Sida 481
IDUN
narne på husbondefolket. Och då ingen vill kosta på sig mödan att utföra solstrålens mission i hemmet, så faller af sig sjelft, att samvaron derinne måste blifva trög och tung, kanhända kylig. Och hvad blir följden? Jo, det ofta så ytliga sällskapslifvet skall ersätta, hvad hemmet saknar. Men den solstråle, man försöker fånga utanför hemmets dörr, huru flyktig är den ej vanligen och huru dyrköpt äfven. Ack, den sol, vid hvilken du söker värma ditt hjerta, då du i helgdagskläderna vandrar bland främmande och talar artiga ord och bjuder på höfliga fraser, medan barnen derhemma förfrysa af brist på sol, den är sannerligen icke mycket värd. Har du solsken på din panna endast för att behaga i sällskapslifvet; är din glädje endast en antagen min, som hör till helg-dagsdrägten, men aflägges, så snart du åter träder öfver hemmets tröskel — då har du fattat betydelsen af en solstråles uppgift alltför ytligt, ty den vill värma och icke allenast lysa.
Men se der en familjekrets, som sparat sin bästa glädje för hemmet. Oförstäld lyser glädjen fram. Men hvem är solstrålen, som skapat detta ljusa hem? Makan, modern, som har en uppmuntrande blick, ett vänligt ord till alla, en lätt hand att afvärja hvarje moln, som vill fördunkla hemmets lyeka. »Hon är hemmets solstråle».
Hm,
Wt
Systrar.
^li|n i rummet stormade »Lillan». Hon cfià hade ingen ro i dag att hålla sig stilla, blifva på samma plats en minut. Dertill klappade hennes unga hjerta allt för högt, brände blodet i hennes ådror. Hennes klara, blåa ögon strålade, den runda kinden bar vinteräpplets friska färg, och det långa, flickaktigt utslagna håret stod som en solsky kring hennes hufvud.
Hon fick syster Hedda om lifvet och svängde henne rundt om flere hvarf. Det var icke görligt att stå emot.
»O, Hedda, hvad jag är lycklig, hvad jag är lycklig! Tror du, att någon menniska i hela verlden kan ha ett bättre och manligare hjerta än Karl? Nej, det tror du inte, säg att du inte tror det...»
Ack, ständigt denna samma fråga, i tusen variationer. Ett påstående för öfrigt, ett stolt, jublande påstående mera än ett spörsmål. Ej heller gaf hon sig tid att vänta på ett svar, hvilket hon ej ens kunde tänka sig på mer än ett sätt. Som en flygande vind var hon redan i andra ändan af den stora våningen.
Med ett blidt, sorgmodigt leende såg Hedda efter henne. Att hon var lycklig — ja> hvem kunde betvifla det? Allra minst hon sjelf. Hur lefvande stod ej för hennes eget minne en dag för sju år sedan, en oförgätlig vår, hennes egen förlofnings-dag. Sju år — kunde det verkligen vara så länge? Den gången var »Lillan» blott ett elfvaårigt barn, och hon sjelf en tjuguårig ungmö, för hvilken lifvet låg ljust och lockande, o, hur lockande och ljust!
Hedda suckade, der hon sakta gick fram oeh åter efter det stora, dukade gästabudsbordet, som gnistrade af armatakarnes silfver och vinkaraffernas blodröda kristall. Hon lade en sista ordnande hand vid de rika
anordningarna; gästerna kunde när som helst väntas.
Allt sedan moderns död, då »Lillan» föddes, hade Hedda varit värdinna i sin fars hus. Under hennes ögon hade systern vuxit upp; förunderligt, hvad tiden gått — nu tyckte hon sig redan en gammal qvinna, och »Lillan», sjelfva »Lillan» var i dag, efter hvad hon tusen gånger sjelf försäkrade, den lyckligaste fästmö i minst ett helt planetsystem!
Som hon gick der i sina tankar, ryckte hon till, vid att en stor het tår brännande föll på henne3 hand. Tårar nu, midt i festljuset och glädjen! Hastigt torkade hon sina ögon med den hopskrynklade näsduken.
En sista rond genom de upplysta rummen för att förvissa sig, att allt var i ordning. Den stora trymåen i salongen återgaf från hjessa till fot hennes bild. Hon stannade plötsligt, nästan förskräckt. Hur dyster och mörk hon såg ut i sin svarta drägt!
Hon hade verkligen satt dit en liten hvit remsa i dag, en liten enkel garnering kring halsen för att något mildra den dystra verkan. Det var ju »Lillans» glädjedag och derför också deras allas.
Glädjedag! Sanningen att säga hade hon gråtit varma tårar på sitt rum öfver denna enda lilla hvita flik, när hon tråcklade fast den på sin klädning. Och hennes tankar hade vandrat långt, långt bort öfver gränslösa verldshaf och oändliga landvidder till en ensam graf i det fjerran amerikanska vestern, en ensam graf, som hon aldrig ens sett...
Ty der var inseglet satt på hennes kärlekssaga. O, hur hade icke de två väntat och hoppats, arbetat och älskat, försakat oeh förbidat! Han, den unge talangfulle ingeniören, skulle i det nya landet bryta sig en egen bana, skapa en ställning för dem båda. Det var ett hårdt arbete, men det fans lust och rik kärlek med, och då blef det icke tungt. Se hvar andra fingo de ej under dessa långa år, lekamligen icke; men de voro i beständig andlig umgängelse, och för deras bref voro de långa vägarne korta. Modet fick icke sjunka; de stödde hvar andra inbördes.
Men då — när de sent omsider stodo snart sagdt vid målet, drabbade ödets slag. En häftig feber fullgjorde sitt grymma verk, snabbare än ens den elektriska gnistan hann bära det första budskapet öfver verldshafvet ...
Hon hade sjunkit ned i soffhörnet och lutade ansigtet ned i sina händer. Det var ett vackert ansigte med blida, regelbundna drag, men blekt och kring ögonen lätt fåradt af fina rynkor. Lifvets bitterhet hade redan ristadt sin skrift uti det. Hedda grät. ..
Plötsligt spratt hon upp. Tamburklockan ljöd. Helt visst gästerna, som kommo!
Hastigt reste hon sig, slätade ut vecken i sin svarta klädning, fick eaudecologneflaskan från ateniennen och baddade sina ögon.
Betjenten stod i dörren. Han bar i sin hand en stor praktfull bukett af rosor med långa, vajande hvita sidenband.
»Till fröken Lilly från häradshöfdingen.»
»Jag skall taga den, John. O, hvilka förtjusande blommor! Och huru de dofta!»
Hedda sänker sitt brännlieta ansigte djupt ned i de friska blommornas fuktiga svalka. Deras berusande doft fyller med ens hela rummet af sin ånga. Det var, som om en ung vind af sommar dragit dit in, midt ur
decemberkylan. Sådana hade ock hennes varit! Men dessa — hvad hade hon för rätt att profanera dem med sin sorg. ..
Åter står »Lillan» på tröskeln, glad strålande i sin ljusa drägt, med spelande ögon. »Hedda — o, hvad jag är lycklig! Se — hvilka blommor! De äro mina, ja, visst äro de mina! Den snälla Karl! Hur uppmärksamt!»
Ifrig rycker hon buketten till sig! Hon borrar sin lilla näsa mellan blommor och spetsar, hon fyller girigt sina nittonåriga lungor med deras friska andedrägt. . .
Men när hon åter ser upp och möter systerns klara blick, märker hon plötsligt, att Hedda gråtit. Denna tanke — icke en sekund hade den fallit henne in midt i hennes egoistiska, barnsligt lösgifna glädje, att all denna festlighet, alla dessa glada tillrustningar hos systern endast kunde väcka smärtsamma minnen. Nu går en varm ström till hennes hjerta, hon fylles af ett oändligt, kärleksfullt medlidande och af en aggande harm öfver sig sjelf, när hon med skälfvande läppar ropar:
»Hedda — du har gråtit!»
»Nej, nej», säger Hedda och vänder sig halft bort för att dölja sitt ansigte, »visst icke, min älskling, visst icke ...»
Men »Lillan» slungar sina vackra blommor långt ifrån och slår armarne om Heddas hals.
»Jo, du har gråtit, stackars, älskade, älskade syster». Oeh jag, jag, som kunde vara så obetänksam, så grym ...»
Under systerns varma smekningar förmår hon ej längre bära våld på sig sjelf. De luta sina hufvuden tillsammans, och deras tårar blandas. Så kysser Hedda hennes panna och säger:
»Gud välsigne dig. Du förtjenar det, att blifva mycket lycklig, lyckligare än jag ...»
Johan Nordling
m-
Augusti.
En naturskildring.
w
t^|^Y lockan i Klara torn hade nyss slagit sex, (^Jf*- men solen stod ännu högt på himmelen.
Luften var ljum, men icke qvalmig; en och annan vindfläkt östanfrån kom med svalkande helsningar från hafvet.
Stockholms gator voro tomma, som de äro det en söndagseftermiddag i högsommaren, då allt hvad hufvudstaden eger af ungdom och lefnadslust strömmat ut till skärgård och Djurgård. Och de som ännu voro qvar, tycktes jagade af en feberaktig oro att komma bort: tjensteflickor i medveten elegans trippade brådskande hän mot ång-slups- och spårvagnsstationerna, och en försenad dandy i nya kläder, hög krage med snibbar å ia negerkomiker och vida hvita manschetter, fallande ut öfver ett par röda händer med ovårdade naglar, sätter af längs med trottoaren i en fart, som kom hela hans kantiga kropp att arbeta likt ett maskineri utan enhet och sammanhållning.
Det kom en flicka ut ur en port på Drottninggatan. Hon var ej i de första ungdomsåren, heller inte mycket öfver dem. Ville man beteckna hennes ålder med en årstid, skulle det hvarken vara sommar eller höst; man skulle säga att hon var i augusti. Skogen står ännu grön och hela sommarens fägring dröjer oberörd qvar, medan frukterna långsamt mogna i solskenet.
Hennes ansigte var litet och blekt med en ljusröd, vacker mun och ett par stora mörka ögon, som sågo trötta ut. Hufvudet höll hon en smula framåtböjdt, som om hon lyssnat, der hon gick gatan fram med små nervösa steg. Hennes drägt var enkel. Kanske skulle den sett tarflig ut, om någon annan burit den, men nu gjorde den endast intryck af något diskret och fint. Det var
477
Källa: Project Runeberg ·
