Nordisk familjebok. Uggleupplagan. 12. Hyperemi - Johan

781

Internationella föreningen för industriellt rättsskydd

782

antingen (som i Schweiz) med den slutliga omröstningen öfver de fördrag, om hvilka regeringen underhandlat, eller ock förbehåller den (som i Nord-Amerikas förenta stater) ratifikationen åt sin ena af delning, senaten. I monarkierna har monarken att sluta fördragen själf eller genom befullmäktigadc ombud. I den absoluta monarkien är statsöfver-hufvudets rätt i detta af seende oinskränkt. För de konstitutionella konungadömena kunna däremot vissa internationella öfverenskommelser göras endast under folkrepresentationens medverkan; hvarje lands författning bestämmer i detta afseende gränserna för statsöfverhufvudets befogenhet och själfständighet. Vissa statsförfattningar (t. ex. den preussiska) före-skrifva uttryckligen, att för vissa fördrags giltighet erfordras representationens bifall. I allmänhet erfordras sådant samtycke, då fördraget ovillkorligen medför finansiella utgifter för staten eller ändringar i dess rättstillstånd. Förändringar i ett lands rättstillstånd kunna icke endast genom fördragets folkrättsliga af slutande erhålla bindande kraft för statsborgarna, utan måste först i vederbörlig ordning genomföras af statsmakten. Äfven i de stater, hvilkas författningar icke innehålla några uttryckliga föreskrifter om folkrepresentationens samtycke för giltigheten af vissa internationella fördrag, måste man anse, att representationens medverkan erfordras för afslutande af sådana öfverenskommelser, som enligt sitt innehåll falla inom representationens lagbestämda verkningskrets. Hvad Sverige angår, stadgar visserligen grundlagen (R. F. § 12), att konungen eger "att i af handlingar och förbund med främmande makter ingå", men hela författningens karaktär visar, att konungens rätt i denna fråga alldeles icke kan vara oinskränkt. Äfven härvid har han att utöfva sin styrelsemakt inom de gränser, som författningen utstakat. Han måste sålunda först och främst iakttaga de lagstadgade formerna vid fattande af beslut om internationella öfverenskommelser och vidare taga hänsyn till de inskränkningar, som föreskrifvas i uttryckliga grundlagsbud eller äro en följd af riksdagens beskattningsoch lagstiftningsrätt. Då fördragen slutas genom befullmäktigade ombud, skola dessa ställa sig till efterrättelse de fullmakter och instruktioner, som gifvits af deras statsöfverhufvud, och det tillkommer detta att bekräfta, ratificera, fördraget, om det icke befinnes strida mot ombudets instruktioner. - För fördragets giltighet fordras, utom de aftalande personernas behörighet, äfven deras viljefrihet, d. v. s. att kontrahenternas fria vilja icke på något olagligt sätt påverkats; har fördraget f ramtvungits genom medel, som äro folkrättsligt tillåtliga, så måste fördraget anses giltigt. För att en internationell öfverenskommelse skall kunna anses giltig, kräfves slutligen, att föremålet för densamma skall vara rättsenligt och lofligt, icke innebära någon fysisk eller sedlig omöjlighet och icke strida mot tredje persons rätt. Likasom de internationella fördragens afslutande förutsätter kontrahenternas fria vilja, så kunna de också helt naturligt endast upphäfvas genom parternas fria öfverenskommelse. Då det icke gifves någon myndighet, som skulle kunna föreskrifva iakttagande af några vissa former vid fördrags afslutande, så kan det icke blifva fråga om fördragets häfvande på grund af formell ogiltighet. Ett fördrags bindande

kraft kan således upphöra: 1. då däri af talade förbindelser fullgjorts, eller den tid, för hvilken fördraget slutits, gått till ända; 2. då de upplösande (resolutiva) villkor, under hvilka fördraget ingåtts, verkligen inträdt; 3. då kontrahenterna frivilligt öfverenskomma om fördragets upplösande; 4. då fördraget af endera kontrahenten uppsäges, under förutsättning att antingen sådan rätt förbehållits eller måste anses följa af ändrade förhållanden (så rubbar t. ex. en stats öfvergång från monarki till republik fördrag angående tronföljden i denna stat o. d.); 5. då den ensamt berättigade kontrahenten af säger sig de i fördraget betingade fördelarna;

6. då den ena kontrahenten icke uppfyller sina förbindelser, eller då han bryter fördraget och den andra på grund däraf fordrar dess upphäfvande;

7. då fördragets bestämmelser komma att stå i strid med allmänt erkända rättsliga grundsatser eller visa sig oförenliga med erkändt nödvändig utveckling af den ena statens författning eller rättsordning; 8. då föremålet för af talet utan någon deras förvållande gått förloradt; 9. då den af talade förpliktelsen för endera kontrahenten visar sig omöjlig att fullgöra. De internationella fördragen kunna, med afseende på innehållet, skiljas uti sådana, som afse en bestämd handling eller prestation och upphöra med fullgörandet däraf, och sådana, som grunda ett bestående förhållande mellan kontrahenterna med för båda stadgade rättigheter och skyldigheter. Inom den senare klassen af fördrag märkas sådana (förbund, allianser), som afse gemensamma politiska ändamål, samt den mångfald af internationella af tal, som ingås med hänsyn till samfärdseln, t. ex. handels-, sjöfarts-, tull- och postfördrag, utlämnings-och jurisdiktionsfördrag o. d. - Ej tillhörande de egentliga internationella statsfördragens krets, men med en viss internationell prägel, äro dels dynastiska fördrag, d. v. s. fördrag mellan suveräner eller mellan dynastier angående personliga eller dynastiska angelägenheter, dels blandade stats- och privaträtts-liga fördrag, som ingås mellan stater och enskilda personer, t. ex. i fråga om statslån. - De internationella statsfördragen utgöra, den viktigaste källan för folkrättens mera positiva innehåll. K- H. "B.

Internationella föreningen för industriellt rättsskydd bildades 1897 i Bruxelles under ledning af den på den industriella lagstiftningens område banbrytande fransmannen Eugene Pouillet. Föreningen har till ändamål att verka för erkännandet af det berättigade i ett internationellt rättsskydd för uppfinningar, varumärken, mönster och modeller, firmanamn m. m., att befordra en enhetlig utbildning af motsvarande lagar i olika länder samt att sträfva för en vidare utveckling af de internationella konventionerna rörande industriellt rättsskydd, särskildt den s. k. patentunionen. Föreningen arbetar dels på årliga kongresser, dels genom permanenta utskott och kommissioner, som i alla viktiga frågor samarbeta med respektive länders statsmyndigheter. De årliga kongresserna bilda en fortsättning af de kongresser för internationellt eganderättsskydd, som höllos i sammanhang med världsutställningarna i Wien 1873 samt i Paris 1878 och 1889. Den elfte kongressen hölls 26-30 aug. 1908 i Stockholm. Medlemmarna utgöras af industriidkare och industriella verk, representanter för olika länders patentverk, patentagenter, jurister m. fl. yrkeskategorier,