Sida 486
IDUN
flicka skulle hon också ha, eu liten behändig en med hvitt förkläde och en liten köksmössa på hufvudet. Hon skulle vara som en mor för henne.
Ack ja, hvad det skulle bli skönt, och katten skulle ligga vid kakelugnen och spinna, kanariefogeln sjunga bland blommorja i fönstret, och hon sjelf i skymningen spela sina käraste melodier, hur länge och hur ofta hon ville, ljufva smekaude toner, som skulle lulla hjertats stormar till ro.
Ej a, voro hon der!
Med en suck lägger hon in sina skatter igen, varsamt och ömt som vore hvarje tråd i det kyligt fuktiga tyget en känslig nerv. Hur mycken poesi gömde de icke för henne, alla dessa föremål, som andra föraktligt skulle rynka näsan åt.
Ännu en stund sätter hon sig att arbeta, tills ögonen falla tunga ihop och armarne sjunka slappa i skötet.
Ändtligen har hon nått målet, men hon fyller också 40 år i dag.
Hon kan se tillbaka på 25 — ja, hon kan gerna säga 30, 35 års arbete, slit och försakelser, ty hon minnes intet annat. Från sin spädaste barndom har hon sett, hur lifvets solljus fallit öfver andras vägar, men envist mörka slagskuggor betäckt hennes egen stig.
Två små rum oeh kök i en landtlig småstad bilda det så länge och ifrigt efterlängtade hemmet. Hon ger lektioner i språk och musik, och det kan nog vara sträfsamt äfven nu. Men då hon stänger sin dörr efter den sista eleven, så är hon ändock fri och råder sig sjelf. Det är en härlig känsla!
Och katten spinner i kakelugnsvrån, kanariefogeln sjunger bland blommorna i fönstret, och sjelf spelar hon sina käraste melodier om och om igen under långa aftnar. Alldeles som hon tänkt sig.
Blott hjertats stormar ville icke lägga sig, som hon hade hoppats. De 40 åren, som hon så mycket längtat efter i hopp, att de skulle sänka sin kyliga svalka öfver hennes sinne, de medförde intet lugn. Hennes höst var för yppig och rik.
Hon tänkte derpå i dag, der hon ännu låg i sin bädd med den hvita kissen i famn. Kyrkklockorna ringde till ottesång, en solstråle smög sig fram mellan gardinen, kanariefogeln qvittrade i rummet bredvid, der flickan gick och stökade. Troligen dukade hon kaffebord med blommor och grönt åt sin matmor.
Dunkla och obestämda smögo sig tankarne fram i hennes hjerna, hälften tankar, hälften drömmar.
Var hon ändtligen lycklig nu?
Nej, nej, hon var det icke.
Det var för tungt, för tomt, för ödsligt detta lif. Hvad hjelpte de 40 åren, då hennes hjerta ännu klappade lika fordrande som vid 20, hennes blod forsade, och hennes själ längtade efter ett väsen, som hon kunde gifva alla sina tankar. Längtan grep henne med vemodig styrka, hon tryckte armarne hårdt om det lilla mjuka djuret i sin famn.
Hvarför var det ej ett barn? Hennes barn, en gnista af hennes själ. Hon skulle icke: fråga efter, hvar hon fått det ifrån. Verlden skulle gerna få smäda och peka
Bleuette.
Tillegnad H. Maj:t Drottning Isabella II af Spanien.
Markisinnan de Güell.
Moderato. —
Piano
482
Källa: Project Runeberg ·
