Julfrid: 1897

A. G. LINDKVIST,

distriktsföreståndaren i Svenska Missionsförbundet, vår käre och afhållne broder i Herren, är död -- nej, icke död utan hemgången. Ty dö för en kristen, »det är att sluta fela, det är att salig bli; dö är alla brister hela och att börja evigt lif i ett saligt tidsfördrif». Att gå öfver tidens gräns för en på Jesus troende det är att få gå ur den stridande församlingen härnere och in till den triumferande församlingen däruppe. På samma gång som »lederna» glesna här på jorden, så »fyllas» de i himmelen och det är en vinst för Guds rike.

Den lucka, som uppstått i Guds församling genom broder Lindkvists bortgång, är nog icke så lätt att fylla, men Gud vet utväg och råd för allt. Herren förser. Broder L. var en tuktad och bepröfvad Herrens tjänare. Han kunde kritiseras utan att blifva ond och förargad däröfver. Hans sätt var stilla och fridfullt. Han var ingen entusiast; man kän- de hans karaktär bäst igen i dessa ord af Paulus: »Jag vet på hvem jag tror» och därvid förblir jag. Hans predikningar voro alltid undervisande och lärande, och utmärktes alltid för reda och sans. Utan att behöfva säga för mycket, kan man därför säga om broder Lindkvists lifsgärning, att den har varit gagnande för Guds rike. Välsignad vare därför hans ingång i de eviga fridshyddorna!

L. var född i Korsberga förs. 1834, utexaminerades från Wexiö folkskollärareseminarium 1853 och blef ordinarie folkskollärare i Linderås 1857 samt organist, klockare och skollärare i Nye 1872. På sistnämnda plats kvarstannade L. tills han 1887 blef pensionsmässig som folkskollärare, då han tog afsked från samtliga sina befattningar i Nye församling och bosatte sig i Jönköping, hvarifrån han för några år sedan flyttade till Upsala.

Kort efter sitt afskedstagande blef L. erbjuden en distriktsföreståndarebefattning vid Svenska Missionsförbundet, hvilken kallelse han antog och ännu vid sin död kvarstod uti. Utom sin predikantverksamhet skref L. ofta goda uppbyggelsestycken i flera kristliga tidningar samt hade äfven den gåfvan att författa vers. Hans sista poem, hvilket han från Hvetlanda, kort innan han i Nye insjuknade och måste återvända till hemmet i Upsala, sände en broder i Jönköping återgifves härnedan. Af det samma synes att broder L:s själ och ande längtade och trängtade hemåt -- uppåt:

Däruppe.

Däruppe i det höga, Där Herren Gud själf bor, Dit längtar städs min ande Till himlens änglakor.

Däruppe i Guds himmel, Där blifver ingen natt, Och där bland Herrens trogna Jag har min högsta skatt.

Däruppe får jag skina Liksom den sköna sol, Då jag i hvita kläder Står framför Lammets stol.

Däruppe skall jag vara Bland änglaskaror mång' Och jublande uppstämma Med fröjd den nya sång.

Däruppe inga tårar Vårt öga fäller mer Och inga suckar gjutas Och intet ondt man ser.

Däruppe får jag skåda Min Gud och frälsare Och salig nederfalla Och honom hyllning ge.

A. G. L.

-

Frid öfver hans minne!

*