Julfrid: 1897

Herrens besökelsetid.

Vi lefva i en tid då evangelium om Guds rike rikligen förkunnas, och frukterna däraf hafva blifvit härliga, ty Gud har ett stort och härligt verk, som han håller på att utföra bland människors barn, då han församlar till sitt rike. Men det har icke alltid varit så, som det nu är; den som känner huru det stod till i vårt land för femtio år tillbaka, då det var en allmän andlig sömn och ett allmänt syndalif, då synes det klart, att Herren har utfört stora ting.

Jag vill blott gifva några antydningar om Jönköping och dess omnejd, och visa, hvilka erfarenheter man fick upplefva, då man för femtio år sedan började samlas till uppbyggelse omkring Guds ord.

Det var i lag förbjudet att samlas omkring Guds ord på annat ställe än i kyrkan, och ingen annan än präst fick vara ledare i allt, som hörde till andlig verksamhet. Redan 1726 blef det i svensk lag förbjudet, att samlas omkring Guds ord; att samlas för att dricka, dansa, spela och lefva uti allehanda utsväfningar i synden, det fick man göra, men samlades man omkring Guds ord, så fick man plikta och lida fängelsestraff. Men då Gud i början af 1840 besökte vårt folk, då väckelserop började höras från flera håll i landet, och äfven här i denna stad och dess omnejd, så blef följden, att många bland folket började ropa efter nåd, ty de hade fått sina ögon öppna, att se, att de voro stora syndare. Då uppstod en allvarlig strid, och det predikades från många predikstolar emot denna rörelse, såsom en farlig villfarelse, som var stridande mot lag och kyrklig ordning. Myndigheterna uppmanades, att vara verksamma och motarbeta detta onda. Men Guds besökelsetid var kommen, och det fanns ingen makt, som kunde motstå den anda, som verkade bland folket. Ropande röster hördes från flera håll om nödvändigheten af omvändelse till Gud och ett öfvergifvande af syndens väg. I torpstugan bland det ringa folket samlades människor för att läsa Guds ord och bedja med hvarandra. Fienderna kunde icke hindra det, och därigenom ökades den hop af människor, som sökte frälsning, allt mer och mer, till stor förskräckelse för sanningens fiender. Prästerna, som på den tiden hade stor makt, hoppades att snart öfvervinna denna rörelse och återföra de bekymrade till sin gamla sömn; men det var Herren, som hade börjat sitt verk, och det skulle hafva framgång.

Det hände dock många gånger, att fienderna kommo till sammankomsterna och körde, under eder och förbannelser, ut de som voro församlade; men detta hade den verkan, att elden började brinna ännu mera i deras hjärtan, som sökt frälsning. De, som blifvit omvända, voro ansedda som dårar, och man gjorde spe af dem, begabbade och bespottade dem allestädes. Då dessa kommo ut ur kyrkan och hälsade på hvarandra, hände det att de blefvo omringade af fiender, unga och gamla, som pekade finger åt dem, under skratt och skämt.

Sådant var det på den tiden.

Ehuru det var i svensk lag förbjudet för lekmän, att lära och undervisa i Guds ord och hålla sammankomster för andlig uppbyggelse, så började flera unga män att uppträda med andliga föredrag, och uppmana folket att vända om till Gud. Denna verksamhet framkallade en het strid bland människor, ty somliga försvarade den och andra klandrade den. Den gamla lugna tiden var slut och nian fruktade farliga tider. Prästerna uppmanade föräldrar och husbönder, att taga vara på sina barn och tjänare, och icke tillåta dem att besöka olofliga sammankomster; men ehuru fiendskapen var stor, så kunde de icke hindra folket att gå och höra Guds ord, och sedan Guds ord hade gripit deras hjärtan, var det fåfängt att öfvervinna dem.

Det är klart, att prästernas motstånd var orsaken till många människors framhärdande i synd och fiendskap mot Guds ord, ty då de hörde prästerna förkunna, att det var villfarelse, som borde bekämpas och utrotas, så ansågs det att dessa, som voro lärare, skulle förstå sanningen. Men en och annan präst ville bättre taga reda på, huru de omvända hade det i sina uppfattningar om saligheten, och det hände ofta, att dessa erkände, att det var ett Guds verk, som ingen borde hindra. Emellertid var den gamla säkerheten hos mången störd, och det märktes öfverallt en undran, hvad man skulle tro, och hvad som kunde vara det rätta, om prästerna vore att fullt lita på, eller om det kunde vara en väckelse från Gud, som hvar och en behöfde att tänka på.

Inom staden Jönköping fanns icke många på den tiden, som visade tecken till sann och lefvande kristendom. År 1846, då det började att hållas små andliga sammankomster i staden, kände man icke till flera än några få fattiga kvinnor, som bekände sin tro på Herren, och visade i sin umgängelse, att de ville tillhöra honom. Det var en änka, som hade en liten egen gård, och hos denna änka samlades man omkring Guds ord. Men fiendskapen inom staden var stor mot dessa sammankomster. Man kan fatta denna fiendskap genom följande sannfärdiga händelse:

År 1836 kom en ung präst till Jönköping, för att biträda prosten i hans tjänst, och denne unge prästman hade blifvit omvänd till Herren och predikade med lif och värme Jesu evangelium. Det började genast att visa sig god frukt af hans predikan. Bland dem som började lämna världen, och vända sig till Herren, var en fröken från ett bättre hus i staden, som blef omvänd och fick frid med Gud. Då frågade hon den unge pastorn, om hon vågade att ensam, utan sina föräldrars och syskons sällskap, gå till nattvarden, ty hon längtade därefter, och han gaf henne det rådet, att hon skulle gå. Hon gick; men när det blef bekant, att prästen hade gifvit henne ett sådant råd, måste han genast flytta från staden, på det han icke måtte göra större skada.

Det hjälpte icke, att han var präst; då han predikade evangelium, så att människor blefvo omvända, måste han ut ur staden, innan han förförde flera genom sin nya lära. Han blef äfven af konsistorium genast missiverad och måste flytta ur staden. Hans predikan hade slagit rötter i mångas hjärtan, som kände en hunger efter Guds ord;