Idun: 1889

Åt sorgen ock min tribut jag ger, Jag pryder grafven, der kistan

sänks ner, Och följer den döde i inullen.

Med ingen i skogen jag byta må Mitt ödes sällsamma gåta; Är det ej ljufligt att vara få Båd' med dem, som le och som gråta. Hej, icke jag byter med björk och al Och icke med blommande linden i

dal

Mitt ödes sällsamma gåta.

Och icke jag byter med skogarnes

kung,

Med eken den stolta oeh höga,

Som lyfter mot skyn sin krona så

tung

Och fruktar stormarne föga.

Jag är blott granen, är nöjd dermed,

Och när jag blir gammal Jag hugges

till ved

Och brasa åt fatt ig man gifver.

Eline.

En glömd författarinna.

En literaturhistorisk skiss.

-jl/S^W fans en period, då svenska teaterns — här Jl -V närmast afsedt landsortsteatern — verksam-^^^ het var ett stycke medeltidsromantik, med riddare, som kämpade för kärleken och äran, och trubadurer, som sjöngo i månskensqvällen sina sånger till de skönas lof. Någon komisk figur släptes ogerna fram bland dessa stolte riddare och fagra borgfröknar, på sin höjd »Rocchus Pumpernickel» eller »Donaufruns» tokrolige Larifari. Det var den Djurströmska perioden, som bar denna romantiska färgton, och som hos de nu glesnande leden af teater-vänner med minnen från 1820- och 30-talen, långt ifrån att hafva förbleknat, tvärtom hos dem återkallar stunder af ett mera idealiskt innehåll, än en senare tid förmått för dem skapa.

Få af de skådespel, som utgjorde sagda periods hufvudrepertoar, ha i svenska landsorten samt i Finland så ofta och med sådant bifall uppförts under ile båda ofvan nämda årtiondena som Hugo von Hochberg eller Den ädla uppoffringen, riddaredram i ■1 akter, svenskt original. Dess förf. har den, som skrifver dessa rader, i åratal förgäfves eftersökt; först sommaren 1887 fann han namnet i en gammal Abotidnings annonsafdelning: Fredrique Eleonore Baptiste. Namnet spanas fåfängt i något literatur-eller teater-historiskt arbete, med undantag af Dahlgrens Anteckningar om Stockholms teatrar, der (sid. 615) »Baptiste, Fredrique, skådespelerska», nämnes såsom öfversättarinna af en 1-akts-komedi från tyskan.

Sporrad af upptäckten i det gamla finska bladet, har jag sedan eftersökt och funnit några data om denna alldeles bortglömda författarinna, och de följa här nedan.

Fredrique Eleonore Baptiste tillhörde måhända ilen i förra århundradet från Frankrike hitkomna konstnärsfamilj, Baptiste, hvilken skänkt Sveriges första scen framstående representanter för såväl skådespelet som baletten och musiken. Eller måhända var hon dotter till en kungl, kammartjenare Baptiste och dennes hustru Engla Helena (1829 afliden i en ålder af 79 år).

Den ifrågavarande mademoiselle Fr. Eleon. Baptiste debuterade å Norrköpings teater d. is/lää 1797 som Carolina i Lindegrens dram »Den försonade

____ ID UJM _________________

fadern», som då uppfördes af Anton Olivier Hoff-lnnds trupp. D. 1/2 1799 hade hon i Örebro recett: » Konstmakares samt >Klöfverknekt». Derefter finner man henne först 1809 i Åbo, då hon d. 13/s f. f. g. uppträdde med Smedberg-Wickbom-Knopf'-ska truppen (som »h. högh. furst Bagration nådigst behagat gifva tillstånd» att i Finlands d. v. hufvudstad spela) såsom Wilhelmina i »Enleverade fästmön» och Lisa Spetsenas i »Kapten Puff», hvarefter hon blef en mycket framstående medlem först vid fru Margareta Seuerlings, sedan vid Bonuviers och så vid A. P. Berggréns trupper i Finland. Hon egde en boksamling, ur hvilken hon under sina konstresor i delta land lemnade lån, enligt hvad man af tidningsannonser från särskildt år 1809 kan finna.

I en finsk anteckning om m:lle Baptiste berättas, att den tidens alla herrar varit pin käre i henne, och hennes umgänge bade en sådan tjusningskraft äfven bakom ridån, att då en major Blom i Kuopio en spektakelafton infann sig på scenen, befans ban ännu vid ridåns uppgång sysselsatt att bjuda kring konfekt. Hon säges varit för sin tid och samhällsställning ovanligt bildad. I flere af de finare finska embetsmannafamiljerna var hon en värderad och omtyckt umgängesvän, enligt hvad för förfin till denna lilla skiss omtalats från en äldre qvinlig medlem af den högt aktade slägten Cygnæus.

Hon tyckes först blifvit gift med skådespelaren C. H. Smedberg, men skilts från honom, hvarefter hon, omkr. 1819, ingått nytt äktenskap med kammarmusikern och teaterföreståndaren Johan Gustaf Lemke (f. 1790, d. i Helsingfors 1825), »en man — beskrifver honom Pinello* — med röd näsa och en liten guldfiol i knapphålet».

Hennes största betydelse torde emellertid varit såsom författarinna för scenen. Af hennes arbeten har, enl. Dahlgren, endast imitationen »Den unga enkan > spelats i Stockholm (å Munkbroteatern 28 gånger åren 1794—98). men i Finland och svenska landsorten ha uppförts det af henne efter Kotzebue bearbetade 4-akts-skådespelet »Adelheid von Wulfin-gen,en händelse urdet trettonde århundradets tyranni», samt de af henne författade originalstyckena »Louise eller Den af ödet på en gång gynnade och vanlottade flickan», sorgespel i 3 akt., »Den oskyldiga förmätenheten», kora. i 1 akt, »Högmodet eller Den falska stoltheten», dramatisk familjmålning i 4 akter, »Franz von Hill eller Bröderne af det hemliga förbundet», skådespel i 5 akter (dramatiseradt efter Klingers roman »Die Söhne der Finsterniss» och, såsom förut nämts, framför allt »Hugo von Hochberg», första gången uppförd d. 20/(j 1819 i Abo och sedan länge en stående kassapjes på Bonuviers, Berggréns, Lamberts, Sjövalls (den af Blanche odödliggjorde teaterdirektören), Carl Bromans ocli Djurströms spellistor samt uppförd ända in på 1840-talet. Fru Cle-mentine Swartz, den utmärkta f. skådespelerskan vid Kungl, teatern, har som ö-årigt barn — 1841 å teatern i Kalmar — spelat en roll, gossen Udo, i Fredrique Baptistes sistnämda stycke. ** I Linköpings-Bladet läses d. 18/a 1811 nedan stående verser af Fr. Eleon. Baptiste, det enda af henne författade, som nedskrifvaren af dessa rader upptäckt vara tryckt. Hon vistades då i nämda städ med sin förste man, Smedberg, hvilken det året var an-stäld vid J. J. de Broëns trupp, som nyss invigt en nyuppförd teater i Linköping. Att fru S. ej tillhört denna trupp och uppträdt å den nya skådebanan, tyckes framgå af verserna.

I skygd af Thalias befäl, på samma rum, der hennes offer brinna, jag hoppades den sällhet hinna att ock fa säga mitt farväl.

Men sluten ur de systrars ring,

som blomster kring dess altar sira,

jag blott i tanken ser den afskedsfest de fira,

ser Eder bifallslagren kring

om deras panna vira

och ser det utan qval, nöjd i mitt ingenting.

Hvad! Utan qval! Monn' jag vill skryta?

Jag tärs ju ej af afunden —

Hvi blygas då: för qval, vid öfvertygelsen,

att lott med dem jag ville byta,

och önskan att med dem få bifallslagren bryta,

näst önskan att förtjena den?

* »Små berättelser och tidsbilder af Kapten Pufl'.» (Åbo 1866).

** Stycket är otryckt, men affischer öfver det samma finnas i Kungl. Biblioteket. Af de i stycket förekommande personerna — Hugo von Hochberg, Mathias von Waldenhausen, Kurt von Felsenburg, Eberhard von Turneisen, Kuno von Hohenstein, Udo, Waldemar, Adelheid, Hulda, Kunigunda, eremiter, riddare, väpnare, röfvare, herdar och herdinnor — synes, att det samma varit »högromantiskt».

Ack, under Thalias befäl på samma rum, där hennes offer brinna, hvi skulle jag ej såsom dess prestinna få Eder säga mitt farväl!

Dock, af de ynnestprof I gett

skall minnet blifva mig en ära,

med tacksamhet jag går att lära

i templet, än af mig ej sedt,

der hägn Gudinnans trouppe I gett,

i templet, I han byggt till Er och hennes ära.

Och detta tempel! Ljufva hopp! Bedrag mig icke — o, jag beder. — Jag skall dess förlåt se gå opp och bland en annan Thalias tropp förnyadt offer bjuda Eder.

Hennes hopp att la uppträda i Thalias nya tempel i Linköping uppfyldes ej. Följande året var hon åter i Finland, hvilket land hon sedermera aldrig tycks lemnat. Der reddes ock, 1827, hennes graf. Någon annons om hennes bortgång har man ej upptäckt, men i Wasa stads kyrkoregister för nämda år finnes antecknadt*: »Commijanskan [sic!] Fredrika Eleonora Lemke afled här i wattsot 27 Juli».

Med detta, minst sagdt, »enkla» epitafium har Hugo von Hochbergs författarinna hittills fått nöjas. Vi låta hennes skugga instämma i Kålunds ödmjuka förtröstan:

»Og giver min Dåd kun et useet Frö

til Digtens evige Sommer,

så Iad då mit Liv forsvinde og dö.. ,

Koraldyret lig i den dybe SÖ,

jeg bygger dog med på den voxende ö

og bereder den Verden, der kommer.»

Birger Schöldström.

Julbordet.

[lit ifrån urminnes tider har julen varit en högtid, vid hvilken de germaniska nationerna i kretsen af anhöriga och vänner egnat sig åt njutningen af bordets nöjen, och vi hafva troget bevarat denna sed intill denna dag. Om också våra julmåltider icke längre kunna mäta sig med forna dagars spenderin-gar, hafva vi dock bibehållit det gamla bruket att till julen bjuda på vissa anrättningar, som blifvit så att säga obligatoriska. Sålunda brukas ännu på julafton att »doppa i grytan», d. v. s. äta groft rågbröd, doppadt i det varma spadet af kokt skinka och salt kött, cn rätt, som på biskop Brasks tid kallades »mölia», och vidare att till qvällen äta »lutfisk och sötgröt». För juldagen äro åter blåkål och skinka stående rätter. .

Vi meddela här förslagsvis åt våra ärade läsarinnor, som kunna finna sig intresserade deraf, ett par matsedlar för juldagarne jemte recept på ett par anrättningar, som befunnits synnerligen lyckade:

1.) Blåkål med frikadeller, Stufvad lake,

Kokt sockersaltad skinka och kokt salt

bringa med potatispuré, Stekt kyckling, llisgrynskaka, Krokan.

2.) Hvitkål med frikadeller, Kokt torsk med smält smtfr, Kokt rökt skinka med ryska ärter, Stekt tjäder,

Blomkål à la Louis XIV,

Sockerkaka,

Glace,

Frukt.

Recept:

1.) Risgrynskaka för 4 personer: 2 hg risgryn tvättas i tre varma vatten och kokasmed mjölk, 2

* Enl. genom lektor Gustaf Cygnæus benäget lemnad uppgift af handl. Carl Rahm i Wasa.

380