Julfrid: 1897

brukade tala med honom, och fråga honom om hans föräldrar; om de voro fromma människor? Han svarade »Ja!» Hade de lärt honom älska det goda? »Ja!» Älskade han det goda? »Ja!» och så vidare.

En dag frågade hon honom om han brukade bedja.

»Ja!»

»Somliga människor bedja, om aftonen», sade hon, »men om morgonen hafva de icke tid därtill; beder ni om morgnarne?»

»Ja.»

Alla dessa och liknande osanningar, ty de voro intet annat, ängslade i hög grad hans sinne, då han var ensam.

»Hvilka böner brukar ni bedja?»

Det visste han inte.

»Beder ni dem i hjärtat?»

»Ja.»

»Jag förmodar, ni tycker inte om formväsende?»

»Ja.»

»Beder ni till Gud?»

»Ja.»

Fruntimret var mycket vänligt mot honom, och han blef mer och mer oroad i samvetet, därför att han bedrog henne dag efter dag. Han begynte göra alla slags ursäkter för att slippa följa med henne och undvek henne; men sedan han hade fått bestämd befallning, att lämna allting annat för att sköta detta sitt åliggande, blef han förargad och sade upp sin plats. Ingenting kunde förmå honom att stanna, oaktadt han hade god lön och goda utsikter, i trots af allt detta ville han flytta, och så skildes han från sin plats och erhöll en annan i en adelsmans familj. Men äfven här kunde han icke undkomma inverkan af sin moders bön, ty hans nye husbonde, som var en kristen man, intresserade sig mycket för sina tjänares andliga väl.

Herrn, som han tjänade hos, dröjde icke att fråga vår förvirrade vän, hur det stod till med hans själ. Han blef mer och mer otålig häröfver, och då han märkte, att han alltjämt oroades med frågor om sin ställning till religionen, beslöt han att också flytta från denna plats.

Samma morgon han tänkte säga upp sin plats, fick han ett bref från sin mor, hvari hon omtalade, att hans ende broder hade blifvit omvänd, och att han nu, tillika med henne, dagligen bad äfven för honom.

Detta glada budskap fröjdade ganska litet hans hjärta, men han brydde sig emellertid icke om att säga upp platsen den dagen, och dagen därpå, som var en söndag, gick han i kyrkan och hörde en predikan öfver texten: »Den ene varder upptagen och den andre kvarlåten;» hvad predikan innehöll hörde han icke mycket på, men texten tycktes säga till honom: »Din broder är frälst och du är förtappad!« Han öfverväldigades af denna tanke, och kände sig brottslig och högst eländig, samt visste icke, hvad han skulle taga sig till. Han kom ihåg, huru han hade föraktat sin moders böner, och huru han egensinnigt hade stött bort sina kristna vänners välvilja, samt huru han hade syndat mot Gud och sitt eget samvete. Stackars man, hans synder hade funnit honom och han var tvungen att stanna för att möta dem. Han vågade icke se upp till Gud, som han så motvilligt och öfverlagdt hade stått emot. Hvad kunde han göra?

Tre dagar därefter anlände till herrns palats en främling, en engelsk prästman, och det hölls ett möte i fria luften på en närbelägen äng, och folket hade blifvit inbjudet till en gudstjänst i en kyrka i närheten efter mötets slut. Sanningens och uppriktighetens ord uttalades där och frälsning erbjöds åt syndaren på stället, en förnimbar, full frälsning -- för hvar och en som visste sig vara en förlorad syndare.

Detta var ett välsignadt ord för Georg. Nu tycktes hoppet dagas för honom, och efter ytterligare några försäkringar utur Guds ord, fann vår vän frid för sin ängsliga själ och begynte fröjdas i Herren.

Men föga visste den person, som undervisade Georg och visade honom till Jesus, hurudan hans flydda lefnads historia och hans erfarenhet var, eller hur hans moder hade bedit för honom. Och det kan hända, att modern själf begynte tänka hur svårt det var att Gud icke besvarade bön, en moders bön af ett betungadt hjärta för en tanklös son; men Herren, som är känslofullare än våra hjärtan och mera trofast än våra farhågor föreställa sig honom, svarade hela tiden därpå och begagnade det ena omedvetna vittnet efter det andra för att inverka på hennes vilsne son. Ända tills genom det ena och andra redskapet, under det alla ting samverkade, denne förlorade blef återfunnen och denne döde vardt återförd till lifvet.

Må detta vara en uppmuntran for föräldrar att hålla ut i bönen, och må de vara förvissade, att lika visst som de själfva hafva en börda på hjärtat för sina barn, och bära fram dem inför Herren, samt förmå uthärda i detta bedjande, lika visst är själfva denna handling ett tecken för att Gud hör och svarar samt bereder grunden i barnets hjärta för att kunna mottaga sanningen.

Föräldrar, bedjen I för edra barn? Hafven en särskild och icke blott en allmän tro, samt måtte Herren själf uppmuntra eder att hålla ut i förtröstan på honom, och detta utan att rädas; våren tålige och uthållige, så skolen I visserligen få se Guds frälsning.

Barn, ären I föremål för edra föräldrars böner? Må Herren förfölja er och ej gifva eder någon ro, någon frid och förnöjelse, förrän I funnit sann frid och hvila i Jesus och de fröjder, som finnas vid hans högra sida. Viljen I, att edra föräldrar skola nedlägga edra kroppar i syndarens grop, under det att de otröstligt sörja öfver edra själar, såsom hjälplöst bortgångna till plågans boning? Är detta den ömhet I hafven mot edra föräldrar, och viljen I att edra egna barn skola löna eder själfva då samma sätt?

Minnesordaf O. B-g.

Just i de omständigheter, som jag nu befinner mig i och som Gud ställt mig uti, skall jag försöka att vara förnöjd och lycklig. O, huru många mulna ansikten skulle icke snart åter begynna att ljusna och blifva glädje strålande, om man försökte sig häruti! Förnöjd med Guds vilja och ledning, äfven om denna står i strid med min egen vilja och önskan — se, det är att vara lycklig. Förnöjd och lycklig i fattigdom och ringhet; förnöjd i motgången och lidandet; förnöjd med en tom börs, om Gud så vill, eller en fylld sådan — se, det är att vara lycklig.

***

Det är icke fint eller groft folk, rikt eller fattigt folk, som finnes i himlen; det är rent folk som finnes där. Salige äro de renhjärtade, ty de skola se Gud.

***

Guds handlingssätt är ofta underligt. Ibland kännes den himmelska fadershanden så grufligt hård, ibland mjuk. Men vare sig den kännes hård eller mjuk, vare sig den slår eller helår, sker det endast af kärlek. O, att vi alltid kunde förstå och fatta det!