Sida 487
IDUN
fingret åt henne, blott hon hade en varelse att älska, att slösa hela sin ömhet på.
Hon spratt upp ur sin drömlika dvala vid ljudet af en ringning på tamburklockan och en röst, som framstälde några frågor, hvilka af flickan hviskande besvarades. En röst, som hon icke hört på många år, men i hvilken hon kände hvarje tonfall, hvarje skiftning.
»Helsa din matmor, att jag kommer tillbaka», hörde hon honom säga, och så blef det tyst.
Hon sprang ur bädden oeh klädde sig skyndsamt. Framför spegeln ordnade hon sitt ännu rika hår. Tiden hade farit skonsamt med henne. Hennes panna var slät och jemn, ögonen klara, kinden frisk och barmen fyllig.
Skulle allt detta mattas och vissna utan kärlek — utan lif? I denna stund ryste hon för den tanken mer än någonsin.
Hon gick ut i den lilla salen.
Der stod på kaffebordet bland de anspråkslösa ängsblommorna, som Karin plockat, en praktfull doftande bukett med ungdomsvännens namn gömdt mellan blommorna.
Han skulle komma till baka.
Oeh han kom. — Det sved i hennes hjerta, då hon tryckte hans hand, en förfrusen åldrings, som lidit skeppsbrott på lifvets haf och nu kom till henne för att söka hamn.
Hans lif hade varit stormigt, hans äktenskap olyckligt, hans barn hade gjort honom sorg.
Det var, hvad hon fick veta.
»Har du ännu något öfrigt för mig, Hilma,» frågade han vemodigt, medan blicken skymdes af en dimma, »men jag förtjenar det icke, jag har så litet att bjuda dig i gengäld?»
Hon räckte honom tigande handen.
Hvad skulle hon nu med sin stormande ungdomskärlek till? Här hade en stilla vänskap varit nog. Hvad lönade det, att hon kom med känslor, lika varma, rika oeh rena, som den dag, hon såg den andra taga i besittning hennes lifs hopp, då han blott hade spillrorna af ett förfeladt lif, en förslösad kraft att bjuda henne; det var ett ojemt byte, men hon hade dock någon att älska. Hon skulle ändtligen få ett hem.
Stockholm.
@ij
kimmerkrönt i fjerrran hägrar för mitt minne Stockholms stad,
torgets snörräta alléer, slottets mäktiga fasad.
Länge skild från dig, hur ofta vild en längtan jag förnam att ur Djurgårdsskogens skymning få se Bellman titta fram.
Borta från dig, hur jag saknar qvällstur öfver Skeppsholmsbron, fiskarns lyktor, hvilka glimma, der han vittjar sina don.
483
Källa: Project Runeberg ·
