Julfrid: 1897

Evangelium i Frankrike.
———

Fastän Frankrike för närvarande i religiöst afseende kännetecknas af en ganska utbredd indifferentism, pågå där likväl icke obetydliga religiösa rörelser. Trots all ytlighet och allt lättsinne, som man är van att tänka sig i ett land med en sådan hufvudstad som Paris, har dock det franska folket djupa andliga behof och kan våga mycket för att få dem tillfredsställda, såsom vi veta af historien.

Huru många gånger hafva vi icke rörts af gripande skildringar från Hugenottkrigens dagar eller af hemska berättelser om Bartholomeinattens fasor?

Strömmar af blod och tårar hafva för trons skull flutit i det härliga Frankrike, hvilket, om Guds ord fått blifva folkets ljus, skulle kunnat vara ett det lyckligaste land på jorden, gynnadt som det är i rikt mått af en kärleksfull skapare.

Mäktigt har ock i detta land ljuset kämpat mot mörkret. Man tänke blott på män, sådana som Pascal, Farel, Calvin, Fenelon m. fl., hvilka stått i allra främsta ledet bland evangelii förkämpar.

Och dock har det varit tider, då det sett ut som om här det bevingade ordet icke skulle besannats, att »martyrernas blod är kyrkans utsäde». Ty trots alla dessa oerhörda offer för trons skull och dessa lysande snillens lifsarbeten har man måst se det sköna Frankrike öfverfaras af de Rossauska och Voltairska förhärjande otrosvindarne och sköflas af revolutionens och kommunens allt förstörande hagelstormar.

I intet land har otron trädt fram så fräckt som i Frankrike under den olyckliga kommunens dagar, då det gick så långt, att förnuftet dyrkades såsom Gud i en fallen kvinnas gestalt.

Och hvad som var kvar bland spillrorna af landets religion sökte Rom med klokhet och energi att ännu en gång rädda åt sig.

Men trots allt låg dock det ädla utsädet och väntade på gynnsamma groningsvillkor. Och det har blifvit slutet af det nittonde seklet förunnadt att se en lofvande brodd ånyo spira upp, ingifvande förhoppningar om en rik skörd för Guds rike.

Bland de män, som på senare tid gjort mest för evangelii spridning i Frankrike, äro bröderna Monod och engelsmannen Mac All.

Th. Monod, hvars porträtt jämte Mac Alls synes här, är för de troende äfven i vårt land en kär bekant genom de anderika predikningar och uppbyggelseskrifter af honom, som ofta öfversatts till vårt språk. Icke minst betydelsefullt är hans deltagande i grundandet af den s. k. Mac Allska missionen och han förtjänar väl en plats tillsammans med denne nitiske Herrens tjänare.

Robert Whitaker Mac All var redan en femtio års man och hade bakom sig ett skönt arbete i mästarens tjänst, då han på ett underbart sätt kallades af Gud till sin egentliga lifsgärning, upprättandet af en fransk evangelisk folkmission.

Allmänt kändt torde det vara, huru han och hans maka under ett tillfälligt besök i Paris, drifna af Kristi kärlek, vågade sig in i stadens sämsta kvarter, Belleville, och utdelade traktater bland den olyckliga, försummade befolkningen där. Bäst de stå, så sysselsatta, framför en krog, tilltalas Mac All frimodigt på engelska af en arbetare, som frågar, om de ej ville komma och bo bland hans i last och okunnighet sjunkna kamrater och lära dem sanningens väg. Mac All och hans maka togo kallelsen ifrån Gud och offrade sin fördelaktiga ställning i hemlandet för att lefva bland dessa vanlottade och arbeta för deras upprättelse. De kröntes ock med sådan framgång, att Belleville, som varit så förnedradt, snart i andligt afseende kunde göra skäl för sitt namn: »den sköna staden».

Denna härliga mission är så väl känd, att den ej behöfver vidare skildras. Här må endast i korthet påpekas några af de orsaker, som gjort den så framgångsrik.

I första hand måste man då taga hänsyn till att den uppenbarligen har framkallats genom Guds särskilda ingripande i händelserna och fått pågå under hans Andes ledning.

Protestantiska missionens hus i Paris.

Därnäst måste man söka anledning till framgången i det visliga sätt, hvarpå missionen bedrifvits. Den gjordes från början till en i bästa mening populär mission. Till de små, trefliga salarne midt i arbetarekvarteren kunde de fattiga komma i sina slitna kläder utan att blygas. Sången, talen, bönerna, allt var så enkelt, att alla förstodo det och så tilltalande, att det måste värma äfven kalla hjärtan. Och missionärernas lif visade tydligt, att de älskade sin omgifning och ville dess bästa. Med klokhet sökte man ock dölja det engelska elementet. De utländska arbetarne bemödade sig att vara fransmän med fransmännen och så många frivilliga franska medarbetare, som man kunde få fatt uti, sattes i verksamhet. Så blef det ej en utländsk, utan en fosterländsk mission.

En tredje och icke minst viktig faktor bör framhållas. Den Mac Allska missionen blef aldrig sekterisk, utan från början och allt framgent har det vädjats till förut befintliga evangeliska verksamhetsgrenar om bistånd utan hänsyn till hvad samfund de representerat. Sålunda kan man på missionssalarne få se troende ur den evangeliska kyrkan, metodister och baptister m. fl. i broderlig förening söka leda själar till Jesus.

Följden af det sistnämnda förhållandet har blifvit, att de olika religiösa samfunden i Frankrike ej på långt när äro så skilda som i andra länder.

En landssorg kan man med skäl säga att det blef i Frankrike vid underrättelsen att Mac Alls kärleksfulla hjärta upphört att slå. Franska folket förstod att det förlorat en verklig vän och välgörare.