Idun: 1889

IDUN

Beda kunde inte somna. Det var så underligt att inte ligga ensam, och hon låg och lyddes efter Emys andedrägt.

Plötsligt tyckte hon sig höra en snyftning från andra sängen. Hou lyddes ännu uppmärksammare än förut och undrade, om hon misstagit sig. Men så hörde hon samma ljud igen, och så ett rassel med lakanet, som om den gråtande torkat sina ögon.

Låg hon verkligen och grät! Beda satte sig upp i sängen. Hon ville så gerna försöka trösta, men var rädd att synas ogrann-laga.

Nu kommo flere snyftningar på hvar andra. De skuro Beda i hjertat.

»Emy», sade hon sakta, »Emy . . .!»

Det blef alldeles tyst. Endast tunga andetag förnummos från sängen midt emot. Den stackars gråtande lilla främlingen ville troligen inbilla sin kamrat, att hon hört orätt.

Emys beherskningsförmåga var emellertid inte stor. Efter ett par ögonblick bröto snyftningarna fram på nytt i fördubblad styrka, ty hon gjorde icke längre några försök att hålla dem till baka,

»Emy,» upprepade Beda, »är Emy sjuk?»

Det var mera grannlaga att fråga så, än att fråga, om hon var ledsen.

»Nej,» ljöd det halfqväfda svaret under täcket.

Beda satt ännu en stund och hörde på snyftningarna, men sedan stack hon fötterna i sina tofflor och smög sig tvärs öfver golfvet, och lutade sig ner öfver Emys säng, der kuddarne lyste så hvita i månstrimman, som trängde in genom springan vid rullgardinen.

»Gråt inte,» sade hon bevekande, »gråt inte . . .!.»

Emy rörde sig icke, men det kom ett mummel under täcket,

»Jag kan inte hjelpa det. Det. är så förskräckligt . . . .»

Ja, det kunde Beda så godt förstå. Hon kände med sig sjelf, hur förfärligt det skulle vara att komma hemifrån.

»Men vi ska' nog försöka att göra det så trefligt vi kan för Emy,» sade hon tröstande och satte sig på sängkanten.

»Åh, det är inte det....» Emy satte sig plötsligt upp i bädden. »Du tror visst, att jag kommit hit för att lära mig hushållet, du?»

»Ja . . ..»

»Nej då, det är för nånting helt annat.»

»År det. . .?»

Beda blef allt mer förvånad, och de sutto tysta ett ögonblick. Hastigt slog Emy armarne om sin nya väns hals.

»Du är snäll och rar ... . Jag tror det. Jag tror det.. . .» upprepade hon snyftande vid Bedas bräst. »De ha skickat bort mig för ... . för ... . för nå'nting; som jag inte kan tala om. De tro, att jag kan glömma. Men det kan jag aldrig, aldrig . . . .»

Beda smekte henne litet tafatt till svar. Den främmande flickans ömhet och förtroende kommo så brådstörtadt, att hon inte visste, hvad hon skulle säga.

»De tro, att jag inte ska' tänka på honom, derför att vi inte få träffas,» fortsatte Emy. »Men de ska' få se.... De kan få mig sjuk. De kan få mig att dö, men aldrig, aldrig att glömma .... Det ska' inte lyckas.»

Kärlekens fröjder oeh sorger kände Beda inte mycket till. Hon hade visserligen ett dunkelt begrepp om den lyckliga kärleken genom åtskilliga förlofvade par bland sina bekanta, men någon olycklig sådan hade hon icke sett på nära håll. Det föreföll henne, som om en hel ny verld öppnade sig för

henne, der hon satt på sängkanten med Emys hufvud mot sitt bröst och hörde henne berätta om allt det der, som inte kunde talas om. Det var en romantisk historia om en kort bekantskap, långa, hemliga gatprome-nader, dyra löften och onda tungor. Emys föräldrar ville inte tro, att han var en duglig och bra ung man, och så skickade de henne från hus och hem och alla hon höll af — för att glömma.

Men hon kunde inte bära sitt öde ensam, och så öppnade hon sitt hjerta för den första ömmande lilla varelse, hon mötte.

Beda hörde på med ett lefvande intresse och ett par brinnande ögon fästade på sin nya vän. Hon led med henne, grämde sig med henne öfver föräldrarnes hårdhet och menniskors förtal, och innan den långa historien var slut, hade de båda flickorna blifvit så förtroliga, som om de varit bekanta i ett helt år.

Då Beda låg i sin säng igen, var det redan dager, men hon kände ännu inte något behof af sömn. Hennes hufvud var fullt af underliga tankar. Det var så besynnerligt att bära på hemligheten af två menniskors hjertesorg, den ena här strax bredvid henne, den andra så långt borta. Hon tänkte och hon tänkte, och hon låg vaken, långt efter sedan lugna, jemna andetag från sängen midt emot böljade förkunna, att stackars Emy sof.

Under de första dagarne var Beda orolig, för att Emy skulle göra allvar af sin hotelse att inte sköta sin helsa. Hon lade för henne alla godbitar, hou kunde få fatt på, och kom alltid med sjalar, då hennes vän gick ut för tunnklädd.

Men det dröjde inte länge, förr än sol och sommar och landtluft verkade på stackars Emy. Hon kunde inte hjelpa, att hennes kinder blefvo röda, och att hon fick aptit till middagen. Hon kunde inte hjelpa sin natur, som kom henne att vara vänlig och glad mot alla menniskor, ja, till och med så vänlig och glad, att det påstods, att det blifvit lifligare i prestgården, sedan hon kom dit. I synnerhet voro traktens ungherrar flitiga med sina besök. Informatorn hos grefvens, ingeniören vid jernvägen och bruksförvaltaren voro nästan dagliga gäster. Man spelade krocket på gårdsplanen, gjorde utfärder till lands och sjös, och då och då arrangerades till och med en liten improviserad bal.

Ingen, som såg Emys täcka, friska ansigte och leende ögon, kunde ana, att hon bar på en hjertesorg. Det var bara Beda, som visste det. Det var bara hon, som visste, hur den glada lilla Emy kunde ligga och snyfta om qvällarna, och till hvem hon skref sina långa bref. Och det var bara hon, som fick följa med upp i skogen och ligga bredvid på marken, medan Emy läste sitt bref, som de varit och hemtat på posten. Ibland fick hon också höra flere rader läsas högt, och hon hade sett de drag, som inneslötos i den lilla medaljong Emy bar på sitt bröst innanför kläd-ningen.

Hon drömde sig in i denna främmande kärlek, som om det varit hennes egen, och hon var stolt öfver, att ingen kände Emy mer än hon.

* * *

Det var hett och qväft inne i köket, der Beda gick och stökade. Hennes mor hade

kallat in henne från krocketpartiet för att hjelpa till med klädutdragningen, och nu stod hon der och arbetade, medan hennes medspelare, Emy och bruksförvaltaren, slagit sig ned på gungbrädet derutanför, upptagna af en liflig konversation i stället för det afbrutna krocketspelet. Beda kunde se dem för hvar gång, hon gick förbi fönstret för att hemta ett nytt klädbylte.

Första gången hon gaf akt på dem, satt Emy och försökte balansera krocketklubban på sin lilla framsträckta fot, som för tillfället var innesluten i en mycket söt lackerad sko, och förvaltaren såg småleende ned på den, medan han pratade.

Andra gången hade Emy satt klubban i marken och stödde hakan mot klubbskaftet, medan hon skälmaktigt höll hufvudet på sned och tycktes säga någon liten näbbighet, ty hennes kavaljer tog på sig en min af sårad stolthet.

Tredje gången skrattade de bägge två så hjertligt, att Beda inte kunde låta bli att stanna och försöka höra, hvad de hade så roligt åt. Men det lyckades henne inte, och hon gick till baka till sitt arbete med en känsla af obehag.

Det var ändå märkvärdigt, att mau kunde visa sig så glad som Emy, då man bar en sorg inom sig.

■ Fönstret lockade Beda fortfarande med en oemotståndlig makt. Slutligen lutade hon sig ut igenom det och ropade Emy.

»Skulle du inte skrifva slut på ditt bref, Emy? Det skulle ju med posten i qväll.

»Åh, det är inte så brådtom,» svarade Emy och skrubbade med krocketklubban öfver sanden för att utplåna en ritning, som bruksförvaltaren dragit upp med sin käpp. Och hon gjorde sig verkligen inte brådtom. De sutto qvar hela tiden, medan Beda gick förbi fönstret med sina bylten.

På qvällen, när de bägge flickorna gått upp till sig, var Beda något tyst, men slutligen gjorde hon samma fråga som förut på eftermiddagen, nämligen om Emy slutat sitt bref.

»Nej.»

Svaret lät helt kort.

»Du skrifver inte så ofta nu för tiden.»

»Det är inte heller så ofta jag får bref.»

»Men han skref sist.»

»Det kan väl hända,» sade Emy retligt. »Men han kunde väl skrifva om igen. Om han höll riktigt af mig, skulle han ha gjort det bara för att höra, hvarför jag inte skref. Du kan vara säker på, att en menniska, som tycker om en annan, inte kan vara så der lugn. Hvarför reser han inte hit, till exempel, för att få träffa mig?»

»Emy,» utbrast Beda och såg tyst på henne under ett ögonblick, »tycker du inte om honom längre?»

»Det är han, som inte brvr sig om mig . . . .» Hon kastade sig på soffan och gömde ansigtet i kudden. »Åh, jag är så olycklig, så olycklig, så olycklig ...'.»

Men fastän hon låg der och snyftade, fortsatte Beda helt oberörd att reda ut sitt hår. Hon visste inte, hur det kom sig, men i qväll hade hon ingen lust att gå och trösta henne.

* *

‡

En dag i slutet af augusti gick Beda nere i trädgården och plockade blommor till vaserna. Det var annars Emys göra, men hon hade inte synts till på flere timmar.

480