Idun: 1889

IDUN

Dessa vänskapsförbindelser kuuna nog sträckas till flere, men det är alltid en eller ett par blott, med hvilka ett förbund knytes »för lifvet». Snart umgås man i hvar andras hem, och så gå barnaåren under lek och arbetets förkofran, till dess det måhända fogar sig så, att en solljus, vårdoftande pingstdag de till späda jungfrur vuxna flickorna sjunka ned, sida vid sida, vid altarrunden, tor att viga sig in att lefva och kämpa det stora lifvet.

Det är nu den unga, lätt knutna, ännu opröfvade vänskapen mellan ett par flick-hjertan skall visa sig ega märg och hållbarhet. Det är nu verlden och sällskapslifvet komma med sina lockelser och impulser, det är nu karaktärerna råka in i passionemas vågsvall. I dess yrande skum har mången dyrt svuren flickvänskap lidit skeppsbrott oeh bitterhet, afund och fiendskap utplånat ända till sista minnet af den gemensamma skära barndomstiden med dess idylliska, drömlika hägringar.

En tid ännu kanske i ungdomlig, yrande lust vid hvar andras sida, i beundran och beröm för hvarandras fägring och behag, men sa kommer en dag eller rättare en afton, när allt är glädje och sprittande lif rundt omkring, då ljusen stråla i kristallkronor och valsens toner ljuda berusande, då — det är som om plötsligt ett svart moln bredde sig öfver den ena vännens panna, blicken blir mörk och kall, och det käns som ett stygn i bröstet.

Hvad är det, som händt?

Orsaken är kanske blott en ung man i vacker uniform eller elegant frackdrägt, hvilken kommit bägges unga hjertan att i tysthet klappa. Så finner den ena nu helt plötsligt, genom en uppsnappad blick eller ett hviskadt ord, att hon är förbisedd, att väninnan var den rätta, oeh — hjertat blir så hårdt, hon ser bort till vännen som till en fiende, och en enda balqväll har lagt en årslång, svuren vänskap på bår.

Fall finnas, då dylika sår, hur bittert de än svida, gömmas tyst och vänskapen fortlefver, gifvande nya blommor, vattnade af osedda tårar.

Andra, och kanske de flesta, väninnor skingras efter flickålderns slut åt skilda håll, och vänskapen mellan dem underhålles af den trägna brefvexlingen och ett förtjusande återseende då och då; och den vänskapen står sig kanske allra bäst. De gamla minnena bibehålla sitt första rosenskimmer; och de nya inbördes intrycken oeh blickarne in i hvar andras lif och tankar år ifrån år äro likt ett fast cement, som binder dem samman i alla lifvets skiften. De goda, verkligt ädelt själsdanade väninnorna anförtro sina glädje-och sorgestunder åt hvarandra; mycket gömmer qvinnohjertat för den ofta buttre maken, hvilken kanske föga fattar det fina strängaspelet, för att i stället sänka det i skötet hos den bepröfvade och finkänsliga barndomsvännen.

Qvinnovänskapen, när den är sann och äkta, är uppoffrande och består, fast som en klippa, under alla lifvets skiften. Hur många qvinnor finnas icke, som genom ödets lottkastning blifvit dömda att vandra allena genom lifvet, som aldrig fått ordna ät sig ett eget hem, aldrig fått glädja sig åt att se en familj uppväxa omkring sig, aldrig fått ge-nomlefva dessa stunder, bittra och ljufva, som medföra en makas och moders kall. Hur hårdt och kargt och ensamt skulle ej lifvet kännas henne, om hon icke egde den trofasta barndomsvännen att sluta sig till,

med hvilken hon kan utbyta sina innersta tankar.

Ofta händer, att två qvinliga enslingar sluta sig tillsammans och genomlefva sitt dagliga lif, sida vid sida. Jag mins ett par typer, riktiga praktprof på qvinlig vänskap, uppoffrande för hvar andra, hjertliga mot alla och spridande glädje och munterhet, hvart de kommo. »Vi ha bedt flickorna Eva och Emma komma hit i afton», hette det, och flickorna kommo. De voro hvita som dufvor i hufvudet, och nog var jungfruskinnet något skrynkligt, men ack, hur mycken hjertats godhet och mildhet strålade icke ur de gamla ögonen, och hvilken innerlig kärlek de hyste för hvar andra 1 Och när den ena vännen en sommarmorgon slumrade in för att gå mot en ny ungdom, så vissnade snart äfven den andra bort och följde ungdomsväninnan till ljusare rymder.

Man vill ofta häckla qvinnovänskapen, men det är icke rätt. Den är nästan alltid af ädlare metall än mannens.

Adolf Bellander.

Spinnvisa.

for Greta sitter ensam och spinner hela da'n,

^ För garnet får hon pengar, när ^ hon går in till sta'n.

Lill' Olle på en qvastkäpp kring stug? i lustigt far

Och spinner lyckodrömmar, om hur han snart blir karl.

Då skall han vinna ära och tjena gods och gull,

Det lins ej någon Goliat, som han ej slår omkull.

»Hör, mor, jag tror jag rider till kungen

nu i hast!» Och mor hon ler och nickar och spinner utan rast.

Den rutiga sjaletten, som annars har för sed Att sluta lätt kring pannan, på halsen glidit ned.

Lill' Olle stannar gångarn, på väg till kungens slott,

Och ropte till förvånad: »Kors, mor, ditt hår är grått!»

»Din jacka, käre Olle, som jemt ska' lappas på,

den hinner till att göra din mor i förtid grå.»

»Nä ja, del gör det samma, om int' du är så ung,

Du blir ändå min drottning, då jag en gång blir kung.

»Då skall du få en klädning, som lyser

himmelsblå, Med vackra silfverstjernor, som glindra der uppå.

»I guldvagn skall du åka; då känner du ej mer,

Att du har ondt i foten.» Hon spinner blott och ler.

Och frän sin qvastkäpp nådigt han log, den lille man,

Och sporrade sin Guldhof. Men mor hon spann och spann.

Amalia Fahlstedt.

För att glömma ...

Skiss af Anna Wahlenberg.

Mastän klockan redan var sex, stod kaffe-bordet ännu dukadt och orördt i prest-gården. Man väntade på, att kyrkoherden skulle komma hem från stationen med en liten fröken, som skulle lära sig hushållet.

Prostinnan såg upp från stickningen.

»Beda,» sade hon till sin dotter, »nu tyckte jag alldeles, att det körde.»

En liten gänglig, outvuxen flicka på sexton år lemnade genast sin sysselsättning att ordna böckerna på divanbordet och sprang till fönstret. Under den sista qvarten hade de så många gånger trott sig höra de väntade, att hon var beredd på att blifva besviken igen, men nu syntes verkligen ett åkdon längst bort i alléen mellan de nylöfvade lindarna.

»Nu mamma, nu komma de!»

Prostinnan reste sig och skakade sin klädning, medan Beda kastade en blick i spegeln på sig sjelf och sin toalett. De kommo alldeles lagom ut på verandan för att se vagnen göra svängen kring gården och stanna vid trappan.

Beda hade riktig hjertklappning af iiyfi-keuhet. De hade aldrig förr haft någon inackordering, och hon undrade, hur hon skulle komma att trifvas med den främmande flickan. De skulle dela rum uppe på vinden.

Vid första ögonkastet på den nykomna kände Beda, att hon skulle komrna att tycka om henne. Det var en ung flicka, något äldre än hon sjelf, men större och fylligare, fastän smärt om lifvet. Hon tycktes hafva gråtit, ty hennes vackra, lifliga ögon voro en smula rödkantade, och det täcka ansigtet hade ett nedstämdt uttryck, hur ofta det än lystes upp af ett intagande leende.

Beda satt tyst och betraktade henne, medan de drucko kaffe. Hon tyckte sådan synd om henne. Det var nog svårt att för första gången komma hemifrån till vildt främmande menniskor. Man borde vara riktigt vänlig emot henne, det kände hon. Men hon var för blyg att komma sig för, och hur det var gick hela eftermiddagen, utan att de blifvit närmare bekanta.

Då de sagt godnatt och lemnats ensamma för att gå upp på sitt vindsrum, började Beda slutligen känna sig litet mera obesvärad. Hon lyste artigt sin nya rumkamrat uppför trappan, bad henne akta sig för lårarne till venster, och när de kommit in, började hon hjelpa henne att packa upp sakerna.

Sedan de också hängt in klädningarna i garderoben, blefvo de helt hastigt du, det vill säga, sjelfva ordet »du» kunde Beda ännu inte riktigt få fram, men hon sade »Emy» i stället för »fröken», och det lifvade upp samspråket betydligt. De pratade väl en qvart, sedan de lagt sig, men så släckte Emy ljuset, och det blef tyst.

479