Idun: 1889

IDUN

knopp och stjelk och sedan frusit fast der i stjernor och strålar och kristaller, och hvarje gren och qvist aftecknade sig så fint och skarpt mot den klara, genomskinliga luften, der gula och ljusblå färgtoner skiftade och utträngde hvar andra.

Som jag nu satt och beundrade all den nya skönhet, hvari det eljes temligen enformiga landskapet blifvit klädt, hörde jag oförmodadt en späd stämma utropa:

»Mamma, måneu springer lika fort, som vi åker!»

I den haifskymning, som, tack vare den traditionella ljusstumpen i taklyktan, alltid råder i våra jernvägskupéer, när dessa förmenas vara upplysta, hade jag icke strax bemärkt mina medpassagerare, och sedan var jag allt för upptagen af det vackra vinterlandskapet för att egna dem mer än en flyktig blick. Nu såg jag, att i andra hörnet af kupéen satt ett ännu ungt fruntimmer och en liten, kanhända femårig flicka. Det var hon, som gjort den öfverraskande upptäckten, att också månen följde med tåget.

Modern log och yttrade några ord för att förklara fenomenet. Det var ej så lätt, oeh den lilla tycktes ej heller vidare fästa sig dervid, ty då tåget snart gjorde uppehåll vid en station, anmärkte hon förnumstigt, att nu stannade månen också i alla fall.

För öfrigt bleknade månen mer och mer, oeh de gula färgtonerna blefvo öfvervägande i luften. Nere vid synkretsen började redan en fin guldrand skimra och uppåt de snöklädda kullarne och de glittrande björkarne kröp sakta en glansdager, ungefär som en förgyllning öfver silfverfili-grams, men ännu dröjde dagens stjerna och liksom stannade på tröskeln ett ögonblick för att bese den härliga jord, som väntade hennes ankomst. Motsatta sidan af himmelen började skifta i rosenrödt — sådant betyder storm, säga de gamla, men nu såg det ut, som om rosiga dimmor lägrade sig, tjocknade, vältade hit och dit och slutligen upplöste sig i skära, luftiga slöjor, som fladdrade högt upp på himmelen. Och alltjemt ilade tåget vidare, framåt, oupphörligt framåt! Och alltjemt dröjde solen ännu bakom skogar och kullar i fjerran.

Men så kom hon! Kom i guldstrålar och i perlemorskiftande glans och lyste i en sekund upp himmel och jord och menniskoanieten, och till och med i den skumma jernvägskupéen blef det ljust, blef klar dag. Oeh nu såg jag ett litet rosigt barnansigte med klara* blå ögon och omgifvet af en massa krusigt, ljusbrunt hår, hvilket den blå sammetshatten icke förmådde faugsla. Modern log emot mig, ty hon såg, att jag beundrade barnet, och vi vexlade några ord. Icke många, ty jag hane min fröjd af att se på den lilla och höra på hennes glada pladder. Jag glömde alldeles den vackra naturen der ute för naturens mästerverk här inne i vagnen, och så blef jag helt häpen, när biljetterna af-fordrades oss och vi voro nära Stockholm. Så fort tiden hade gått!

»Kommer pappa och möter oss i Stockholm?:. frågade den lilla.

»Ja, det gör han,» sade modern, men det låg en viss osäkerhet i rösten, som barnet troligen märkte, ty hon frågade åter:

»Men är det riktigt säkert, att pappa möter oss — säg, mamma?»

Jag tyckte, att modern blef litet blekare än förut, men hon svarade med stadigare röst än nyss:

»Jag hoppas det, min älskling!»

Men hon gömde sitt ansigte bakom barnets guldbruna lockar, och jag tyckte nästan, att tårar skimrade i hennes ögon, när hon såg upp igen.

Och då ångade tåget in i banhallen. Jag hade redan upptäckt ett kärt ansigte och nickat till helsning. Men den unga, bleka moderns ängsligt spejande blickar hade icke funnit den hon sökte.

»Pappa kommer inte,» klagade den lilla.

»Jo, jo», sade modern, »tålamod blott!» Men hennes röst darrade.

Jag dröjde, så länge jag anständigtvis kunde, hopsamlade långsamt mina saker, steg långsamt ur kupéen och dröjde på perrongen — men ingen syntes. Det fina, bleka ansigtet blef allt blekare och liksom sammandrogs af smärta, och den späda stämman frågade ännu en gång:

»Men kommer då pappa aldrig?»

Jag hörde icke svaret, men jag tyckte, att det liknade en halfqväfd snyftning.

Mitt sällskap väntade, och jag måste gå, men hela dagen ljöd i mitt öra den späda stämman, som frågade: kommer då pappa åldrigt

Och ännu kan jag se de hopplöst smärtfulla blickar, som från kupéfönstret mönstrade alla kommande och gående på perrongen — månne förgäfves? — hvarför?

Jag måste gå, och dessa frågor blefvo, som så många andra frågor här i lifvet, obesvarade.

Kanske skall jag någon gång återse dem, dessa båda, och jag inbillar mig, att jag då skall kunna läsa i deras ögon svaret på min fråga: månne förgäfves?

Sen till, att Idun med Modetidning finnes hos alla edra bekanta!

En solstråle.

»|Mon är hemmets solstråle», heter det så «üs>S> ofta om någon god, vänlig husmoder, som utgör medelpunkten i en lycklig familj. Och samma ord höra vi äfven upprepas om något välartadt, muntert och lifligt barn, 30m sprider trefnad och glädje omkring sig. Allt, som i någon mån skänker ljus och värme, allt, som vederqvicker och lifvar, verkar såsom solstrålen, när han efter en lång tids mulen himmel åter tittar in i våra boningar. En angenäm tilldragelse, som plötsligt afbryter hvardagslifvets enformiga böljeslag; en lycklig vändning i våra yttre omständigheter; ett välkommet bref, som oförmodadt tänder hoppets fackla på vår väg och förvandlar mörker till ljus, sorg till glädje, är likasom en solstråle, som plötsligt genomtränger ett mörkt moln. Ju mera sällsynt denna solglimt är under de långa kulna vintermånaderna, dess kärkomnare är han, när han en kall vinterdag tittar in genom dubbelfönstret och bringar oss en helsning från den mäktige solfursten sjelf. Hvar och en vet också, huru solstrålen upplyser och värmer icke allenast vår kammare, utan äfven vårt sinne. Också är han allas favorit, der han

yster och glad hoppar fram på sin ljusa stråt öfver skog och snöfält samt värmande och lifvande gör en påhelsning, om än aldrig så kort, i hvar enda stuga, icke blott i slottets höga gemak, utan äfven i torparens låga koja, och upptinar den isiga rutan samt skänker den fattige, som ofta nödgas sakna den muntert sprakande brasan, kostnadsfritt både ljus och värme. Öfverallt är han en välkommen gäst, icke minst i det dystra sjukrummet, ty ljus är helsans första vilkor. Och ljus sprider han öfver den sjukes tärda anletsdrag, och kanske tändes också en hoppets ljusglimt i den lidandes hjerta vid denna första ljufva helsning från våren. Och framfor allt, han är i sin rena, härliga glans en budbärare från ljusets källa, från honom, som låter sin sol uppgå öfver onda och goda, och är sålunda egnad att lyfta vårt sinne till det eviga ljus, hvaraf vi här endast skönja några matta, brutna strålar. Kan således icke äfven den lilla lekande solstrålen, som tittar in i vår kammare, få gälla såsom ett sändebud från Gud?

Men ett sådant sändebud, en sådan liten »solstråle» är hvar och en inom sin verkningskrets, den må vara större eller mindre, kallad att vara. Skuggorna här i verlden falla ofta så täta, att det i sanning gör godt ända in i själen, när vårt öga här ocli der upptäcker någon, som tagit sig före att utöfva en solstråles välgörande mission. Länge behöfver man ty värr ej söka för att finna sådana, som på sin väg blott lemna mörka skuggor efter sig. Men hvar äro de, hvilkas väg, liksom solstrålens, betecknas af en skön ljusfåra? Hvar äro de, hvilkas blotta närvaro framlocka glädjens solsken på mulna, sorgsna, lidande anleten? Är det allenast vid »den verldsliga lyckans sol», som sådana strålar tändas, som värma andra? Nej, rikedomens sol i och för sig lyser kallt såsom det elektriska ljuset oeh förmår ej skänka någon värme och glädje åt det egna hjertat, än mindre göra menniskan till en solstråle, en glädjebringare för andra. Härligare, skönare är den sol, vid hvilken den måste hafva värmt sitt hjerta, som fått ett sådant öfvermätt af sann och ren glädje, att den räcker till att meddela äfven åt andra. Den solen lyser i himmelen, men har också många strålar här på jorden, lefvande strålar, hvilka genom vänlighet, hjelpsamhet och glad offervillighet låta sitt ljus lysa för menniskorna.

En krets, der en sådan solstråle aldrig borde saknas, är hemmet. Vid hemmets härd borde den lysa hela dagen om i hvarje makas, hvarje husmoders ansigte, lysa make, barn och tjenare till mötes i blick, i ord, i handling. Trumpna, mulna miner göra hemmet tråkigt, atmosfären derinne, der barn och plantor skola uppammas, tung och tryckande. Solskenet deremot, der det strålar i glada, vänliga ansigten, gör hemmet till ett paradis, en kär, oersättlig föreningspunkt för familjens alla medlemmar, när de från skilda håll samlas, maken från sitt arbete, barnen från sina lexor. Finnes ej sol i hemmet, sökes densamma utanför hemmets väggar, i sällskapslifvet, i balsalongen eller i kamratkretsen vid de fylda glasen. Och huru många äro ej de hem, der man har tråkigt, och det, fastän det blott behöfdes en enda liten glad min eller några vänliga ord för att jaga hela tråkigheten på flykten. Men, bevars väl, ingen vill anstränga sig. Mannen har anspråk på hustrun, hustrun på mannen; barnen på föräldrarne och föräldrarne på barnen; husbondefolket på tjenarne, och tje-

476