Idun: 1889

IDUN

Och, I södra berg, som stigen mjukt, fantastiskt fram mot skyn, medan bortom Klaras kyrktorn liksom smälter vesterns bryn —

O, jag längtar återse er, höra strömmens döfva brus, se dess vattenspegel fånga vinternattens stjerneljus . . .

Tar du ränsel på och drager i den vida verlden ut, hamna dina bästa tankar vid en mälarstrand till slut.

Bjöds dig ett palats af marmor, smyckadt med en kunglig prakt, tog sin längtan svalans vingar till en älskad stockholmstrakt.

Ingen fläck på jorden finnes, som med trollmakt binder så, än der under mörka brohvalf Mälarns fria böljor gå!

Intet folk jag vet i verlden — faslän det har många fel — som så varmt jag gaf mitt hjerta, som så helt jag gaf min själ! Göteborg, dec. 89.

Daniel Fallström.

Iduns panoptikon.

kalder och simplare pennfäktare ha en hel del olika metoder för att komma i så gynsam författarestämning som möjligt, och dessa metoder, eller kanske rättare de omständigheter, hvarunder de anse sitt ingenium bäst göra sig gällande, vexla snart sagdt for hvarje individ. Somliga arbeta helst på den tidiga morgonqvisten, medan andra icke kunna få lif i sin Pegasus förr än i nattens sena timmar. Några anse, att en liten florshufva har en förunderlig makt att pigga upp fantasien; andra deremot gifva Bellman rätt, då han sjunger:

Vid ett stop öl och några supar Fladdrar snillet mörkt och plumpt,

och mena, att den regeln håller streck, äfven om ölet och suparne bytas ut mot en butelj af vår gula nationaldryck eller en flaska ädel Burgunder. Så många hufvuden, så många sinnen.

Det originellaste sätt, jag hört talas om att försätta sig i poetisk stämning, var det som användes af Mathias Bjugg, en hedersman till tullinspektor, som lefde i Enköping för vid pass 100 år sedan. När diktarelynnet föll på honom, gick han — förutsatt att det var sommartiden — utom staden och klättrade upp på en kal bergklint, den högsta som fans i trakten. Der satte han sig, tog af sig sin lamskinsperuk oeh lät den heta rötmånadssolen badda på sin kala hjessa.

På det sättet kom ju hans hjerna under Apollos direkta och omedelbara påverkan, och nu flödade hans skaldeådra som en strid ström. Rim fans der i långa banor, men resonen var det knappare med. Hans poesi erinrar i sjelfva verket både om rötmånad och solsting, och det enda mästerskap han, trots den intima förbindelsen med solens och skaldekonstens gud, kan göra anspråk på, är mästerskapet i »det alldeles rasande».

Utan att på något sätt vilja täfla med den gamle Mathias Bjugg i originalitet — så långt sträcker sig icke min ärelystnad — befinner jag mig för närvarande i en situation, som en smula påminner om hans. Ty att skrifva poesi, under det man halft om halft lider af solsting, kan knapt vara vanskligare än att skrifva kåserier, när man är i hög grad bekajad af »ryska snufvan». Och det är just händelsen med eder ödmjuke tjenare. Till min ursäkt länder dock, att jag utan någon egen önskan eller eget förvållande kommit in i detta for literär produktion så foga gynsamma predikament.

Det är en gemen åkomma, denna snufva, som i vanliga fall inte alls är någon snufva, denna blixtkatarr, denna la Grippe, eller hvilka namn man nu behagar ge den. Utan någon slags krigsförklaring kommer hon från vår gamla arffiendes hufvudstad och slår ned som eu bomb midt ibland oss; hyser respekt hvarken för ung eller gammal, hvarken för våra modiga garnisonstrupper eller våra respektingifvande konstaplar. Hon slår sig fast lika ogeneradt under cylinderhatt eller pelsmössa som under pickelhufvan, och hon har icke försyn for att rycka tjogtals små flitiga fröknar från julklappsarbetet, tvinga dem att gå till sängs oeh äta antipyrin. Hon stänger teatrarne, hon hindrar fabrikerna att fullgöra sina beställningar, hon verkar stockning i hela julkommersen.

Det är ohyggligt. Här har inte på mycket länge grasserat en så allmänt utbredd epidemi i Stockholm, åtminstone inte sedan vi i höstas voro hemsökta af orientalistfebern. Men den åkomman hade mycket mindre besvärliga symptom, och de som egentligen hade ondt af den febern, det var de resande ori-entalerne.

När allt kommer omkring, så är det kanske några i orientaliskt trolltyg förfarna öf-versteprester eller scheiker, som skickat oss den här influensan på halsen, derför att vi i vår naiva nyfikenhet ryckte dem i deras bur-nuser och i vår öfversvallande välvilja förstörde deras magar med för mycken mat. Ho kan veta? Österifrån kommer den här julpresenten i alla fall, så mycket är säkert.

Sedan jag nu laddat ur mig en del af mitt dåliga humör, skulle jag så ytterst gerna vilja säga Iduns läsarinnor ett par hjertliga och artiga ord, då det nu är sista gången på detta år, som vi prata med hvar andra. Men jag nödgas hänvisa till de »förmildrande omständigheterna» och utan allt omsvep af fraser önska er en angenäm jul och ett godt slut på det gamla året! Jag tillåter mig uttala den förhoppningen, att vi skola träffas snart igen under bättre disposition.

Ödmjukast Scævola.

ttiMI

Permar till Idun 1889 tillhandahållas nu, eleganta, i blått

och guld, eller rödt och guld, mot insändande af 1: 25 i

postanvisning eller i sparmärken.

Julros or.

Skizz af Jti.

et är julaftons förmiddag, ßjellerklang och frustande springare, glada ansigten och vänliga blickar. Menniskorna skynda om hvarandra, den ena hit, den andra dit, i sista stund juluppköp, öfverallt brådska och ifver.

Men hvarthän styra de sin färd, alla dessa, som följa samma väg dit bortåt utom staden, somliga till fots, andra åkande? Hastigt glider släden öfver nyfallen snö fram på vägen, som kantas af rimfrost-gnistrande träd. Djupt sjunker foten i mjuk förrädisk matta, men framåt alltjemt till målet — kyrkogården, som skymtar der borta i snöig skrud. När allting prydes till julens fest, smyckas också grafven derute af älskande händer. Eösterna dämpas, minnet blott talar sitt stumma språk, medan blomstergärd lägges ned på hvitklädd kulle. Hur den mörka grönskan sticker af mot ändlös snöbädd, som skyddande bredt sig öfver slumrarne derunder. ...

Så hemåt igen med dröjande steg, medan bjell-rorna klinga och snön lyser hvit som förut. Eedan börja flingorna falla och utplåna spåren efter lefvandes intrång bland grafvarnes frid, och innan qvällen ligger dödens stad lika tyst och ren som förut under snöhvitt täcke.

Medan julljus tindra och julglädje råder, ilar mingen tanke till baka till ödslig kulle derute, glänser osedd en tår i vemodsfull blick — under julqvällens glädtiga fest.

Ä

På grund af det öfvermåttan strängt anlitade utrymmet nödgas vi tyvärr i sista stund utesluta John Johnsons för julnumret afsedda humoresk »Min dotter»; den skall dock komma våra läsarinnsr till godo i något af de närmaste numren.

Aprilmolnet.

Skiss af Vilma IAndhé.