Sida 31
ihÄg, att hans son var död samt reste sig upp under det ett sting af aggande samvetskval genomfor honom. Utan att vÄga se sig omkring i rummet, satte han sig pÄ den enda stolen och begynte tÀnka, under det han gömde sitt vÀrkande hufvud i hÀnderna. Han ville icke tÀnka, ty hans tankar voro icke behagliga, men han var nödsakad dÀrtill. I sitt minne fördes han tillbaka tio Är -- till den tid dÄ han bodde jÀmförelsevis lycklig i sitt vackra hem vid Ivy-row -- och sedan, ehuru mot sin vilja, genomgick han sin nedÄt löpande lefnadsbana.
»O Gud!» utropade han slutligen med bitterhet, »kunde jag endast fÄ igen dessa tio Är!» Och han sprang upp och kastade en blick rundt omkring sitt elÀndiga rum.
»Jenny, Jenny!»
Med detta utrop, och en underlig kÀnsla af fruktan, skyndade han till sin pÄ golfvet utstrÀckta maka. Hennes sÀllsamt bleka ansikte förökade hans oro; och dÄ han vidrörde hennes hand -- hennes tunna kalla hand -- isade hans blod af fasa.
»Död!« utropade han vildt, och flydde ur rummet, utan att vÄga nÄgon vidare undersökning, -- »död, död, död!» Hans hÀftiga klagorop, dÄ han rusade genom huset, vÀckte upp hans grannar, af hvilka nÄgra, som voro mera nyfikna och modiga Àn de andra, skyndade in i rummet. SÄ snart den förfÀrliga sanningen blef kÀnd, efterskickades polis och lÀkare. De ditkommo hastigt.
LÀkarens undersökning visade Ä kvinnans bakhufvud ett gapande sÄr, tydligen uppkommet genom hennes fall mot en bredvid stÄende pall, och vid denna upptÀckt begynte poliskommissarien göra sin undersökning genom att förhöra de nÀrvarande.
»Ja, herre, det fÄr jag sÀga», sade den taltrÀngda innevÄnarinnan af »lÀgenheten inunder», »att jag hörde Wakefield komma hem pÄ kvÀllen halffull. Och sÄ hörde jag dem vÀsnas, och sÄ föll nÄgonting i golfvet, och han gick ut igen. Men sÄdant dÀr», tillade hon, för att urskulda sin egen likgiltighet, »brukar hÀnda sÄ ofta, att jag brydde mig inte om det».
Denna redogörelse bekrÀftades af Ätskilliga andra hyresgÀster, som voro angelÀgna om att visa, att de »hade reda pÄ nÄgot» och till stor Àngslan för Frank Wakefield, hvilken obemÀrkt hade kommit tillbaka och lyssnat till redogörelsen.
TillfrÄgad af kommissarien, kunde han icke neka, ty, som han sade, han »mindes ingenting», och dÄ sÄ förhöll sig, blef han arresterad för mord pÄ sin hustru.
Det Àr icke behöfligt att nÀrmare redogöra för den följande undersökningen inför polisdomstolen -- huru mÄlet berÀttades i tidningarna och utgjorde sensationsnyheten för en dag -- det Àr tillrÀckligt att sÀga, det Frank Wakefield blef insatt i fÀngelse.
Efter nÄgra veckors förlopp -- veckor, som voro en Àndlös dödskamp för den anklagade -- kom dagen för rannsakningen. SÄ mÄnga upplysningar som möjligt gÄfvos angÄende brottet, och de voro tillrÀckliga att öfvertyga Frank Wakefield sjÀlf, att han var sin hustrus mördare. Hur kunde man dÄ undra pÄ, att domstolen, i trots af försvarsadvokatens vÀltalighet, ehuru med en viss motvilja, afgaf ett fÀllande utslag?
»FÄnge inför domstolen, hvad har ni att invÀnda i hÀndelse en dödsdom blefve uttalad öfver er?»
»Jag var drucken, dÄ jag gjorde det, och, inför Gud, jag visste ej om det!» stönade Frank med hes stÀmma.
»Dryckenskap ursÀktar icke brott», begynte domaren högtidligt.
-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
Men Frank Wakefield hörde ingenting vidare, ty han föll -- ur sin bÀdd.
Han kunde knappt tro sina ögon; men det var sant. Ja, han befann sig Ànnu i sitt hem vid Ivy-row, och dÀr sutto hans hustru med barnet i famn, bÄda sofvande. Och sÄ begynte det blifva klart för honom, sÄsom det nu visserligen blifvit för mina lÀsare, att hela denna tioÄrshistoria hade genomlefts i drömmen efter hans hemkomst denna samma juldagsmorgon -- dÄ han af misstag sÄ nÀr hade gÄtt in i sin grannes bostad.
Men drömmen kvarlÀmnade ett varaktigt intryck och verkade en stor förÀndring. FrÄn denna stund -- dÄ Frank Wakefield af uppriktigt hjÀrta bad Gud hjÀlpa sig att motstÄ frestaren -- smakade han aldrig mer en enda droppe rusdryck. Det var nu ej lÀngre lÀtt, utan det var omöjligt att öfvertala honom att »komma med och taga ett glas», under hvad förevÀndning som helst, ty vid dylika tillfÀllen Äterkommo enskildheterna af »hans brott» lifligt i hans tankar och hejdade honom. Han berÀttade aldrig för Jenny sin förfÀrande dröm, men Jenny hade icke dess mindre sin egen tanke om hans sinnes Àndring. »Hon hade bedit till Gud», sade hon, »om sin mans frÀlsning, och Gud hade hört hennes bön och verkat förÀndringen!»
Och vi kunna tryggt gifva henne rÀtt dÀri.
*
Th. Monod.
Se pÄ Jesus.
«Se pÄ Jesus« under den tid som ÄterstÄr oss pÄ jorden -- pÄ Jesus stund för stund, utan att lÄta förströ oss hvarken genom hÄgkomsten af det som Àr tillrygga, hvilket vi böra förgÀta, ej heller af omsorger för det tillkommande, som vi icke det minsta kÀnna; -- pÄ Jesus nu, om vi aldrig förr hafva sett pÄ honom; -- pÄ Jesus Ä nyo, om vi hafva upphört att göra det; -- pÄ Jesus ensam, pÄ Jesus om igen, pÄ Jesus alltid, med en blick alltmera trÀgen, alltmera sÀker, förklarade uti samma belÀte ifrÄn den ena klarheten till den andra, och sÄ afvakta timmen, dÄ han skall kalla oss att gÄ öfver frÄn jorden till himmelen, frÄn tiden till evigheten, den utlofvade, den vÀlsignade timma, dÄ vi Àndtligen »varda honom like, ty vi fÄ se honom sÄsom han Àr». Th. Monod»
*
