Idun: 1889

IDUN

Den andre nye medarbetaren ber att särskildt få taga våra ärade husmödrars uppmärksamhet i anspråk. D:r O. H. Dumrath kommer att lemna en hel hop intressanta meddelanden till den kulinariska afdelningen .i Idun, skrifva små gastronomiska kåserier, uppsätta matsedlar, såväl enklare som finare, skänka eder goda matrecept m. m. Kännare på detta område och medarbetare i Hagdahls kokbok vid dess utgifvande, torde han här vara särskildt kompetent.

Till sist har jag att presentera vår framstående xylograf Gunnar Forssell, han som skär de charmanta porträtten, som pryda Iduns bildergalleri, och som nu också skurit de miniatyrporträtt, hvilka pryda detta nummers första sida. Hr F. är ansedd som vår förnämste träsnidare, åtminstone

på porträttets område.

* *

$

Ja nu, mina ärade läsarinnor, är presentationen gjord. Jag hoppas, alt I skolen finna eder belåtna med edra nya bekantskaper. Och bättre kan jag ej afsluta min lilla revy än med ett hjertligt tack till alla mina högt aktade medarbetare af båda könen, ingen nämd och ingen glömd, äfvensom till Iduns ärade läsarinnor; och liksom jag hoppas, att dessa senare allt fortfarande skola växa i antal, så skall det ock varda mitt bemödande alt ständigt skaffa nya och goda medarbetare.

En i allo angenäm jul

tillönskas eder alla slutligen af eder

Frithiof Hellberg.

w

Qvinnans politiska rösträtt.

et är egendomligt, att gamla åskådningssätt hafva så stor makt öfver sinnena, att de förmå tillstänga förnuftets portar med lås och bom för sanningar, hvilka samma förnuft för länge sedan erkänt vara solklara. Sålunda faller det nog ingen in att bestrida t. ex. medborgarnes sjelfbeskattningsrätt. Men blir det fråga om att låta qvinnan deltaga i bestämmandet af skattebördan, då anser man ett sådant yrkande vara ett nyhetsmakeri, som ej är förtjent af allvarligt folks uppmärksamhet.

Emellertid finnes det ett stort antal qvinnor, hvilka i affarsverlden intaga samma ställning som hvarje annan kapitalist, fabriks* eller näringsidkare, och hvilka dagligen och stundligen förvalta sitt kapital eller sin rörelse och göra det med nödig insigt, alldenstund man ej förnummit, att qvinnor skulle gjort konkurs i jemförelsevis större antal än män, utan snarare tvärtom. Ar det ej dessa qvinliga affarsidkares skyldighet och rättighet, likasom det är de manliges, att deltaga i lagstiftningen, oeh vaka öfver, att deras ställning ej försvåras och skadas af en ovis sådan? Jag är nästan säker på, att de flesta skola svara, att sådant är onödigt. Men ställer jag upp frågan litet annorlunda och frågar: är det af-färsidkares skyldighet och rättighet att deltaga i lagstiftningen och vaka öfver, att deras ställning ej försvåras och skadas af en ovis sådan? — ja, då skall man svara: naturligtvis! Och det skulle alls ej för-

undra mig, om man ansåge mig vara en smula naiv, som frågar om en sä sjelfklar sak.

Det samma gäller lagstiftningen på alla områden. Förutom den rent »medborgerliga» och »menskliga» rättigheten att lagstifta, sjelf eller genom folkvaldt ombud, anser en hvar man, från den fattigaste näringsidkare till den högst stälde embetsmän, sig hafva så att säga en ekonomisk rätt dertill, rätt att vaka öfver, att ej frukterna af deras arbete onödigt och orättvist till större eller mindre del afhändas dem, t. ex. genom anslag för ett eller annat ändamål, genom tullar, genom inlåtande i krig o.' s. v. Dessutom håller en hvar på sin och andras moraliska rätt att lagstifta om uppfostringsväsen, kyrkliga förhållanden o. m. d. Allt detta anses så sjelfklart och förnuftsenligt, att den skulle bli utskrattad, som ville bestrida denna, en hvar som medborgare och menniska tillkommande, rätt. Och dock bestrider inan den oförbehållsamt, om den, som yrkar att få åtnjuta dessa rättigheter, är qvinna. Det är, som skulle man i detta afseende hvarken vilja räkna henne med som medborgare eller menniska!

Jag tror, att orsaken till motståndet mot qvinnans politiska rösträtt är att söka i en ofrivillig sammanblandning af begrepp. När ordet qvinna nämnes, väckes hos en hvar föreställningen om en ung eller äldre dam, mån om sitt utseende, sina toaletter, sina nöjen, den goda tonen, kanske också om sitt hus och sin familj eller om annat, som är nog så godt och aktningsvärdt, och hvilken för sitt uppehälle och sin samhällsställning är beroende af andra. Det är qvinnan från balsalongen, promenaden och hemmet, som man tänker på, emedan det är med henne, man mest kommer i beröring. Det är ej i sådana förhållanden, då de få vara de dominerande, lusten oeh förmågan till politisk verksamhet väckes och utbildas. Men så är det ju ej heller dessa qvinnor, som det är fråga att kalla till valurnorna och riksdagsbänken. Kallelsen gäller blott den myndiga, arbetande eller kapitalförval-tande qvinnan, som genom att motsvara valcensus ådagalägger, att hon gör sin insats i samhällsarbetet, är en effektiv medlem af samhällskroppen, har något att bevaka och ansvara för, hvilket utgör en del af samhällets välstånd oeh existens — och hvilket berättigar öfriga samhällsmedlemmar, med undantag blott af henne, att deltaga i vården af samhällets angelägenheter.

Jag är så lifligt .öfvertygad om segheten hos gamla åskådningssätt, att jag alls ej hoppas, att ens pluraliteten af de i alla andra afseenden utom könet till politisk rösträtt kompetenta qvinnorna skola fatta motsägelsen och det för sunda förnuftet kränkande deri, att hvad som för en person proklameras som en helig menniskorätt, i samma ögonblick förvägras dennes granne, likasom detta vore det naturligaste i verlden. Jag vet ju, att om ett ben amputeras, så känner den enbente ännu i åratal smärta i de tår, han ej mer har. På samma sätt hafva de åskådningssätt, som under långa år enkom inplantats genom den dressyr, vi kalla uppfostran, gjort sig så konstanta i vår hjerna som taggarna på cylindern i en speldosa. Hur det än vefvas och vefvas, blir det alltid samma melodi, hur falsk den än må vara. Det kan uu en gång för alla ej hjelpas.

Men det är dèn växande generationen,

som också i detta afseende skall föra verlden framåt, de hjernor, hvilka ännu utvecklas, hvilka hafva rum för nya idéer. Det är på deras vilja och förmåga jag tror.

Man har hört sägas, att qvinnan skulle förlora en hel mängd goda och vackra egenskaper — ödmjukhet, blygsamhet, qvinlig värdighet, huslighet o. s. v. — om hon del-toge i det politiska lifvet. Jag tror det ej, men jag medger, att jag derom ej har någon erfarenhet. Att deltagande i det kommunala lifvet ej har ett sådant inflytande, vet jag deremot med visshet. Hos oss i Finland är det nämligen lag, att qvinnorna ej blott fà deltaga i det kanske något mer poetiska och qvinliga varfvet att välja prester till församlingen, utan äfven i det, torvisst helt prosaiska bestyret att välja borgmästare och rådmän. I dessas val hafva qvinnor, bland annat ur min närmaste bekantskapskrets, i åratal deltagit, utan att jag kunnat spåra någon försämring af deras yttre eller inre menniska. De hafva först bestämt sig för någon af de uppstälda kandidaterna, sedan gått till rådstugan med sin valsedel, och då jag på aftonen sett dem på teatern, i konsertsalen, vid en soaré eller i hemmet, har hvarken jag eller, så vidt jag kunnnat märka, någon annan observerat, något frånstötande eller »oqvinligt», såsom det skall heta, hos deras personer.

Men måhända skulle nedläggandet af en röstsedel i en urna, afsedd för val af riksdagsmän, utöfva ett mera förderfligt inflytande. Jag har, som sagdt, ingen erfarenhet derom och kan derför i denna punkt ej motsäga dem, som påstå detta, och hvilka antagligen hafva något att stödja sig pä.

Rafael Hertzberg.

Enligt löfte meddela vi i detta vårt julnummer en originalkomposition för piano af markisinnan Maria de Güell y Bourbon, hvilken, som våra läsarinnor se, af kompositrisen tillegnats drottning Isabella af Spanien och ej förut någonstädes varit offentliggjord.

Wt

Julafton.

Mon hade gifvit det lilla rummet ett så éfeds helgdagsfint utseende, hon kunnat. .

En barrvedsbrasa sprakade sällskapligt i den gammalmodiga kakelugnen med sina inbrända, blåa drakslingor och sällsamma figurer.

Lampan stod på runda bordet framfor soffan; den hade under årens lopp bildat en mörk ring i taket, oeh denna hade ej den ifrigaste gnidning förmått borttaga.

Rummet var lågt-, och väggarna böjde sig ödmjukt framåt, tydligen vid lifsgränsen.

Vinden tjöt i fönsterspringorna, ett storande intermezzo till den gamlas vemodiga tankar.

En förbigåendes armbåge smälde oförsynt mot fönsterrutan.

Klingande bjellror från glada julresande -blandade sig med kyrkklockornas fulltoniga bing bång, bing bång.

Hon stickade försigtigt af sista maskan, och de skrynkliga händerna vecklade omsorgsfullt ihop den halfiardiga strumpan för

473