta några fattiga barn komma till sig och begaf va dem. Barn äro ju så anspråkslösa. En obetydlig leksak, ett par äpplen och en pepparkaka äro nog för att göra ett barn öfverlyckligt, som hemma icke eger någon brinnande gran.

Föräldrar, som endast ega ett barn, borde äfven för någon timme hemta upp ett eller par fattiga små till välfägnad. Deras eget barn fröjdar sig riktigt först vid åsynen af de andras glädje. Äfven vaknar hos det tacksamhetens känsla genom föredömet. Det förekommer tyvärr alldeles för ofta, att ett bortskämdt barn inte ens tänker på att om julaftonen visa tacksamhet mot sina föräldrar. Det tar för alldeles sjelfklart, att det skall lia sina gåfvor.

Föräldrar borde uppmana sina barn, att med sina aflagda leksaker göra andra glädje. Modern må sjelf på julaftonsmorgonen gå in i barnkammaren och utbedja sig en liten gåfva af hvarje barn. Mången af de små skall med glädje offra något af sitt lekverk, andra kostar det tårar. Låt dem lugnt gråta en droppe! Det mjukar upp de små hjertana! De fröjda sig sedan dubbelt, då de se de fattiga barnen leka med de saker, de sjelfva ej längre värderade. Men säger mamma: »Barn, ni få sjelfva dela ut edra gåfvor», då har det för dem än större behag.

Det är en härlig julfröjd, när modern med sina barn, före sin egen fest, går till den fattige grannen och der också styr om en smula fägnad! Tar hon till på köpet en liten julgran med, då blir jublet så mycket större. Men sin fulla festlighet får först då julfirandet, när ni samlar edra egna och de fattiga barnen att gemensamt inför det gröna jnlträdet sjunga någon helgens sång. Mana.

Hvad damerna talade om.

Skiss af Georg Nordensran.

(Forts, från sid. 47").)

Det började med, att hon inte kunde förstå, hvarför Rosa blifvit förargad och orättvis mot sin fästmans föräldrar. Borde betänka sina pligter och ej helt tvärt afklippa sina resurser och lemna allt vind för våg. Hvad skulle slägten säga? De, som inte kände Kosas häftiga lynne, skulle tro, att hon varit illa hållen i deras hus, då hon njutit huld och skydd, och så skulle man kasta skulden på Karl.

Om hur han söijde, handlade större delen af brefvet. Han hade blifvit helt och hållet förändrad och sörjde mycket, det borde bon lia i minne, och så skulle hou böja sitt hårda hjerta.

Karl hade nu gått in på att taga er. plats på sin faders kontor. Han ämnade slå sig till ro hemma och bli aflärsman. De unga kunde gifta sig till hösten, och de skulle få bo i flygelbyggnaden.

Nå, Rosa kunde inte stå emot deras böner, i synnerhet som hennes egen mor bad henne betänka sig väl, innan hon hastade ifrån en betryggad framtid och kanske dessutom blef orsak, till att den unge mannen kom på villande vägar.

Rosa tog det som ett offer, hon var skyldig att göra. Hon var van att följa moderns råd och att misstro sin egen vilja.

Hon for till baka till sin fästman, och så gifte de sig.

Ja, hur skulle det gå? Lycka först en liten tid och vantrefnad sedan. Karl passade inte på kontoret, arbetet intresserade honom inte, han blef lat och håglös, han hade kommit på orätt plats i lifvet, och nu gälde det för honom bara att lefva på drägligaste sätt.

Hans slapphet gjorde fadern till hans fiende. Den gamle hade inte tur längre, ban hade misslyckats i några större affärer, han blef mera snål och misstänksam än någonsin, och det blef småningom hans fixa idé, att hans affärsvänner ville ruinera honom.

Det unga herrskapets hushållning blef inte angenäm. De måste bedja om hvar slant af fadern. Rosa fann det förödmjukande. Hon gjorde ett försök att skaffa sig egen inkomst, men det tilläts inte för husets anseendes skull. Hvad skulle folk säga om Sundels svärdotter tog emot arbete af främmande? Det gick ju ingen nöd på henne, hon fick ju allt, hon bad om.

Okunnig och handfallen var hon alltid. Hvarför hade hon inte passat på, när hon kunde få lära sig, menade svärmodern. Hvad tjenade det till, att hon hade eget hushåll, hon som ingenting kunde?

Karl gick omkring, retlig och nervös. Det blef scener mellan honom och hans hustru, och så gick han ut och hamnade på stadskällaren.

Det hände, att modern kom midt i natten och knackade på sonens dörr och frågade, om ban var hemma. Oftast svarade Rosa ja, men den gamla fick snart veta, att hon ljög.

Så gick det ett par år, Karl lefde mest på källaren, deklamerade om, hur hans lif var ödelagdt, och gjorde, hvad han kunde för att få slut på det. Han fick till slut lunginflammation och dog. Och ungefär samtidigt kom den stora handelskraschen. Den drog Sundel med sig, och det snåle kommerserådet måste slå vantarna i bordet.

Konkursen förde med sig processer och trassel. Sundel stämde sina intressenter oeh bruksförvaltare. Men han hade förlorat allt utom gården och bohaget.

Rose satt nu der med sina två små barn. Hon måste tänka på att arbeta för dem. Men huru? Hon hade ingenting lärt, och det var inte mycket slags arbete, som passade för henne.

Hon försökte gifva pianolektioner och spela dansmusik på baler. Hon började en liten skola för småbarn, och hon hade inackorderingar. Det sista var det enda, som gick, men svårt hade hon att draga sig fram och svårt att smälta både öfversitteri och dryg välvilja från sina bekanta, som förr alltid funnit henne dryg och otillgänglig.

Hon hade blifvit blek och svag och hängde knappast ihop. Men hon såg fortfarande bra ut, och hennes stora glänsande ögon hade _ inte åldrats.

Ett par år gingo, med släp och slit oeh umbäranden. Så fick hennes svärfar slag. Gamla kommerserådet hade varit riktigt afsigkommen på sista tiden. Han gick uppe om nätterna, rädd för tjufvar, oeh det var hans fixa idé, att han skulle bli utfattig och sluta sitt lif på landsvägen.

Och så besynnerligt kan det gå till — kort efter gubbens död så vann tant en af hans stora processer, så hon fick en liten ränta att lefva af. Rose flyttade till samman med henne, och der lefde de båda enkorna med barnen, som växte upp.

Både gossen och flickan hade ärft moderns stora, vemodiga ögon — men de hade också tagit arf af sin far.

Rose hade ingen hand med dem. Svag och eftergifvande. Mot gossen kunde hon inte vara sträng, derför att han var sjuklig och klen. Han hade faderns häftighet och hans nyckfulla lynne, visade ingen respekt för modern oeh gjorde allt, livad ban sjelf ville.

Och flickan — ja, jag får väl inte säga, hvad jag tänker om er väninna. Men nøg gör hon rätt, som tar emot sin baron, om han har pengar till. Gud tröste den man, som behöfde lefva af sitt arbete, om han fick en sådan lyxartikel i sitt hus.

Jag mins henne, när hon var fem år, hur hon stod framför spegeln och gaf ögon åt sig sjelf, hur hon tog på sig alla smycken, hon kunde få bära, och hur hon klädde nt sig, så snart hon fick tag i några brokiga tyger. Ber ha ni anlagen. För öfrigt apade hon efter sin bror i allting, fast han var yngre än hon.

Hon hade nätt och jemt gått och läst, så började Rose att förevisa henne ute i verlden — ja, du vet, Majken. I deras lilla stad var det knapt lönt. Hon var i Stockholm en hel vinter — och så började badortsbesöken. .Lilla Ellen skulle inte motse ett så bekymmersamt lif som hennes mammas, lilla Ellen skulle bli afyttrad och ha sin framtid betryggad. Och så släpades hon med och förevisades — vacker, blyg, skär och späd med de der märkvärdiga ögonen — och modern gjorde sig rent af löjlig, som ni vet.

Det var verkligen intressant att höra, livad herrarne hade att säga sinsemellan om dem båda. Hvad jag säger är, att det är ynkligt att ha lefvat ett lif, sådant som Roses, och så uppfostra sin dotter till samma nolla, som hon varit sjelf.

Jo, det blef resultatet af hennes lifs erfarenhet! Och det fast hon min själ bordt ha haft tid att tänka öfver, hvad som fattats henne.

För det borde väl vara solklart, att hvad ungdomen skall läraj sig, det är att arbeta, så den kan försörja sig sjelf. Gosse eller flicka, lika mycket, oduglingar kunna de bli i båda fallen. Och jag är så »modern», fast jag är en gammal tant på öfverblifna kartan, att jag inte har högre tankar om en qvinna, som inte vill försörja sig sjelf, utan anser, att en karl skall föda och kläda och hysa henne och hon skall ta hans förtjenst af honom, än jag har om en karl, som inte kan dra' sig fram, när lian bara är frisk.

Ja, jag vet, hvad ni vill säga, små flickor. Gift er så innerligen gerna allihop och sköt om edra små barn och bli en god hjelp åt edra män och arbeta till samman med honom. Men lär er och edra barn att stå på egna ben. De bli ju inte menniskor eljes utan ett slags parasiter. Och den dag skall väl med Guds hjelp komma, då männen betacka sig för dylikt påhäng.--

Ja, skratta ni, jag blir inte stucken för det. Men nog kan man bli ond, när man ser, att folk inte lär sig någonting af sitt eget lif.

Ju äldre man blir, dess mer borde man kunnat lära. Men se, att slå sig fram genom lifvet, det far man allt börja lära sig i unga år. Eljes bänder det, att det är för sent. Och det är inte alltid det står en baron och bockar sig — —

Hvarje qvinna tror sig ha precis det mått af dygd oeh kyskhet, som man bör hafva. Den, som har mindre, kallar hon lättsinnig; den, som har mer, benämner hon tillgjord.

Alphonse Karr.

Hus och rikedomar hafva blifvit oss gifna af våra föräldrar men en klok hustru af Herren sjelf.

En omtänksam hustru är en krona för sin man. Salom. Ordspr.

Utan aktning ha mannens känslor för qvinnan intet värde; förtroendet är måttstocken för kärleken. Mad. de Praslie.

Är man vacker, måste man göra toalett för att bli ännu vackrare, och är man ful, måste man göra det för att synas mindre ful.

4S7