Idun: 1889

IDUN

Då hon gick förbi hängaskbersån, såg hon något ljust skymta mellan bladen, aeS* när hon tittade ditin, upptäckte hon den föÄfunna der inne, böjd öfver ett bref.

Emy sprang upp vid ljudet af fotstegen och gömde hastigt papperet i klädningsvecken. Hon hade högre färg än vanligt.

»Har du varit ensam på posten?» frågade Beda,

»Ja, jag var ändå ditåt.»

»Är det ifrån honom?»

»Honom, ja . . . .»

Emy såg besynnerlig ut och vände bort hufvudet, alldeles som om hon varit förlägen.

»Är han mycket ond, för att du inte har skrifvit?»

»Nej, han är inte alls ond . .. .» Hon tvekade litet. Derefter tittade hon småleende på Beda. »Han har varit och talat med mamma och pappa.»

Beda höll på att släppa blommorna, hon hade i förklädet.

»Har han! — Äh, Emy, så roligt! Och de togo vänligt emot honom?»

»Ja-a . . . .»

»Emy! Emy! Hvad jag är glad!»

Hon slog sin lediga hand om Emys hals och ville kyssa henne. Men Emy böjde sig litet undan.

»Det är inte den du tror,» sade hon utan att se på henne. *

Inte den hon trodde! Beda begrep ingenting. Hvad var det då, de hade pratat om! Det var någonting underligt med Emy, ty hon ville inte se henne i ansigtet. Men plötsligt vände hon sig om och tittade upp.

»Hvarför står du och ser på mig så der?» utbrast hon otåligt. »Precis som jag gjort dig någonting. Jag har ju sagt dig, att han inte bryr sig om mig, och då skulle jag gå och sörja ihjäl mig för hans skull! Nej tack! För resten vet jag nu, att jag inte tyckte riktigt om honom.»

»Vet du!»

»Ja, för nu tycker jag riktigt om en annan.»

Hon tog fram brefvet, som hon gömt i klädningsvecken, vek det så, att namnteckningen kom utåt och höll det först högt upp i luften, sedan närmare intill Beda.

»Bruksförvaltaren!»

Beda stod orörlig och stirrade på sin vän, tills denna blef stött och visade det i både ord och sätt. Men Emy var aldrig länge förargad, och strax derpå drog hon Beda ner på bänken och började berätta om sin nya roman. Hon måste ha någon förtrogen i sin lycka som i sorg, och hon talade om, hur hon dragits till sin nuvarande fästman mer och mer för hvarje dag, tills hon fann att han var den rätte, och de kommo öfver ens, att han skulle fara bort och tala med hennes föräldrar.

»Och hur det än är,» sade hon, »så är det alltid roligare att tycka om en, som ens. pappa och mamma också tycka om.»

»Ja,» sade Beda. Det måste hon medge var sant. Emy var ju en mycket förståndig och bra flicka, när man tänkte rätt på saken, men hon kände sig plötsligt skygg för henne som för en främmande. Hon hade trott, att ingen kände henne så väl som hon, och nu visste hon, att hon känt henne mindre än de andra. Det var liksom hon trott sig veta, hvad kärlek var. Hon hade trott, att det var någonting stort och heligt, som band för "lifvet, och som man skänkte blott till en. Men nu visste hon, att det också kunde vara någonting, som kunde krypa ut och in genom

hjertat och passa åt än den ena, än den andra, ungefär som en gammal nattrock.

Hon kände sig så underlig till mods, der hon satt på bänken och hörde Emy berätta. Det började bli klart för henne, att verlden inte var alldeles sådan, som hon drömt sig den.

Julseder.

fulgranen, hvilken redan i hednatiden förekom, blef i Skandinavien och Tyskland genom kyrkan medelpunkten för julfesten. Det hulda lilla Kristusbarnet bringar det pyntade trädet ner från himmelen; han lyssnar vid alla fönster efter snälla och lydiga barn och sväfvar hela natten kring det härliga trädet, som han smyckar med strålande ljus. På den heliga julaftonen slå tusen små hjertan honom till mötes.

Engelsmännen pryda om julen sina hem med mistelgrenar. Enligl våra förfäders tro inneslöt misteln mycken välsignelse och rikt spirande lif. De gamlas »gyllene ris» var ingenting annat än misteln med sin om vintern guldgröna bark. Homerus och Vergilius kalla den för den trollstaf, »som gifver och tager sömn och på döden sjelf tillycker ögonen». Misteln, som enligt den gamla sagan ur vår egen mytologi dödade gudasonen Balder, blef sinnebilden af det fordomdags som gaffelformigt tänkta Kristi kors och bar äfven namnet »det heliga korsträdet.» Hela verlden skall på den dag, som genom frälsarens födelse bringade förlossning åt jorden, fröjdas och lyckliggöras. Till och med för himmelens foglar förkunnas det glada budskapet. Bönderna i Norge draga ut med långa stänger, vid hvilka de fäst sädeskärfvar, och plantera dessa på fälten. Hela dagen flyga då foglarne muntert kring kärfven och picka ut kornen. Matrosen på det villande hafvet klättrar upp i masten och binder mistelqvisten i dess topp, så att den må synas vida omkring och förkunna festens början. I Bretagne springa gossar och flickor midt i natten omkring med eldbränder, fästad e vid långa stänger, öfver de vida snöfälten och svinga sina flammande facklor, till åminnelse af den stjerna som lyste öfver Betlehem.

I andra länder ligga julsederna mera fjerran från festens ursprung. Så är juldagen i Ryssland förlofningarnas dag. Rundt om dukade bord, prydda med guldglittrande och ljusstrålande granar, sitta de beslöjade flickorna, bland hvilka den unge mannen skall utvälja sig den rätta. Träffar han ej på henne, måste han lösköpa sig med en gåfva. Är det deremot hans hjertas utkorade, så gå de båda till föräldrarne, hvilka med sin välsignelse och vexling af ringar fullborda förlofningen. I England är julen en fest tör skämt och upptåg. Den i taket af dans- eller matsalen hängda mistelgrenen berättigar männen att kyssa hvarje qvinligt väsen, som låter fånga sig under den samma, och folktron säger, att en flicka, som ej blir kysst under misteln, under det följande året icke finner någon man.

1 de heta breddgraderna firas den heliga festen med gästabud och dans, endast Mexiko har att uppvisa något liknande vårt stilla julfirande inom familjen. I Spanien ligger glanspunkten i de krabbor, som öfverallt inrättas i kyrkorna och hemmen. Äfven i Tyskland har »krubban», en framställning af gudasonens födelse, stor dragningskraft tör barnaverlden; dock känner man den der endast i de stora städerna som offentlig. 1 hemmet och under julgranen pläga de ej vara så ståtliga. Krabborna äro sed hufvudsakligen i Italien. Der draga Zampagnari (skalmejeblåsare) från hus till hus och föredraga sina naiva visor om Kristi födelse. Hvarje hem, hvarje kyrka utrustar en krubba, den ena vackrare och mera storartad än den andra. Löf af myrten och lager smycka de festligt upplysta gatorna: fyrverkerier spraka, musik dånar. Den gamla julsången: »Stilla natt, heliga natt» skulle här illa passa i stycke.

I Schlesien herskar ett egendomligt brak. På den heliga qvällen stå gossar och flickor tillreds med band af halm för att under averingningen dermed ombinda fruktträden. De mena sig då kunna gifva dem större fruktsamhet. Seden med julgran känner den schlesiska allmogen blott föga. Barnen måste på julqvällen flitigt spinna, för att Kristusbarnet skall kunna komma med sina gåfvor. Redan veckor i förväg måste de spinna några rullar öfver sitt vanliga antal, hvilka då läggas af på »altaret», en hörnhylla, som prydes af en helgonabild och brokiga pappersremsor. Här

hemtar nu Kristusbarnet dem och lägger som skänk äpplen och nötter, ett nytt plagg eller en leksak i de uppstälda tallrikarne.

Mångfaldigt vexlande äro bordets njutningar vid juletid. Under det ryssarne om julaftonen ställa bränvin och fiskbröd på sitt bord, förnöjer sig spanjoren med varm punsch, krakmandlar och russin. Engelsmannen förtär sin plumpudding, ris och fogelpastejer. Tropikernas invånare förfriska sig med vaniljglace, citron- och ananaskräm samt cigaretter. I de tyska hemmen står gerna en fet gås på bordet, i Rom utgöres julkosten af de delikata ålar, som i massor ditföras från norra Italien. Gröten, lutfisken, doppebrödet, fläsket, kakan — alla dessa rariteter, som här hemma locka vår aptit under de glada dagarne, känna vi alla tör väl att behöfva särskildt orda om dem.

»Ett hem.»

Utkast af Elna Tenow.

/T

ärlek hade hon aldrig mött. Den, åt hvilken hon allt sedan barnaåren gömt sina egna varmaste känslor, kom en dag och presenterade för henne sin unga, vackra, rika fästmö.

Hon tryckte häftigt den unga flickans hand och hviskade:

»Gud göre dig lycklig!»

Så var det förbi. Hon var 24 år den gången.

En man kunde hon ha fått, en förmögen och ansedd man till och med, men hon darrade vid tanken på hans omfamning och hans kyss. Skygg och rådvill såg hon upp i hans ansigte. Hans blick bad om mer, än hon hade att gifva,

»Nej, nej, jag kan icke!»

Så var det förbi. Då var hon 26.

Men ett hem! — ja, ett hem skulle hon ha, ett eget hem, der hon var fri och fick hvila ut.

För det arbetade, sträfvade och försakade hon.

Då husets unga döttrar foro på bal och »guvernanten också var välkommen», så stannade hon hemma för att kunna lägga den summa, en passande drägt skulle kosta henne, till grundfonden till sitt hem.

Hem! — Hvad det klingade ljuft för henne, som alltid suttit vid andras härd.

Af samma skäl nekade hon sig nöjet att tillbringa sommarferierna på landet och julferierna i hufvudstaden hos vänner, som hennes flärdfria, uppoffrande väsen för alltid bundit vid henne.

»För hemmet», hviskade hon till sig sjelf, då en uppoffring syntes henne för tung eller då hon sårades af den tanklösa domen:

»Fröken Grönberg är girig.»

Då hon kom upp på sitt rum om qvällarne och det var tyst och stilla i huset, då tog hon fram sina skatter och bredde ut dem på det stora skolbordet.

Med samma leende ömhet som en lycklig brud betraktar sin utstyrsel, granskade hon allt och for smekande med handen öfver det ena plagget efter det andra, lakan, örngott, handdukar, servietter och dukar, frakten af så många nätters arbete, så många års försakelser.

Det duktyget skulle hon ha om söndagen, och då det kom främmande, och det der, då hon var ensam.

Och de der vackra lakanen med breda mellanbårder skulle hon lägga sina gäster på. de andra simpla skulle hon ha sjelf och de ännu gröfre åt tjensteflickan. Ja, ty tjenste-