Julfrid: 1897

Och nu ha sekler försvunnit se'n frälsningens dag rann opp, och tusen och tusen funnit hos Fridsfursten lif och hopp. Men ännu i mörker famla millioner i fjärran land; än finns det kärfvar att samla, än tegar för såningsmans hand.

I fjärran — men också nära, i älskadt fädernesland, ty alltför många ju bära på syndens bojor och band, må julens fridsbuskap klinga till hvarje syndernas träl; må julens klockor få ringa Guds frid till törstande själ! K. N--s.

Moderns bön. Af pastor W. Haslam. ——

Frälsningen tillhör Herren, och han kan visserligen frälsa själar själf utan vår medverkan, ty han är allsmäktig, själfhärskare och oansvarig; men det tyckes vara hans nådefulla vilja att verka sina nådesunder medelst redskap, ofta mycket svaga och stundom ganska förvända och otympliga! Det tyckes, som om han hade behag i att göra frälsta syndare till sina verktyg i detta stora företag, att de må vara hans frälsande ords tjänare för de ofrälsta och sig själfva vara vittnen om samma ords kraft och förmåga; så att den syndare, som icke kan inse eller förstå sanningen, må se dess frälsande och lyckliggörande verksamhet hos den budbärare, som förkunnar det. Det är också i detta syfte han skänker oss inflytande på andra, och låter andra inverka på oss, så att vi må leda andra och själfva dragas till Herren, samt på så sätt gagna den ene den andre.

Hvilket inflytande finnes väl här i världen, som kan jämföras med hvad en moder naturligen må väntas utöfva på sitt barns hjärta och minne? Ända in i ålderdomen ihågkomma och uppskatta människorna det sätt, hvarpå moderns goda inflytelse begagnades under deras barndomsdagar. Barnet är mannens föregångare, och på samma sätt som en vårdslösad och försummad ungdom ger sitt intryck åt hela lifvet, så kvarlämnar å andra sidan den goda undervisningen och det goda föredömet af barnets första vän, och hennes tydliga omsorg om dess andliga och timliga väl, förenadt med moderlig ömhet och vaksamhet, ett outplånligt intryck på själen hos barnet; därom kunna vi vara öfvertygade.

Med from glädje och tacksamhet mot Gud kan månget Guds barn säga: jag hade en bedjande moder eller en bedjande fader, och deras lyckliga hågkomst är förvarad just där de mest önska att hafva den, icke i den kalla, döda marmorstenen öfver grafven, utan i deras barns lefvande, kärleksfulla och tacksamma hjärtan.

Det är i sanning tacksamt att vara ett Guds vittne, och om du har egna barn, så tala tidigt till dem om Jesus och hans kärlek samt frambär dem på bönens armar inför nådens tron. Låt dem få uppväxa i ett hem, där bön hålles såväl enskildt som inom familjen, och där deras tidigaste minnen få intryck af en invand lydnad mot Herrens stadgar, så att barnen läras att ihågkomma hans dag, hans ständiga närvaro hvart vi färdas och hvar vi äro.

Allt efter som barnen växa upp och umgås med andra barn af deras egen ålder kan det väl vara, att de tidiga blomster och varma löften om fromhet, som de kunna hafva gifvit, tyckes vissna bort och att den späda stängeln, som sköt upp, då den tyngdes af de olikartade bördor, som hängdes därpå och de starka impulser, efter hvilka den böjde sig, lutar sig nedåt och ser ut som om den aldrig hade varit omhuldad. Men må föräldrarne endast fortfara att bedja och vara ståndaktiga i tron, må de vara försäkrade om, att Herren, som lärde dem att bedja för detta barn, har mera angelägenhet om dess väl, än de själfva! Onda inflytelser äro lika växlande och ostadiga som andra inflytelser; och de kunna endast få ett ganska osäkert fäste hos det hjärta, som en gång har smakat och älskat bättre ting; och dessutom är Herren en Gud, som hör och besvarar bön, och han förmår behärska och styra allting till det bästa, samt har lofvat, att så leda allt för dem som förtrösta på honom, och lita på hans barmhärtighet.

Jag tänker nu särskildt på en ståndaktig, lycklig och trogen kristen, som, tillika med sin maka, tjänar Herren och uppföder sina barn i tukt och Herrens förmaning.

Då och då torde väl den tanken genomfarit hans själ, då han betraktade sina barn: «Skola de måhända fylla mitt hjärta med ängslan och böner för deras själars välfärd på samma sätt, som jag själf betungade min moders hjärta?»

Han hade nämligen själf varit ett många böners barn och i sin tidiga ungdom gifvit många löften om det goda, men allt som han växte till i ålder, tillväxte han också i egensinne och otålighet, och han trodde att hans mor var alltför mycket andäktig, ängslig och nogräknad samt alltför mycket olik andra mödrar, och så hängaf han sig åt onda kamrater och i deras umgänge leddes han att följa deras onda ord och ännu värre handlingar. Stundom kunde han icke låta bli att bäfva för sig själf, och han tänkte, att hans moder bad för honom och att detta gjorde honom orolig, och vid andra tillfällen tycktes han vara liksom alldeles ur stånd »att hejda sig» och leddes bort af frestelsens ström.

Hans moders förmaningar och tårar gjorde honom ängslig, och han undvek henne samt bad, att hon icke måtte bedja för honom; men hon var ihärdig att bedja, hvarför han öfvergaf henne och tog sig tjänst i en världsligt sinnad familj, hellre än att stanna i hemmet. O, hvad det mänskliga hjärtat är förvändt och otacksamt i sitt motstånd!

Då han nu befann sig bland främlingar på en ny plats, insåg han, att han måste gå sin egen väg och att allting berodde på hans goda uppförande. Han kunde icke tillåta sig att behandla främlingar på samma sätt som sin egen kärleksfulla moder, för den skull var han stadig och uppmärksam vid sitt arbete, och vann sina arbetsgifvares ynnest genom sin flit och noggranna trohet vid sina göromål. De tyckte om honom, och han å sin sida begynte känna sig tillfreds med sig själf, och förgäta de goda intryck och de religiösa inflytelser, som en gång påverkat honom. Som han var en sedlig och hygglig ung man, samt visade sig pålitlig, blef han sin husbondes gunstling och begynte äta, dricka och göra sig glad; men Herrens öga var öfver honom och följde honom, alltid påverkadt af hans moders uthålliga bön, och så begaf det sig, att vår vän icke fick tillåtelse att slippa undan så lätt.

Ett sjukligt fruntimmer kom att bo i det hem, där han tjänade, och han fick i uppdrag att passa upp på henne och följa henne, då hon hämtade frisk luft. Hon