Idun: 1889

IDUN

hållning och skick, som stämplade den som sådan, hållning och skick från ett bildadt hem.

Hon såg framför sig på det särskilda sätt, som en menniska begagnar när hon är öfvertygad om, att hon icke kan möta en enda bekant, men hennes blick hade intet af det nyfiket intresserade uttryck, hvarmed en främling betraktar en främmande stad.

Vid hörnet af Fredsgatan vek hon af, gick förbi Gustaf Adolfs torg och Jakobs kyrka snedt öfver Kungsträdgården, i hvars alléer folk dref och lyssnade till den bullrande gralismusiken från Schylla och Charybdis. Men hon såg hvarken åt höger eller venster, och gratismusikens toner tycktes icke locka henne. Hon fortsatte sin väg öfver Norrmalmstorg och genom Biblioteksgatan ut till Humlegården, och hon satte sig på en bänk i den allé, der de lekande barnen helst hålla till.

Der var fullt af småfolk, mest fattigmans barn. Herrskapen hade tagit sina småttingar ut till villor och sjöluft, och Humlegården var vid denna årets lid arbetarbarnens lekstuga.

Men funnos der än icke så många sammetsblusar som i maj, voro ögonen lika klara och skratten lika friska. Der rotades med träpinnar i gruset, der rullades kulor och hoppades hage, der lektes blindbock och sprangs ta fatt. Man slogs ibland och var vänskaplig ibland; mellan klagolåt öfver en i hast undfången knuff ljödo jublande glädjeskri öfver någon lyckligt utförd mandat eller någon vunnen seger.

Den bleka fröken satt framåtlutad på sin bänk och följde hela den lilla verlden med blickar, som nu fått intresse och lif. En och annan gång, när något af barnen föll omkull och började gråta, eller när allvarligare konflikter uppstodo, kunde hon spritta till med en hastig, orolig rörelse, som ville hon springa upp och skynda till hjelp. Men hon beherskade sig alltid, och med ett tveksamt uttryck i sitt ansigte blef hon qvar i samma ställning som förr, följande småttningarnes lekar med spändt intresse. Och när en liten kulting händelsevis kom nära hennes plats, höll hon andan och satt alldeles orörlig, som om hon varit rädd att skrämma en skygg fogel.

Timme efter timme svann, och barnaskaran glesnade. Fäder och mödrar kommo och hemtade sina små — en efter en gingo de förbi bänken, der den hleka fröken satt, och hon följde med en egendomlig blick af ömhet hvarje litet blondt eller mörkt hufvud, som passerade förbi. Men vändes barnets ansigte emot henne och sågo barnets ögon upp emot hennes egna, slog hon sina ner liksom förlägen eller skamsen, öfver att hennes smekande blick ertappats.

Först när det blifvit alldeles tomt omkring henne, reste hon sig upp och gick till baka samma väg hon kommit, med samma nervösa steg och samma

trötta uttryck i de mörka ögonen.

*

Hon var 28 år gammal och anstäld i en bank. Föräldrarne vore döda, syskon hade hon inga, slägtingar endast få och aflägsna.

Hon hade efter föräldrarnes död gått igenom en handelsskola och fått vackra vitsord om uppförande och duglighet. Så hade hon sökt en bankplats i Stockholm. Att hon fick den, förvånade just ingen, hur förvånansvärdt det än var, ty det fans ingen, som intresserade sig för henne så pass mycket, att man kom att tänka på, om det var märkvärdigt eller icke.

Hon bodde hos en gammal enkefru, lefde ett stilla och enformigt lif, kände just inga menniskor och umgicks med ingen.

Af naturen var hon skygg, och denna skygghet hade med åren snarare till- än aftagit. I hemmet hade hon, som enda barnet, under uppväxtåren fördt ett afskildt och instängdt lif. Gentemot andra barn, som hon kom i beröring med, hade hon en känsla som inför något obekant och märkvärdigt. Det föll henne aldrig in, att de lekande, skrattande ostyriga ungarne voro väsen af samma slag som hon. Hon kunde aldrig förmås att deltaga i deras lekar, men hon tyckte om att se på dem, helst från en vrå, der hon icke observerades. I timtal kunde hon stå der med vidgade ögon, som uttryckte på en gång undran, förtjusning och en viss respekt.

Strax då hon blifvit vuxen, kom denna känsla för barnen i bakgrunden — medan det unga hjertats första allvarliga kärleksdikt långsamt dog hän. Men under de sista arbetsamma och ensamma åren hade den trängt sig fram på nytt.

När hon stod framför ett barn, kände hon nu alltid något af detsamma, som hon då känt inför den man, kring hvilken hennes tankar lönligen kretsade. Hon var skygg, vågade knappast se på barnungen, fick hjertklappning om han kom henne nära, och hade på samma gång en våldsam läng-

tan att stryka med sin hand öfver hans hår eller

känna hans mjuka kind mot sin.

*

Hennes lilla rum vette med sitt enda fönster mot gården. Ute hade det varit nästan fullt dagsljus, men här inne låg skymningen redan och drömde öfver möblerna. Hon satte sig i hvilo-stolen borta vid fönstret och stirrade ut med en underligt frånvarande blick.

Länge blef hon sittande i samma ställning och med samma tomma blick. Men så reste hon sig hastigt med en energisk liten kastning på hufvudet, tände lampan, rullade ner gardinen och började syssla med ett skrifarbete, som hon tagit hem från banken.

Och pennan gled fram öfver papperet, hastigt och rutineradt med säkra slängar, feberaktigt som ville den skrifvande jaga undan onda tankar. Onda, derför att de voro lockande, rusande, slappande tankar — tankar som alstrade missmod och trötthet, och hon fick ej vara trött, hon måste se till att hålla sig spänstig och rask, ty i morgon kom det åter en dag — en arbetsdag.

Ett drag af beslutsamhet fäste sig kring munnen och ett nålfint veck mellan ögonbrynen; pennan flög fram öfver papperet, och rad fvldes efter rad. Ett litet guldur låg framför henne på bordet; den långa visaren kröp taflan rundt och ännu skälfde pennskaftet i hennes hand, en liten arbetsvan hand, mindre fyllig än haremshanden, men icke mindre hvit.

Lampskenet föll öfver ansigte och hår; vecket mellan ögonen hade småningom strukits bort, och draget kring munnen mjuknade. Hon lade pennan på bordet och lutade sig långsamt med händerna sysslolösa i sina knän till baka i stolen; ögonen tycktes oemotståndligt attraherade af någonting utanför lampskenet, någonting som var långt, långt borta, någonting som blicken icke kunde nå — --

Nej, hon kunde icke komma ifrån dem, de följde henne öfverallt, dessa blonda och mörka hufvuden. Barnaögon, bruna och blå, sågo på henne från hvarje vrå, barnaskratt och barnagråt fylde sjelfva tystnaden omkring henne.

Hon var åter i Humlegården, satt framåtlutad på sin bänk, och en efter en drogo småttingarne henne förbi. Och för hvar och en särskild, som kom, fick hennes ansigtes uttryck en särskild nyans af ömhet, skiftade de mörka ögonen som en skogstjärn i olika belysning, spelade leendet kring hennes mun, än starkt, än blekt, som solskenet en aprildag mellan snöfylda moln.

Der är den lille tidningspojken, han, som set-så ängsligt bortkommen ut i hopen af alla de andra.

Det fins något i hans ansigte, som kommer henne att tänka på, att han tryckts ner hela sitt korta lif igenom, att han måst hålla till baka sitt skratt och hålla till baka sina tårar.

Stackars liten tolfåring, så rädd och jagad och förskrämd han ser ut! Just en sådan liten varelse, som han, skulle hon vilja ha rätt att hålla af, att värma i sin famn och lugna med sin röst. En sådan förfrusen stackare — hur skulle han icke se upp till henne, tacksamt och gladt, vid smekningen af hennes hand och klangen af en vänlig qvinnoröst ---åh, hon skulle stryka öfver hans panna så sakta och varligt tills han förstod, att han kunde lägga sitt hufvud förtroen-fullt intill hennes bröst — —

Hennes ansigtsuttryck skiftade, det kom ett hurtigt drag kring munnen, och ögonen fingo glans som vid en häftig kroppsrörelse.

Det är en liten präktig gosse, hon ser, en stark pojke med röda kinder och ett öppet frimodigt ansigte. Hon tar honom på sina armar och hissar honom högt i luften, så alt han skriker af glädje och hans ögon stråla--—

Men så tultar en liten flicka fram i sin korta kjol — uttrycket skiftade på nytt — Hon lyfter den lilla upp i sitt knä, och lillan ser med undrande barnaögon in i den bleka tantens ansigte. Och tant berättar vackra sagor — »en till» och »en till» — tills barnaögonen slutas och lillan somnar med munnen halföppen af förvåning ännu i sömnen. Så böjer hon sig ner och kysser barnets panna — hennes ansigte blef så vekt och hennes ögon fuktiga —.

Men der kommer hennes egen gosse, hennes älsklingsbarn. Han är blek som hon sjelf, och de stora mörkgrå ögonen äro sorgsna och allvarliga. Han är sjuk. Hon har sett, att hans händer äro vaxgula, hon tycker sig nästan kunna , känna, hur feberheta de äro, och hon hör hans torra skrällande hosta, som skär henne i bröstet.

Han ser så klok ut. Han är icke heller hen

nes barn på samma sätt som alla de andra; han är hennes vän och kamrat. Hon tycker sig i slägt med det der lilla sjuka barnet, och hon har så ofta känt sig frestad att — som nu — draga honom till sig och anförtro honom, hur innerligt hon håller af honom — hans bleka ansigte, hans kloka, allvarliga ögon och det sorgmodiga draget kring hans mun —.

Hon hade lagt båda armarne på bordet och böjt sitt hufvud ner emot dem. — — — Friska skratt, klara öppna ögon, mjuka händer och fina kinder, barnaglädje och barnasmärta — minnena blandade sig inom henne till ett oredigt virrvarr, ur hvilket en tårfyld, medveten längtan långsamt arbetade sig fram som ett regnmoln på himmelen en sensommardag.

Molnet växte och tätnade, bredde ut sig till en ångestfull, tryckande känsla af ensamhet — — och regnskuren bröt lös.

När hon åter lyfte upp hufvudet, glimmade hennes mörka ögonfransar likt fuktigt gräs.

Och åter stirrade hon framför sig med samma trötta och tomma blick, som intet såg. Tankarne voro fjerran, långt borta.

En solig, öppen himmel hvälfver sig öfver en vid slätt, der gulnade hvetefält vaja. Än är det sommar, än äro ängarne gröna, än blommar vildrosen i landsvägsdiket. Men borta under en pil står en lång, mager man med en lie på sin axel och väntar på, att hans dagsverke skall begynna.

Mannen med lien är icke döden; han är hösten. Icke förintelsen, utan förgängelsen.

An skall det komma mången solskens dag, i september och i oktober. Men mannen med lien skall då ha börjat sitt arbete.

Och när han slutat? När intet af sommarens fägring fins qvar?

Hon ryste till, men med ett energiskt uttryck i sitt ansigte grep hon åter efter pennan; oc.h åter jagade den fram öfver pappet — flyende för onda tankar — tills klockan i Klara torn långsamt slog elfva slag.

Då började hon kläda af sig. Hon behöfde hvila; i morgon kom ju åter en arbetsdag.

Anna Christenson.

Försumma ej att i tid prenumerera på Idun med Modetidningen! Endast lfih för qvartal, G,r,o för helår.

Qvinnovänskap.

MM|I]et är en icke försvinnande del af de É^J®? millioner bref, som genom postverket årligen befordras, som kunna rubriceras under, hvad man i dagligt tal kallar »fruntimmersbref» . Dessa kunna nog äfven i ett och annat beröra affärer; framför allt utgöres etl. oroväckande stort antal af mer eller mindre s. k. »kommissionsbref», men det mest omfattande antalet är dock känslobref, innehållande tusen sinom tusen pikanta hemligheter, förtroenden, gömda minnen och väckta förhoppningar. Det är dessa, ständigt med ifver efterlängtade skrifvelser, ofta på finaste elfenbenspapper och med eleganta monogram samt på flere ark, som med en aldrig tröttnande energi vexlas mellan »väninnor».

Dessa qvinliga vänskapsband, många gånger rent af rörande i sin naivitet, knytas ofta redan de första dagarna, den lilla flickan intagit sin plats på skolbänken och med på en gång skygga och förtroendefulla blickar betraktar de främmande barnaanleten, som möta henne vid hennes första utträde i lifvet. Och hur det är, så fins der alltid ett par glada, goda barnaögon, som väcka hennes sympati, och inom kort ser man de små smyga till hvar andra i frukostlofvet och, med armarna om hvar andras lif, liviska sina små förtroenden och berätta om sina fröjder och »sorger».

478