Sida 479
IDUN
af fantasier och aldrig vetat, hvad han egentligen ville bli här i verlden.
Han var en 'intressant' ung herre, som spelade fiol, svärmade i högre rymder och gick omkring med polkahår, som var modernt för ett geni på den tiden. Men hur han skötte sina sysslor — lian var i något verk extra ordinarie — det vet inte jag.
Han var son till rika Sundel, uppe i Norrland, som vanligen kallades 'snåla kommerserådet'.
Hi, det blef naturligtvis uppståndelse, när han kom hemrusande och talade om sin förlofning. Men Kalle hotade att resa sin väg och aldrig komma igen — hvilket i parentes sagdt hade varit det bästa, han kunnat taga sig för, Nol a bene, om han varit en man med ihärdighet och vilja.
Så slöt man fred. Föräldrarna togo flickan i huset, och man skulle se tiden an. Sjelf skulle fästmannen vända till baka till sin befattning i Stockholm.
Ja, jag bar varit i Sundelska huset i min ungdom. Der såg alltid stelt och ödsligt ut och så ogästvänligt, som om trefnad aldrig kunde bo under det taket.
Man plägade säga om Sundels hus, att det svåraste, det var att komma öfver tröskeln. Kunde man från första början slå an den rätta tonen, obesvärad och vördnadsfull på en gång, då blef gamla frun rätt vänlig. Men eljes var det aldrig värdt att få lif i henne.
Farbror Sundel sjelf lefde mest på sitt kontor.
Till deras hem kom nu Rose. Naturligtvis kunde hon inte passa der. Hon kunde inte ens låta bli att säga emot gamla frun, att göra invändningar — och det var det allra sämsta, hon kunde ta sig till. Jag var just der en gång, då hon rent ut upplyste sin blifvande svärmor om, att en sak inte var så, som hon sade.
Svärmor blef stående alldeles blek, men sade inte ett ord. Det kom först fram efteråt några tomma ord, om att ungt folk borde lära sig att tiga och att dra nytta, af hvad gammalt folk säger. Ty den som inte hyser vördnad för gammalt folk, den blir olycklig.
Det var en sträng och afvisande köld i allt, hvad fru Sundel yttrade. Men Rose var oförståndig och tanklös, och redan dagen efter anmärkte hon på, liur bordet var dukadt. Det var inte fint, menade hon, det brukades inte så.
Nå, ställningen var gifven. Efter middagarne, när farbror gått in till sig för att ta en lur, så satt Bose inne i sängkammarn hos tant, men ingendera hade något att säga, utan de sutto och tego med ett stort stycke tomt golf mellan sig.
Hade de något att tala om, så slutade det oftast så, att Rose gick in_ till sig, och sedan satt man en hvar på sitt håll. Ödmjuk lydnad, det var hvad de gamle fordrade. Kyssa på hand och tiga!
Tant gick der kall och liknöjd i de stora rummen och gaf sina befallningar om hushållet i kort, bestämd ton.
Hon hade en enda svaghet, oeh det var för sin son. Men just i den punkten hade hon intet inflytande på sin man. Eljes bemötte hon honom på ett öfverlägset, ringaktande sätt, riktigt föraktfullt ibland. Och han var undfallande och lät henne styra.
Det var bara i afseende på sonen, han styrde efter eget hufvud. Han hölls med strama tyglar, också när han vistades långt från hemmet.
Han behöfde inte spara på slantarna, han skulle ju representera handelshuset. Men allt hvad han kostade, det bokfördes mycket ordentligt.
Jag behöfver väl inte säga, att förtroende var ett okändt ord i det Sundelska huset. Men när Rose vågade utsäga ordet ;>polissystem», blef det orsak till en scen, som nära nog bade förmått flickan att rymma hem till sin mor.
Hon rymde ändå inte. Den fattiga modern visste inte annat, än att Rose hade det hon önskade hos sina rika svärföräldrar, och hon var tacksam, för att dottern blef »försörjd».
Jag kan så väl tänka mig henne der i huset.
Så kom det en gång bref från fästmannen, om att han stött sig med sin förman och denne hade svurit pä, att han inte hade att vänta någon framtid på tjenstemannabanan.
Fadern hade genast klart för sig, att sonen valen förlorad menniska. Han förkunnade högt, att nu var hans tålamod slut, Karl hade kostat tillräckligt, och allt var naturligtvis bortkastadt. Nu hade han också kastat bort sin framtid.
Rose var inte så dum, så hon ej förstod, att allt, hvad han sade, var riktadt mot henne. Hon kunde inte bära allt detta. Hon skref till sin mor oeh bad att få komma hem till henne.
Innan Karl kom hem, reste hon, och det fast tant Sundel lät henne veta, att det såg illa ut.
Hon hade länge gått och rufvat på att slå upp sin förlofning. Karl hade blifvit henne helt och hållet främmande på den tid, de varit skilda åt. I sjelfva verket kände hon honom bra litet. Och hen-
nes lif i föräldrarnes hus blef outhärdligt. Hon måste resa, innan han kom; stannade hon, skulle hon aldrig våga säga ifrån, inte för hans skull, men för moderns. Ty henne var hon rädd för, hon som alla.
Nu skref hon i stället till honom. Hon skref, att hon ej kunde älska honom, så som man bör älska sin make. Hon var alldeles säker på detta, eljes skulle hon inte känna sig så lättad nu.
Hon fick svar både från Karl och från hans mor. Han skref bönfallande. Han kunde icke lefva utan henne, ville inte ens lefva, om hon öfvergaf honom. Hennes kärlek skulle göra honom stark, men utan henne kunde han sjunka djapt, kräket! Och hon skulle inte ha hjerta att lemna honom just nu, etcetera, etcetera.
Men se moderns bref, det var ett aktstycke, Jag har läst det, och önskade jag kunde det utantill.
(Forts. § sid. 487.)
Julafton bryter in.
et råder aningsrik högtidsfred I tidig julaftonstimma, Långt bort der öfver skog och hed Som klarast stjernorna glimma, Och månen gjuter ymnigt välsignande sitt ljus Kring ännu tysta gator och drömuppfylda hus, Tills morgonen börjar bräeka Och vakande kloekor väcka Till stundande julehelg.
Han redan vaknat, den lille pilt, Och gnuggar sömnen ur ögat; Han ser mot fönstret — så mörkt och still; Han undrar, om det har snögat, Han lyss till hvarje knäpp ifrån rummen näst intill
— Att de ej tända ljus! Att det aldrig dagas vül!
Så somnar han trött och drömmer Om julklappar, dem man gömmer, Tills aftonsången är slid.
O, stämningsstunder af sällsam tröst För den, som kärleken spårar! O, vemodsstunder, då pröfvadt bröst Vill lösas upp uti tårar! — Det går ej rätt alt skrifva vid arbetslampan, der
Den ömme fadern tänker på barn och hustru kär
Och fädernehemmet minnes — Hvad du göi• vek till sinnes, Välsignade, fagra jul!
Det ljusnat. Bjellrorna klinga gladt,
Och rökm ringlar från husen,
Längs bergen midvintersolen matt
Sig smyger. Viken är frusen.
Det är, som all naturen tog del i dagens fröjd.
Och sparfven i sin kärfve får äta sig förnöjd,
På torgen stå gröna granar,
Och snöskyffeln gångstig banar
För brådskande menniskoström.
Så kom då, skönsta bland festers tal, Som gladt ett menniskosinne, Och byt i glädjesång gråt och qval, Hvar helst du lidandet finne. Låt mångbetungadt slägte på mörk och vilsen stråt
Se glansen stråla ut från det fadershem, hvaråt Sen långa sekler vi sträfva. Låt ledande stjernor sväfva Ännu för menniskobarn.
Och när juleljusen ha brunnit ner Och barnajublet förklingat, När helgens gcnie sitt välde ser Af hvar dagskylan belvingadt, Då skall hvar ädel handling och hvarje tanke from,
Som Kristusfesten födde, gå vintertid i blom Och båda vårliga tider, Som skola randas omsider Att aldrig mera förgå.
Kar/ Åkermark.
a»
De ärade läsarinnor, som erhållit dubbla exemplar af förra veckans nummer med Iduns Mode- och Mönstertidning, torde benäget lemna det ena tiil någon bekant, som ej fått den.
Månne förgäfves?
Ett litet vinterstycke af Mathilda Langlet.
|jf||]et var en frisk, behaglig vintermor-gon, tidigt, så der en timme före solens uppgång, men himlen var strålande klar och började redan ljusna så mycket, att stjernorna bleknade. Månens fina silf-verskära liksom dansade der uppe i klarheten, och lätta ljusningar stego från synkretsen uppåt, så att månljuset blef allt mera bortblandadt deri och allt mattare. Men blott en hastig blick kunde jag egna allt detta, ty det gälde att i rätt tid hinna ned till stationen och komma med på tåget till Stockholm — »tåget», som aldrig väntar på någon.
Skyndsamt steg jag upp i en af de prydliga första-klassvagnar, som nu, omstämp-lade till andra klass, kunna disponeras äfven af resande med så moderat börs som min, och slog mig ned i närmaste hörn af den beqväma sammetssoffan. Det förbiilande landskapet upptog strax hela min uppmärksamhet. Sällan, om någonsin, har jag sett en sådan vinterprakt. Det hade varit ombytligt väder under natten — först töväder och regn — sedan snö och sist fryskallt. Snön låg nu icke som ett täcke eller en slöja, utan snarare, om man kan få använda en sådan bild, likt en hvit trikådrägt, så noga smög den sig efter alla små fördjupningar och höjningar i marken. På fältet kunde man räkna hvarje liteu fåra, hvarje liten sten och tufva, och den. hvita drägten hade en egendomlig, blåak-tig skiftning, som väl gjorde den kallare, men också renare. En liten rödfärgad lada nära banan flammade som af eld i morgonljusningen, medan halmtaket såg ut som en hvit spetsslöja deröfver.
Så kom en skogsdunge — det var mest små och halfvuxna granar — och på grenarne lågo små glittrande drifvor, mot hvilka den mörka grönskan stack af så bjert. Men på andra sidan om kullen stod björkskog — unga, fina björkar, än i tata grupper, än här och der en ensam ungbjörk, men alla klädda i den mest praktfulla skrud. Det var icke, som när rimfrosten drager ett glittrande flor öfver kronorna — det var mycket, mycket präktigare. Tv den våta snön hade klibbat sig fast vid hvar enda gren och qvist, hvar enda
475
Källa: Project Runeberg ·
