Sida 478
IDUN
att lägga den i lilla arbetskorgeu på sybordet.
Julhelgen hade gått in!
Det knackade temligen hårdt på dörren.
Ett stadsbud frågade: »Bor fröken Eckstein här?»
Hon bejakade frågan.
»Jag skulle lemna ett paket från kanslirådet Eckstein.»
Dörren stängdes ånyo.
Hon gick fram till bordet for att öppna det stora, tunga paketet.
De skrumpna fingrarne löste med nervös brådska upp omslagen, vände och vred på hvarje paket, utan att likväl öppna dem.
Der låg också ett försegladt kuvert. Hon bröt det hastigt.
»Som vanligt inte en rad,» mumlade hon, och hennes hand släpte åter den tiokronse-del, hon tagit upp ur omslaget.
Ingen julönskan, ingen helsning till gamla syster!
Det kom tårar i hennes ögon.
Hon lutade hufvudet mot den stoppade soffkarmen och grät, grät så öfvergifvet bittert, som blott den gör, hvilken ej eger mera af lifvet än sina minnen, och äfven dessa svika.
Det var hennes ende, så outsägligt älskade bror. Hon mindes, som hade det varit i går, hans studentexamen, det prydligt smyckade hemmet och, som en dyster bakgrund, den mörka, instängda atelieren. Det var länge sedan nu; lifvet hade skilt dem från hvar andra.
Hon hade blifvit efter i uppförsbaeken och helt anfådd stannat vid första afsatsen. Han hade gått framåt, utan att ens se sig om.
Hon gick till den lilla kupiga byrån med sin rena, hvita duk och omsorgsfullt vårdade uppsättning af i sig sjelfva ganska tarfliga toalettsaker.
Hon tog fram ett album. Här var det ej svårt att finna igen de kära dragen af föräldrar och bror.
Föräldrarnes död hade upplöst hemmet och ändrat Edvards framtidsplan. Han egde goda relationer till statens verk genom ansedda slägtingar, och på detta sätt hade han svingat sig upp till den plats, han nu innehade.
Hon betraktade länge det rena, öppna gossansigtet, med den talande trofasta blicken.
Något af manlig kraft låg förborgadt bakom den breda pannan.
Hon vände mekaniskt ett blad; der var åter igen han och vid hans sida bilden af en ung qvinna, den rike slägtingens dotter.
Han hade kommit till henne också för att presentera sin fästmö.
Det var en julafton som nu, men för tjugutvå långa år sedan.
De hade kommit in i det lilla varma rummet och obetänksamt skakat snön af sig på det nyskurade golfvet.
Den unga damen såg stelt och förnämt, med stora, mörka ögon, på den tarfliga systern.
Hon gjorde ej ens det ringaste försök att visa en vänlighet, som tydligen var henne helt och hållet främmande.
Läpparne voro hårdt slutna, och de be-handskade händerna hvilade afgjordt viljelösa i hennes knä.
När de efter en helt kort visit gingo, var det för att aldrig mera återkomma.
Hon torkade bort de mörka, grumliga
fläckarne, som den upptinade snön efterlemnat vid dörren, men i halsen brände det som eld af återhållna tårar. De ville tränga fram, men hon tvingade dem till baka, ty hvarför skulle hon gråta, det var ju verldens gång.
Hon knäpte tankfullt ihop albumet och lade ned det i öfversta byrålådan, arkivet, som hon kallade den. Här hade hon många kära småsaker, minnen från barndoms- och ungdomstiden. Bref från brodern, då han var på kondition. En liten blekskär luktdyna spred en fin doft omkring sig. Den hade form af ett hjerta.
»Till min systers stod det på asken, i hvilken den förvarades.
»Sidenhjertat håller sig längre än menniskohjertat», tänkte hon vemodigt.
Men hon kunde likväl ej döma så strängt.
Alla de forna glada stunderna vaknade i hennes minne.
Julgranen, som de hjelptes åt att kläda och sedan försökte nå omkring; bara de två och hennes stora docka.
Och julklapparne! När han blef äldre, skulle han alltid läsa upp deviserna, och så länge han kunde sitta och vända på dem, endast för att retas litet med henue!
Hon smålog, den gamla, men helt flyktigt.
Tänk, om hon hade fått säga sitt »mins du» åt honom! Men alla dessa hågkomster egde väl ej längre värde för verldsinannen. Han var ju ej mera hennes Edvard!
Med en tung suck tillslöt hon lådan och gick för att undersöka sitt paket. Det var inlindadt i en tidning från föregående dag.
Hennes blick fängslades af en rubrik med fetstil:
»Välgörenhet.
Kanslirådet Eckstein har denna dag lemnat en summa af 500 kronor till församlingens fattigvårdsstyrelse att i morgoa, på julaftonen, utdelas bland de fattiga.
Den ädle människovännen har äfven under flere föregående år lika rikligt sörjt för de nödstäldas julhelg.»
Det var således hennes julhelsning! Allt det förtryckta och kufvade reste sig inom henne.
Hvad hon fick till lön för all sin kärlek var litet af de nådegåfvor, som tillföllo församlingens fattiga.
Broderskänslan var stum. Det var det allmänna medlidandet, pligten, som bjöd honom att lemna några smulor af sitt öfverflöd.
Ack! han kunde behållit dem också.
Det var kärlek, lcärlek, hon trånade efter.
Ett enda fattigt ord på det vapenprydda kuvertet.
Ja, hon var nog barnslig att önska, det paketet åtminstone varit lackadt.
Den lilla doftande röda fläcken innebär alltid en jultanke, men, nej! Det stela gråpapperet sammanhölls af segelgarn och icke ens hennes namn stod.
Endast bodherrarne hade med slarfvig, brådskande handstil skrifvit på — kaffe, socker, risgryn o. s. v.
Det sved i det stackars gamla hjertat, och tårarne kommo på nytt.
Hon stod der så ensam och bortglömd: en skärande kontrast till den fröjdefulla julhels-ningen, »ära vare Gud i höjden, frid på jorden, menniskorna en god vilje.»
Elisabeth Kuylenstierna.
Hvad damerna talade om.
Skiss af Gewg Nordensvan. I.
»_y]T~J a ni hört nyheten?»
Wi »Förlofning? Hvem? Är det Sigrid?
^ Ellen, Lissi?»
»Det kan väl aldrig vara Klas?»
»Ah, låt mig bara se på poststämpeln, skall jag genast säga. Hangö! Ellen, det är Ellen >
»Alldeles! Ellen är förlofvad. Med en baron v. X.»
»Hvilken Ellen?»
»Ellen Sundel, ja du känner henne inte.»
Man slog genast efter baron'von X. i adelskalendern.
»Hvad stackars Bose skall vara glad! Nu får hon sin dotter försörjd. För han har naturligtvis förmögenhet, efter han vågar fria till en fattig flicka. Står det i brefvet?»
»Han har en liten förmögenhet. Men mycket goda inkomster. Han är byråchef och har dessutom en egendom.»
»Fyrtio år gammal. Se här står han.»
Och en af damerna läste upp, hvad »boken» hade att säga om baron von X.
»Vi måste genast telegrafera och lyckönska.»
»Modern ? Öfver att hon blifvit af med flickungen?
»Ah fy, tant, du är alltid stygg!»
Tant blef hvarken ond eller skrattade. Hon var van vid att opponera sig och få till svar, att hon var stygg.
»Ni sade ju sjelfva, att Bose är glad öfver att få dottern placerad. 'Försörjd', som det heter. Hon har min själ ansträngt sig också, så jag uppriktigt har skämts på hennes vägnar. Har hon inte bjudit ut sin dotter inför hela verlden, och det allt se'n flickungen gick och läste — det är då inte så särdeles länge se'n ...»
»Ah, så vacker som Ellen är". ..»
»Vacker eller inte vacker, hvad hör det hit! Har inte det arma barnet tillbragt dessa sista år med att flänga omkring på baler och till badorter, och jag vet inte allt hvart! Och hon har vetat lika bra som jag, hvad det gälde; för det dolde modern inte för henne. Det var nog, att hon inte annonserade!»
»Nej, nu blir du för stygg! Tror du inte, att Ellen var road af att vara ute och att göra bekant skaper och roa sig ? Man skulle tro — efter din beskrifning — att hon hvarken hade känslor eller ... eller hufvud,» o
»Hufvud?» Tant gjorde en liten grimas. »Åh, det allra som sötaste lilla hufvnd.»
»Och ögonen, tant! O, sådana ögon! Ja, det säger jag, att vore jag karl!»
»Hi hi hi, Majken!» fnittrade de andra flickorna.
»Jag gitter inte höra på er,» brummade tant. »Saken vore löjlig, om den inte vore så ynklig. Och vore det lönt att förarga sig, skulle jag göra det. Ja, det gör jag också för resten.»
»Men hvarför är det ynkligt?»
Det var en af de andra flickorna, som nu lade sig i frågan.
»Ja, tant, hvarför skulle inte det liär kunna bli bra? Hur vet du, att han inte är en hygglig karl, hennes baron?»
»Och om de tycka om hvarann, — som de naturligtvis göra...»
»Jag har inte den äran att känna 'hennes baron'. Jag tillåter mig bara finna det ynkligt, att min kära Bose uppfostrat sin dotter, så som hon gjort.»
»Hur då?»
»Till att bli gift och till att bli en förmaksmöbel. Och det efter att hon sjelf. . .
Jaså, ni känner inte till historien, flickor små. Då ska ni minsann höra ! Det gör alltid godt i någon skrynka.
Någon roman är det inte. Men det är så oresonligt, allt samman, så tyckte jag inte synd om dem, skulle jag min själ läsa lagen för herrskapet.
Der hade Bose växt upp i öfverflöd, men på nåder hos sina rika slägtingar i Stockholm, medan hennes mor drog sig fram genom att sy för betalning uppe i sin lilla småstad.
Hvasa? Fadern? Han dog tidigt. Honom har jag aldrig sett. Han sköt sig på en jagt, och det lär inte precis ha varit ett vådaskott.
Och då skulle Bose få. bo hos slägtingarna i Stockholm, medan hon gick i pensionen.
Det var ett hus, der man kunde roa sig. Lefde som hvar dag varit den sista Och der stannade hon, tills hon blef förlofvad med Kille Sundel, ett kräk till karl, men en oförarglig gosse för resten, som kanske kunnat bli folk, om han inte varit full
474
Källa: Project Runeberg ·
