Julfrid: 1897

förmörkats af moln. En häftig stormvind sopade fram öfver slätten, alla blommor och löf förtorkades, och trädkvistarne, som voro nakna, suckade under stormen. Regnet strömmade i floder ned på jorden och ingenstädes fanns något ljus. Riddaren sjönk ned på marken och utropade, klagande i misströstan:

»Det gifves ingen Frid.»

Men öfver stormen, öfver vindens tjut, öfver regnets piskande, tyckte han sig höra ett upprepande af änglarnes sång.

Och vid hans sida stod en beslöjad gestalt, tyst och majestätisk i sin tystnad, med ett kors i sin hand.

»Mitt namn», sade hon, »är Sorgen. Tag emot din gåfva.»

Då knäböjde riddaren vid hennes fötter och tog emot korset; och då han tog det, blef gestalten framför honom förvandlad. Rundt omkring hennes hufvud sken en krona af underbar härlighet, och på hennes panna hvilade salighetens stilla lugn.

»Jag har funnit dig till sist», utropade riddaren. »Du är icke längre Sorgen, du är Friden.»

Och genom världen genljöd änglarnes sång: Frid på jorden, till människorna ett godt behag. (Luk. 2: 14.)
Helen Smetham.

Prins Carl och hans brud.

Vi presentera härmed för Julfrids läsare det nyförmälda paret hertig Carl af Västergötland och hans hertiginna, prinsessan Ingeborg af Danmark. De förut befryndade nordens konungahus hafva genom denna förbindelse blifvit ännu mer besläktade med hvarandra. Prins Carl är nämligen kusin till sin hertiginnas moder, kronprinsessan Lovisa af Danmark. De båda nygifta bo i arffurstens palats vid Gustaf Adolfs torg i Stockholm och lära hafva en smakfull men enkel våning, och lefva i ett godt och kärleksfullt förhållande till hvarandra. Det är ett ädelt furstepar och de härstamma å ömse sidor från ädla, framstående och intelligenta föräldrar. De hafva vuxit upp i tvenne konungagårdar på ömse sidor om det sköna Öresund, de hafva vuxit upp och fostrats uti goda seder och under för deras stånd passande idrotter. Det är ett skönt par med ofördärfvade och rena seder.

Den 27 sistlidne Augusti blefvo de förmälda i Köpenhamn under kongliga ceremonier, och den mest hängifna glädje och tillfredsställelse af både svenska och danska folken, och under storartade hyllningar och hedersbetygelser öfverfördes prinsessan till sitt nya fädernesland och mottogs med entusiasm och, så att säga, med öppna armar af konungahuset och af svenska folket, och under jubel tågade hon in i hufvudstaden. Hon började redan, innan förmälningen skedde, lära sig svenska språket, för att så mycket snarare kunna sammansmälta med svenskarne och lära sig förstå vår rika litteratur. Med glad förhoppning se vi deras framtid an och tillönska dem Guds rika nåd, frid och välsignelse, och må de få länge lefva i kärlek och frid!
A. G. L.