Sida 26
lyckan stĂ„tt den djĂ€rfve bi. Men knappt hade Grekland landsatt trupper pĂ„ ön, förrĂ€n Tyskland och Ryssland, England och Frankrike, Ăsterrike och Italien sĂ€nde krigsskepp till Kreta med order att innesluta ön och afstĂ€nga denna frĂ„n all förbindelse med den öfriga vĂ€rlden.
Vi se pÄ vÄr plansch dessa »beskyddare». De Àro nog sÄ respektingifvande, och att obemÀrkt smyga sig förbi dem till öns undsÀttning, var naturligtvis en omöjlighet. Ett obeskrifligt elÀnde började snart rÄda pÄ Kreta, och stÀllningen sÄg redan rÀtt hotande ut för Grekland.
Men dess lÀge blef Àn vÀrre.
Sultanen började hopa trupper vid Thessaliens grÀns och intrÀngde snart pÄ grekiskt omrÄde, för att tukta de i hans ögon sÄ öfvermodiga grekerna. Dessa Ä sin sida ilade i brinnande stridsifver turkarne till mötes. Kriget var i full lÄga!
Europa hÀpnade: krig pÄ dess egen mark!
Och Europa delade sig i tvÄ lÀger; ett emot Grekland, det var den berÀknande diplomatien, »konserten»; ett för Grekland, det var »folket» i hela vÄr vÀrldsdel. Det senare kÀnde ett varmt intresse för det lilla modiga riket dÀrnere i södern, och man visade sina sympatier genom att sÀnda penningehjÀlp och frivilliga kÀmpar.
Dock allt var förgÀfves. Grekerna hade i sin stormande hÀnförelse för sin goda sak alldeles glömt, innan de drogo Ästad, »att först sÀtta sig ned och öfverlÀgga, om de förmÄdde att med tio tusen möta den som kom emot dem med tjugo tusen». LÀnge hade ej kriget pÄgÄtt, förrÀn Greklands stÀllning började se förtviflad ut. Vann ock dess flotta en och annan fördel emot den turkiska, fördunklades dessa framgÄngar alldeles af turkarnes segertÄg genom Thessalien. I Allahs och profetens namn trÀngde dessa oemotstÄndligt fram och drefvo snart de grekiska trupperna framför sig som boskapshjordar. Grekernas i början sÄ eldiga stridslust förvandlades efter hand i fullkomlig skrÀck för de turkiska vapnen.
En fasans dag, som i Greklands historia vÀl aldrig skall glömmas, var den 23 april i Är, grekernas lÄngfredag. Vid Mati i Thessalien utkÀmpades dÄ en strid, hvaraf vi hÀr i bild finna en framstÀllning, hvilken strid slutade med, att de grekiska soldaterna, halft vanvettiga af förskrÀckelse, vÀnde fienden ryggen och i den vildaste flykt ilade frÄn valplatsen fram emot Larissa, en befÀstad stad nÀra stridsfÀltet. Det vardt en ursinnig jakt; rytteriet sprÀngde in midt ibland fotfolket, nedtrampande det i skaror. I gengÀld sköto infanteristerna pÄ ryttare och hÀstar, sÄ att de tumlade om hvarandra; slÀtten, som legat inhöljd i ,nattens mörker, blef formligen ljus vid de tusentals blixtarne frÄn gevÀrspiporna; traktens befolkning rycktes med i flykten som af en lavin; vÀl i Larissa, stannade man nÄgot litet, men blott, sÄ att sÀga, för att hÀmta andan och för att fylla luften med klagorop och jÀmmer.
Hundratals mÀnniskor hade i den oerhörda förvirringen fallit offer för egna anhörigas och vÀnners vÄld, skjutits eller trampats ned. NÀsta dag utrymdes hela Larissa sÄ fullstÀndigt, att dÄ turkarne snart dÀrpÄ drogo in i staden, pÄtrÀffade de dÀr ej en enda grek, men i befÀstningarna funno de kanoner och en mÀngd ammunition, och gatorna voro öfversÄllade af soldateffekter.
Det var ett förkrossande slag för det lilla Grekland och Ätföljdes dess vÀrre af Àn flera nederlag. Tusenden af landets unga tappra söner, och mÄnga af de frÀmmande frivilliga, föllo i slaktningarna, och andra tusenden mÄste föras ur ledet, sÄrade och vanmÀktiga. Sjukbarackerna blefvo fyllda af kvidande, lemlÀstade, söndersargade soldater.
HÀr behöfdes lÀkare, att rÀdda, hvad rÀddas kunde och, ej mindre, mjuka kvinnohÀnder att förbinda sÄren och bringa de olycklige nÄgon lisa.
Och hjÀlp i det afseendet uteblef icke. Skickliga kirurger stÀllde sig sjÀlfva och sin konst till den grekiska hÀrens förfogande, och Àdla kvinnor, vÀl förfarna i vÄr tids sÄ högt uppdrifna sjukvÄrd, begÄfvo sig frÄn olika lÀnder, ja, t. o. m. frÄn vÄrt fÀdernesland, modigt Ästad att utföra kÀrlekens verk bland de lidande.
VÄr tredje »krigsbild» visar just, huru en grupp engelska sjuksköterskor mottages vid sitt landstigande i hamnstaden Patras. Det Àr ju en helt Àlsklig tafla, som rakt icke ingifver nÄgon krigsstÀmning. De se sÄ innerligt rara och fredliga ut, de tjÀnande »systrarna», och folkmassan tilljublar dem sitt vÀlkommen. De Àro ock all heder vÀrda, dessa Àdla kvinnor, som, trotsande krigets fasor, gÄ att med varsamma, vana hÀnder vÄrda de sargade krigarne.
»KÀrleken fördrager allting, han tÄl allting.»
Det bevisade de frivilliga sköterskorna. Ăfverallt, dĂ€r striden stod, voro de redo med sin hjĂ€lp, och med glĂ€dje uthĂ€rdade de vedermödorna.
Hvilken ljuspunkt pÄ krigets eljest sÄ mörka tafla! Gud vare pris för allt, hvad mÀnniskokÀrleken i vÄr tid utrÀttar!
En lyckligare tid skall likvÀl komma, en tid, dÄ all blodig klÀdnad skall uppbrÀnnas, dÄ svÀrden skola smidas till plogbillar och spjuten till vingÄrdsknifvar, dÄ folk icke skall lyfta svÀrd emot folk och icke ens mer lÀra sig att kriga.
Huru jorden dÄ skall te sig, kunna vi vÀl knappast ana, men Herrens löfte om ett fridsrike bland mÀnskligheten stÄr orubbligt fast. Det skall komma. Och mÄhÀnda kommer det snart. Se vi icke i mÄnga af vÄr tids hÀndelser, det nu skildrade kriget icke att förglömma, gryningen till en bÀttre dag?
Ragnar.
*
DÀrmed borde förstÄs,
af O. B--g.
AllmÀn svaghet Àr en vanlig sjukdom i vÄr tid, men dÀrmed borde förstÄs, icke endast en svag fysik utan ocksÄ en tom börs. Detta sistnÀmnda ofta beroende pÄ, ja, kanske Àfven det förstnÀmnda, att man icke har en sÀker lÄs för sin mun, gom och strupe.
*
MÀnniskoÀtare -- dÀrmed borde förstÄs, icke endast de vilda kannibalerna pÄ Söderhafsöarne, utan alla sÄdana mÀnniskor, som beljuga och förtala sin nÀsta och dÀrigenom skadar henne till namn, rykte och egendom.
*
En vis -- dÀrmed borde förstÄs, icke den man eller kvinna, som Àr mycket lÀrd och har gjort nÄgon stor vetenskaplig upptÀckt, utan den man eller den kvinna, som har stor kunskap och stort förstÄnd och lÀrdom, men som Àr ödmjuk och gifver Gud Àran för allt.
