Julfrid: 1897

skulle få tillbringa natten. Snart ser han röken af ett nybygge uppstiga och ställer sina steg dit, i tanke att Herren redan svarat på hans bön. Men förgäfves klappar han på porten och begär hvila öfver natten. Nybyggarne kände och hatade honom för Herrens skull, som han tjänade. Man vägrar honom obarmhärtigt inträde och hotar att hetsa hundarne på honom, om han ej aflägsnade sig. Med trötta steg måste han fortsätta sin vandring, sägande vid sig själf: »Din fader i himmelen vet nog hvarför». Efter flera timmars vandring fick han ändtligen tak öfver hufvudet för natten. Dagen efter kom underrättelse att det hus, där han så hårdt blifvit afvisad, under natten blifvit uppbrändt af indianer och alla innevånarne mördade. Huru fick icke nu Herrens tjänare prisa Gud för faderlig omsorg! Vill nu äfven du, älskade Guds barn, vid Jesu krubba erinra dig, att han kommit, att i alla afseenden bära dig på sitt hjärta, hafva omsorg om dig och gifva dig vägledning ända fram till hemmets dörr, så firar du din julfest till välsignelse.

*

I undre kanten af den mantel, öfversteprästen hade att bära ofvanpå kåpan, skulle, enligt Guds föreskrift, fästas granatäpplen och, mellan granatäpplena, klockor af guld. När nu öfversteprästen, iklädd sin skrud, rörde sig därinne i helgedomen i sin tjänst för folket, klingade granatäpplena mot guldklockorna, så att dessa skickade en klar ton såsom hälsning till det väntade folket därute, att ännu lefde och verkade deras öfverstepräst inför Gud för deras räkning. Äfven Kristi klädesfåll är kantad med dessa äpplen och gyllene klockor. Dessa äro alla Guds nådelöften, som äro ja och amen i Jesus Kristus. Hör i julmorgonens frid, huru guldklockorna klinga från helgedomen i fadrens hus däruppe sin hälsning ned till dig i lifvets oro och strid, att din öfverstepräst Jesus ännu lefver och står med sitt blod för din räkning och manar godt för dig hos sin fader! Bringe deras toner frid åt din själ! Amen.

Sökandet efter frid. —— En liknelse. ———

För länge sedan lefde en riddare, som var både tapper och gudfruktig.

Det var julafton. Den lugne månen göt sitt ljus öfver jorden, som nu var försänkt i slummer, och riddaren sof, men hans sömn oroades af onda drömmar. Plötsligt förnam han ljud af tonvågor, som fyllde kammaren och sväfvade på månstrålarne.

»Frid på jorden.»

Genom den tysta midnatten klungo orden, bärande himmelsk hugsvalelse till mången jordtyngd ande:

»Frid på jorden.»

Ett leende syntes på riddarens läppar, hans sömn blef lugn och stilla som ett barns.

»Jag har hört änglarnes sång», mumlade han.

Månljuset bleknade, melodien dog bort; solen gick upp i öster och den sofvande vaknade.

»Jag måste finna denna frid», sade han, »om hvilken jag drömde», och så begynte han sitt sökande.

Först kom han till ett berg. Det höjde sig dystert och ödsligt framför honom; många och besvärliga steg måste tagas, innan han kunde hinna toppen; men högst uppe på berget varsnade han en grönskande fläck. »Ack», tänkte han, »kanske jag finner friden där».

I denna förhoppning klättrade han uppför det besvärliga berget. Stundom höjde sig en ofantlig klippa framför honom och tvingade honom att vända om; stundom var han nödsakad att bryta sig väg genom det fasta berget, och huru påkostande än hans möda var, kände han under sitt sträfvande en egendomlig själsvederkvickelse.

Och då han hade hunnit halfvägs upp, såg han en gestalt nalkas, en sådan gestalt, som Herkules berömde sig af att hafva sett. Hans kläder voro tarfliga, men deras anspråkslöshet tjänade endast att förhöja värdigheten och högheten i hans hållning. I sina af mödor härdade kraftiga händer höll han en ofantlig stenhacka, och han sade till riddaren:

»Mitt namn är Arbetet. Jag har gifvit akt på dig under ditt arbete, och du har väl förtjänt din lön därför. Mottag då den gåfva jag har i beredskap åt dig -- den förnöjelsen, som medföljer ett redligt sträfvande.»

Men riddaren svarade endast: »Gif mig Frid».

Då slog Arbetet ned sina ögon till marken, och gick långsamt bort utan att säga ett ord.

Riddaren gick uppför berget, men med mindre besvär än förut, och snart såg han framför sig en slätt, bevuxen med det skönaste gräs, genom hvilken en bäck porlade fram. Han kastade sig ned att hvila bland blommorna, vaggad i sömn af det melodiska bruset. Slutligen vaknade han vid det någon vidrörde honom, och då han blickade upp, såg han en gestalt, med den afrundade formen af en kvinna, men hög såsom en man. På hennes hufvud satt en krona af glänsande juveler; hennes dräkt gnistrade i solljuset och i sin hand bar hon en lagerkrans. Då sade riddaren:

»Hvem är du, ståtliga prinsessa?»

Hennes ögon glänste bifallande, då hon svarade:

»Människorna kalla mig Ryktbarhet; jag skänker dem snillets lön. Du har gjort dig väl förtjänt af din. Stå upp och mottag din gåfva».

Då sade riddaren oroligt:

»Kan du skänka mig Frid?»

»Ack», svarade Ryktbarheten sorgset, »den kan jag icke gifva», och försvann från hans blickar, under det hon sänkte sina ögon mot marken.

Riddaren stod upp och fortsatte sin resa. Berget hade förvandlats till en slättmark, täckt af blomster. Himlen öfver hans hufvud var rosenfärgad, fåglarne sjöngo i träden. Jorden var mycket skön, och riddaren sjöng sånger, accompagnerad af fågelsång. Plötsligt tystnade hans sång, ty emot honom framgick en skön uppenbarelse, ännu skönare än de han förut hade skådat. Hennes hår var bekransadt af rosor, hennes gestalt var omsvept af en ljuf rosenfärgad dimma, ur hvilken hennes skönhet frambröt lik en älsklig dröm. Nu tänkte riddaren: »Här skall jag helt visst finna Frid».

Han frågade:

»Hvem är du, sköna skuggbild?»

Och hon svarade sakta:

»Jag är Kärleken; jag skänker dig lyckan.»

»Och Friden? Kan du gifva mig Frid?»

Då svarade kärleken sorgset:

»Det står icke i min makt att gifva den,»

Riddaren gömde ansiktet i sina händer, och då han åter blickade upp hade synen försvunnit och himlen hade