Sida 489
IDUN
af ett förbiilande moln. I trädgården utanför, hennes egen lilla trädgåd, svälde knopparna, medan bellis och perlhyaeinther stucko upp sina små hufvuden och sneglade bort till krusbärsbuskarna, som redan gjort sig gröna och togo sig så bra ut i sin nya drägt.
Bertha såg ingenting — hvarken solsken eller grönska — tänkte endast på, hur grymt det var att behöfva sitta instängd i staden, helst när Mina, hennes bästa väninna, som hon aldrig kunde låta bli att afundas, redan hyrt fyra rum och kök i Marstrand, hvilket hon berättat dagen förut. — Det värsta var, att bon sjelf oförsigtigt nog yttrat: att de också bestämdt sig for en lägenhet der.
Med ett ryck slängde hon undan sykorgen
— hade hon ej suttit och fållat åt rätsidan nu igen. Allt gick illa i dag. Barnflickan hade retat henne med sin långsamhet, och då hon sjelf tvättat Arthur, började han stor-gråta. Hon var lite bårdhändt kanske — och så smälde eD örfil på hans lilla kind. Det var inte roligt att tänka på. Ledsamheter hvart hon såg, och om Hugos inkomster verkligen minskades — hur skulle det då gå? Aldrig hade lifvet synts henne så bittert eller framtiden så hopplös. Arbeta kunde hon ej. Hvart skulle hon gå? Hvad taga sig för? Barnen skrattade och lekte inne i barnkammaren — Arthur också, det hörde hon. Var den lilla kinden ännu röd efter slaget? Hur hon längtade att kyssa den, men hon skämdes for sin vrede nyss och sina förgråtna ögon och kunde ej gå dit.
Det ringde på tamburklockan. Ah, bref-bäraren! Ett bref! En förströelse! Något som drog henne bort från henne sjelf! Ja, ett bref från gamla faster! »Intet annat!» var hon färdig att utbrista, hon som eljes gladde sig öfver dessa sällsynta epistlar mer än öfver alla andra. — Långsamt, nästan motvilligt bröt hon förseglingen. Hon visste nog sjelf hvarför. Ja, ur hvarje rad andades den emot henne, denna glada förnöjsamhet, som hon ej kunde förstå, och som i dag syntes henne som en direkt förebråelse. Att kunna vara nöjd — nej, lycklig med så litet!
Nu blef det för mycket. Hon slängde bort brefvet, som hade det bränt henne. »Jag har redan flyttat ut på mitt sommarnöje» stod det. Tårarne kommo henne i ögonen, medan barndomsminnena trädde fram likt perlor i ett kostligt smycke.
x *
En strid ström brusar genom fabriksstaden. Röken stiger ur skorstenarna, ångan pressas genom ventilerna, hjulen surra, spinnrockar och väfstolar äro i full gång.
Broar spänna sig öfver vattnet, som hon älskat att stirra ned uti, der det bryter sig med okuflig kraft i dånande larm. Längre ned blir strömmen djupare, och endast det raska loppet samt hvirflarna här och der påminna om dess vilda ungdomsmod.
Här, vid kajen, bor gamla faster och har bott der hela sitt lif, liksom hennes föräldrar före henne. Hon har nog varit »ute i forsen», hon också, men nu liknar hennes lif ett stillastående solblankt vatten.
Hon har rest mycket, sett mycket och kan berätta derom, så att man aldrig glömmer det. Bertha var strängt uppfostrad och fick aldrig läsa några romaner, men ingen forbjöd henne att höra fastern förtälja Sue ocli Dumas
— den nyare litteraturen kunde hon aldrig med — så att man frös, grät och jublade om hvart annat.
Hvilken humorist hon var, och hur man
kunde skratta sig förderfvad åt de historier, hon lagade af de hvardagligaste småsaker, som undgingo alla andra. Ja, en dussinmen-niska var hon minst af allt, med sin eldiga håg, sitt lifliga lynne och veka lättrörda sinne. En qvinna till hjertat, en snillrik man på hufvudets vägnar.
Hon hade varit förmögen och kunde varit det ännu, om hon ej, smittad af affärsfebern, som låg i sjelfva luften, satt upp ett väfveri, hon också, samt godtrogen och bottenärlig som hon var, låtit lura sig af en filur till verkmästare — en fransman, som blifvit rik på hennes bekostnad.
Nu hyr hon två små rum i samma hus, som varit hennes eget, samt dertill den stora salen med de präktiga väggmålningarna, der Bertha och hennes syskon dansat efter det gamla klaverets toner. Der säljas nu gammalt porslin, apelsiner, lax, hummer, rökt strömming, grönsaker med mera, allt efter olika konjunkturer och årstider, och på behållningen af den lilla handeln är det den gamla lefver. Visst är det knaggligt och svårt, ty hon är sangviniker af rang och ser allt ljust och stort, tills det går upp och ned derpå — men mången finansminister kunde afundas henne förmågan att reda sig ur trasslet, och hur hon bär motgångarne sedan! — det är rent storartadt! Sjelf sitter hon bunden vid soffan, lam i benen sedan flere år, men kommenderande som en general, liflig, ung och entusiastisk vid sina sjuttionio år.
Nu är hon på sommarnöje.
»Maskrosorna slå ut i rännstenen», skrifver hon. »Jag har en framför mig på bordet. Har du riktigt sett, hur vacker eu maskros är?»
Det är många år nu hon suttit instängd, hon som varit rörligare än andra, och som älskar naturen med skaldens och konstnärens värme. »Jag lefver mest i minnets verld, der jag plockar den ena blomman efter den andra», står det vidare i brefvet. »Visserligen är jag skröplig och kan nu mera knapt röra mig, men jag älskar lifvet, och kan du tro det? — sinnet är så friskt, att jag tycker mig ibland kunna vända upp och ned på hela jordklotet. Att bli ensam — mer och mer ensam — se alla gå bort — det är det svåra, men lifvet är så skönt, Gud så god! Jag förstår mig lika litet på att klaga som den gamle åkarkampen, som betar mina maskrosor. Hur tåligt och pligttroget ett djur kau-vara! Djuren ha också min aktning och sym pati i högre grad än mången . . . .» Ack ja, Bertha kände till fasterns lefnadsfilosofi — och sommarnöjet också.
Det inre rummet, varmt och ombonadt, med utsigt till ett rödmåladt plank, fick hon ej lemna under vintern, men när våren kom, rullades hennes stol ut i det yttre, som låg åt strömmen midt för »Holmen» med sina gröna träd och sitt »Tivoli».
Hur många gånger hade ej Bertha suttit bredvid henne och sett in i det vackra goda ansigtet med de qvicka spelande ögonen.
Här njöt hon af sommaren, och härifrån var det hon studerade lifvet, intresserade sig för tvättgummorna på klappbryggan, för bagarens stora hund, för åkarekamparne, för lifvet i det lilla som i det stora, medan hennes egen lefnadsafton flöt stilla och fridfullt
likt strömmen i hafvets sköte.
* *
Bertha reste sig upp. Hur vackert solen sken, och här satt hon och förnötte sin dag. Tänkte ej ens på, att barnen borde ut.
När Hugo kom hem — det hade pinat honom hela förmiddagen, att han gjort sin hustru ledsen, och han började smått kapitulera om möjligheterna — var hon ej till finnandes.
Hade hon gått och beklagat sig för Mina kanske?
Hans panna mulnade.
»Frun är i trädgården», sade husjungfrun, som dukade middagsbordet.
Ett ögonblick stannade han tvähågsen, rädd för det första sammanträffandet — så gick ban raskt ut till henne. Hon stod med spaden i handen och gräfde af alla krafter i den solvarma ångande myllan. Bredvid henne lågo några fleråriga växter, som hon delat för alt omplantera. »Hvilken vacker högväxt qvinna hon var!» Arthur hade sin lilla kratta i handen och, båda voro så upptagna, att de ej märkte honom, ej underligt heller, så som de pratade och skrattade.
Så såg hon upp, rodnade smått, men gick emot honom, drog handsken från den hvita kraftfulla handen och sade med den varma goda blick, han så väl kände. »Jag har tänkt på, att vi kunna äta middag och qväll här ute i sommar, både lönnen och kastanjen ....»
Längre hann hon ej, ty hans kyss afbröt meningen — aprilmolnet hade skingrats.
Det finnes i qvinnans svaghet en kralt, soui mannens styrka med förvåning underkastar sig. Qvinnan står naturen närmare än inanneD. I trots af företa Mosebok skulle jag vara frestad tro, att qvinnan gått före mannen i skajjel • sens ordning. Det inflytande, som hon lik ■ som ovetande utöfvar, har delaktighet af na turens inflytelser. Stern.
Q ra neil.
J|mg står uti skogen så frisk och ^ß grön,
Om sommar och vinter lika. Ibland jag höljs af den mjuka snön Och rimfrostkristallerna rika, Då liknar jag i min hvita skrud En festligt smyckad, leende brud, Som blott på sin älskling bidar.
Om julen jag fins i de flesta hus, Och der så ståtligt jag siras, Jag klädes med glitter, flaggor och
ljus,
Som hedersgäst jag firas. Omkring mig dansa så glada de
småi
Och klappa i händer och fröjda sig
så,
Åt hvad jag har att dem gifva. #
När bitter saknad i hjertat rår Och tåredagg glindrar på kinden Och sorgetåget så dystert går Och k lock toner dallra fär vinden,
485
Källa: Project Runeberg ·
