Julfrid: 1897

alla de närvarande, vinkade åt männen, som höllo fånglinorna. Äfven Frænckel och Strindberg togo afsked med ett »friskt» handslag. Det var en gripande stund. Sedan Andrée högt ropat: »Frænckel, Strindberg!» svingade sig dessa upp i gondolen och under det Andrée räknade: »Ett, två, tre» afskuro de de sista tågen, hvarmed »Örnen» -- hvilket namn ballongen gafs -- var bunden. Andrée och hans kamrater svingade sina mössor och ropade: »Hälsa hem till gamla Sverige!» Och så styrde »Örnen» hän mot okända öden.

***

Huru mången hade ej uttryckt sina farhågor för, att färden aldrig skulle ändas lyckligt! I detta omdöme förenade sig mången lärd, under det andra lärde, däribland Nansen, hysa de bästa förhoppningar, att Andrée en dag lyckligt skall återvända. Hvad hindrar ock, att han och hans följeslagare, liksom Nansen och Johansen, öfvervintra någonstädes. Och då våren kommer, torde säkra underrättelser vara att förvänta från dem.

Men -- torde någon tänka -- de kunna ju redan hafva omkommit, och hvarför då offra lif och egendom på ett så äfventyrligt företag; hvarför icke lämna denna okända del af vår värld i det mörker, som hvilar däröfver? Är det icke synd, att forskaren under sådana förhållanden söker tränga fram till denna del af vår jord, och huru böra de kristna ställa sig till ett sådant företag.

Vi svara härpå med en framstående författare (O. Funcke) som, säger: »De krafter och gåfvor, som Gud nedlagt i skapelsen, äro lika många uppgifter för människan, som han gjort till skapelsens herre eller åtminstone satt att förvalta den. Det är alltså löjligt att fråga, om det då ock är att handla fromt och troget, då människan utforskar alla kreatur, genomsöker jordens innandömen, undersöker hafvets djup, stiger upp ända till stjärnorna och med andens slagruta klappar på hvarje sten och buske. Detta är af Gud icke blott tillåtet, utan befalldt. Och i stället för att se sur ut öfver det ifriga kulturarbetet, bör hvar och en kristen fast mer ifrigt bedja till Gud, att han må låta människorna finna, hvad som ännu är dem förborgadt, och öppna deras ögon, till att lära känna alla de Guds nådegåfvor, som ännu äro höljda i en slöja, sammalunda, att han ock själf må som en man fylla sin plats i denna mänsklighetens uppgift».

Aug. D.

*

Han säger det två gånger.

Och förlåt oss vara skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldige äro, så lär oss Herren Jesus bedja, och säger strax därpå: Ty om I förlåten människorna deras öfverträdelser, så skall ock eder himmelske fader förlåta eder; men om I icke förlåten människorna deras öfverträdelser, så skall eder fader icke heller förlåta edra öfverträdelser. (Matt. 6: 12; 14, 15). Hvem är du, som detta ord ej skulle angå. Aug. D.

*

Onda ord.

En kvinna, som alltid hade för vana, ej blott att på ryggen tala illa om sina medmänniskor, utan äfven att i häftiga och ovänliga ord tilltala dem hon kom i beröring med, sammanträffade en dag med en älsklig Guds tjänare. Han hade hört talas om kvinnan och ville söka låta henne förstå den fara, i hvilken hon sväfvade, ifall hon ej ville fly synden och omvända sig till Herren.

Då hon ej tycktes uppfatta honom, fann han på följande enkla sätt. Han tillsade henne att gå till torget, där köpa en kyckling och på hemvägen plocka honom samt sedan återvända hem till sig.

Kvinnan lydde och kom sedan tillbaka till predikanten, berättade huru hon gjort och väntade undrande hvad sedan skulle följa.

Utan vidare sade läraren: »Gå nu tillbaka och plocka upp hvarje fjäder.»

Med häpnad svarade hon: »Vördade fader, det är mig omöjligt, de hafva flugit bort med vinden.»

»På samma sätt», sade han, »är det äfven med alla dina onda ord, de flyga omkring öfverallt, bringa förargelse och skada och du kan med all din möda ej återtaga ett enda.

Bed därför Gud sätta ett lås för din mun, men framför allt omskapa ditt hjärta, ty hvaraf hjärtat är fullt, däraf talar munnen.

Kom äfven ihåg Herrens Jesu ord: »För hvart och ett fåfängt ord, som människorna tala, skola de göra räkenskap på domedag». Matt. 12: 36.

Guds Ande fick genom denna händelse öfvertyga kvinnan om hennes ställning och hon blef frälst.

*

Frank Wakefields brott.

En julberälttelse

af

Joe Neal.

De fyra kvartslagen ljödo starka, eller försvagade genom afståndet, från ett halft dussin kyrktorn, och därefter slogo lika många tornklockor ett i lika många växlande tonarter.

Det var juldagsmorgonen, och den var, ur meteorologisk synpunkt sedt, rätt bedröflig. Det hvarken regnade eller snöade, utan det föll en retsam blandning af båda, och därtill kommo ryckvis häftiga vindkast, som vid åtskilliga tillfällen nära nog lyfte Frank Wakefield upp i vädret.

För att vara ärlig, måste jag bekänna att, om en sådan olycka hade inträffat, skulle Frank själf i hög grad varit skuld därtill, och det af det enkla skälet -- att han var drucken.

Frank var just, hvad folk kallar »en medgörlig kamrat«. Han var uppfylld af goda ansatser, men det var olyckligtvis allt för lätt att öfvertala honom att handla på ett sätt, som hans samvete kraftigt ogillade. Morgonen förut hade han, såsom ofta tillförene, lofvat sin unga hustru att han den dagen skulle komma hem i tid och nykter -- särskildt »emedan det var julafton». Han hade gifvit sitt löfte i all uppriktighet, men hans kamrater i butiken funno det likväl icke svårt att