Sida 220
Ikonnikov, Vladimir Stepanovitj
2. Socken kring nämnda älfs nedre lopp, vid Bottniska viken, af Uleå härad, Kemi domsaga, Uleåborgs län. Utgör med Kuivaniemi kapell ett konsistoriellt pastorat af l:a kl., Kuopio stift, Uleå domprosteri. Areal 2,505 kvkm. Befolkningen, finsk, 8,834 pers. (1907).
3. Friherreskap, som 20 april 1652 förlänades åt riksrådet Åke Axelsson Natt och Dag, med succession för hans brorson Thure Thuresson och brorsons son, Karl Axelsson Natt och Dag, omfattade 147 1/12 mtl i ofvannämnda socken. 1 o. 2. A. G. F. 3. G. F.*
Ijob. Se Job.
Ijsel. Se Ijssel.
Ijselmonde. Se Ijsselmonde.
Ijssel, Ijsel l. Yssel [ejsel], namn på flera vattendrag i Nederländerna. -- Nieuwe I., en urspr. af romarna gräfd kanal (Fossa Drusiana) mellan Rhen och Oude I., i nuv. prov. Gelderland, hvilken blifvit en af Rhens utloppsarmar, som bortför 1/9 af flodens vatten. Den går från Rhen ofvanom Arnhem mot n. ö. och förenar sig vid Doesburg med Oude I., som under namnet Issel kommer från Westfalen. Den förenade floden flyter under namnet I. mot n. förbi Zutfen och Deventer, bildar därefter gräns mellan prov. Gelderland och Overijssel samt faller genom flera armar ut i Zuiderzee nedanför Kampen, sedan den från h. upptagit Berkel och Schipbeek. Den har en längd af 90 km. samt befares af mindre segelfartyg och ångbåtar. -- Hollandl. Gouda-I., en segelbar arm af Lek, skiljer sig vid Vianen från denna flod, flyter mot v. genom prov. Utrecht och Syd-Holland förbi Gouda, slutligen mot s. och faller ofvanom Rotterdam ut i Maas, midt emot ön Ijsselmonde. Genom kanaler står den i förbindelse med Oude Rijn. (J. F. N.)
Ijsselmonde, Ijselmonde l. Ysselmonde [ejsel-], en af Maas' mynningsarmar bildad ö, s. om Rotterdam, i nederländska prov. Syd-Holland. (J. F. N.)
Ijsselrasen [ejsel-]. Se Holländska nötboskapsrasen.
Ik, tre floder i Ryssland: 1. Biflod fr. v. till Kama. 420 km. -- 2. Biflod fr. h. till Sakmara, en biflod till Ural, i guv. Orenburg. 260 km. -- 3. Svarta I., biflod fr. h. till Tobol. J. F. N.
Ikaalinen [i'kal-]. Se Ikalis.
Ikalaborg, friherreskap, som 3 juni 1652 förlänades åt riksrådet S. Rosenhane, omfattade 149 23/24 mtl i Österbotten och Kalajoki socken.
G. F.*
Ikalis (fl. Ikaalinen). 1. Härad af Åbo och Björneborgs län, Finland, omfattar 8 kommuner. Areal 4,310 kvkm. 50,456 inv. (1907). -- 2. Domsaga under Åbo hofrätt, består af 4 tingslag och har samma omfattning som häradet. -- 3. Socken under ofvannämnda härad och domsaga. Landareal 846,1 kvkm. Befolkningen, finsk, 12,147 pers. Församlingen bildar ett konsistoriellt pastorat af 1:a kl., Åbo ärkestift, Tyrvis prosteri. -- 4. Köping i nämnda socken, vid Kyrösjärvi sjö.
A. G. F.
Ikaria. Se Nikaria.
Ikarier (fr. Icariens), anhängare af de samhällsteorier, som den franske kommunisten E. Cabet framställde i sin roman "Voyage en Icarie" (l:a uppl. under annan titel, 5:e uppl. 1848). Namnet på den uppdiktade mönsterstaten Ikarien syftar på den antika världens bekanta sägen om Ikaros' djärfva flykt mot solen. Se Cabet.
Ikarion. Se Ikarios.
Ikarios (grek. 'Ιχαριος), grek. myt. 1. I. (äfven med namnformerna I'karos och Ikari'on), en atenare under sagokonungen Pandions regering, hvilken till lön för sin mot guden Dionysos (Bakchos) visade gästfrihet af denne erhöll vinrankan och vinodlingen. Då I. ville bland sina landsmän sprida kännedomen om drufvans ädla safter och för sådant ändamål rikligen undfägnat några herdar, blef han af dessa ihjälslagen, emedan de, då de kände rusets verkningar, trodde sig vara förgiftade. Hans kropp nedstörtades i en brunn eller nedgräfdes under ett träd, i hvilket hans dotter Erigone i förtviflan hängde sig, sedan hon med tillhjälp af den trogna hunden Maira lyckats finna faderns grafplats. Till hennes åminnelse firades sedermera en landtlig fest, medelst hvilken man säges ha velat afvända en af Dionysos till straff för det begångna mordet sänd pestsjukdom eller vansinne bland de attiska jungfrurna. Såväl fader och dotter som hunden fingo sedermera sin plats bland stjärnbilderna under namn af Arcturus, Virgo (jungfrun) och Sirius (hundstjärnan). -- 2. Fader till Penelopeia, Odysseus gemål.
1 o. 2. A. M. A.
Ikariska hafvet, i forntiden benämning på den sydöstra delen af Egeiska hafvet, omkring ön Ikaria 1. Ikaros (nu Nikaria, se d. o.). Om anledningen till namnet se Ikaros.
Den nedstörtade Ikaros liggande på stranden. (Från en pompejansk väggmålning.)
Ikaros (grek. 'Ιχαρος), grek. myt. 1. En son af Daidalos (se d. o.) och tillika med honom inspärrad i labyrinten på Kreta. Båda flydde därifrån med tillhjälp af vingar, hvilka Daidalos förfärdigat; men då I. flög för nära solen, smälte vaxet, som sammanhöll vingarna, och han nedstörtade i det haf, hvilket efter honom bar namn af det Ikariska. Hans fader begrof honom på ön Ikaria v. om Samos (nu Nikaria). -- 2. Se Ikarios.
A. M. A.
Ikelit, petrogr. Se Järbognejs.
Iki, en liten, men mycket tätt befolkad ö i Japan, n. v. om Kiusiu. 133 kvkm. 36,530 inv. (1898), 275 inv. på 1 kvkm.
J. F. N.
Iklamma, sjöv. Se Urklamma. Jfr Ankare, Ankarkätting.
Ik Marvel, pseudonym. Se Mitchell, D. G.
Ikon (grek. eikon), bild. Ikoner kallas i den grekiska kyrkan bilder af Jesus, af Guds moder och af helgonen i motsats till hedniska gudabilder l. idoler (se d. o.).
Ikonion (lat. Iconium). Se Konia.
Ikonnikov, Vladimir Stepanovitj, rysk historiker, f. 1841, professor vid universitetet i Kiev, där han promoverades till magister med en studie öfver Maxim Grek (1867) och till doktor (1869) med en afh. om Bysans' kulturella betydelse i ryska historien. Hans förnämsta verk är Opyt russkoj istoriografii (bibliografiska studier rörande Rysslands historia; I, 1892).
A--d J.
Källa: Project Runeberg ·
