Sida 81
Härdning 1. Metall.
framlades åsikter, som sedermera blefvo af stor betydelse för stat, kyrka, kommun och universitet. Härbärget torde icke utgjort något slutet sällskap med sträng begränsning; det var närmast en vänskapskrets, där man alltjämt äfven som äldre kunde föra "ett gladt kamratlif", såsom Tegnér yttrar. Ling och K. P. Hagberg samt Heurlin voro före af-flyttningen från Lund bland de flitigaste härbär-gisterna. Den sistnämnde, som 1816 flyttade till Växjö, besökte Härbärget också framdeles då och då; likasom än mera de i Skåne anställde prästerna H. Danielsson, 0. Bolméer, G. H. Aulin och den kvicke H. Stenström, alla Tegnérs intima vänner. Bland dem, som stannade längre i Lund, märkas i kretsen framför allt K. A. Agardh, vidare professor J. A. Engeström och vice bibliotekarien E. Schutz samt konsistorienotarien J. J. Palm, Härbärgets politiker. Efter Tegnérs afresa från Lund (maj 1826) voro härbärgisternas samkväm mera fåtaligt besökta och sammanhållningen mattare. Se Al Kahl, "Tegnér och hans samtida i Lund" (2:a uppl. 1868). (E.Wrgl.)
Härd, metall., kallas ett mer eller mindre trångt arbetsrum, i hvilket metaller, under användning af bläster, genom smältning renas från främmande beståndsdelar eller på annat sätt bearbetas vid hög temperatur. Härdarna äro af många slag och afsedda för olika ändamål. De kunna indelas i öppna härdar, där den yttre luften har fritt tillträde till den glödande kolhögen och där förbränningsprodukterna gå direkt ut i skorstenen, samt slutna härdar, i hvilka man genom härdens begränsning med sidoväggar och ett så lågt som möjligt öfver densamma slaget hvalf söker att sammanhålla värmen och sedermera genom att leda förbränningsprodukterna genom kanaler tillgodogöra deras värme för andra ändamål. Till de öppna härdarna höra garhärdar (se Gara), för råkopparns renande från främmande beståndsdelar, smältoch räckhärdar, för de gamla vallonoch tysksmidesmetoderna, klensmedshärdar o. s. v. Till de slutna härdarna höra sådana, som användas vid de nyare lancashireoch franchecomté-smidesmetoderna. Några yttre anordningar äro gemensamma för alla härdar, som användas vid de olika härdsmidesmetoderna. Sålunda kallas den öppning på härdens framsida, hvarigenom kol och järn inläggas samt arbetet förrättas, för arbetsöppningen (vid s. k. dubbla lancashiresmälthärdar finnes arbetsöppning i båda ändar af härden). Den järnstång, som på en viss höjd öfver bottnen löper öfver denna öppning och mot hvilken under vällningen tänger och järnstänger hvila, kallas härdspång. Vid smälthärdar finnes utanför härdspången en horisontal tackjärnshäll, kallad lackhäll; den öppning på ena sidan eller på båda sidor af härden, där forman (se d. o.) insattes, kallas formbröst. Invändigt äro härdarna klädda med lösa tackjärnshällar. Den häll, som lägges i bottnen af härden, kallas bottenhäll; af de tre sidohällar, som resas omkring denna, kallas den, på hvilken forman hvilar, formväggen, den midt emot denna stående blåsväggen, och den bakersta midt emot arbetsöppningen askväggen. Genom att under och bakom dessa väggar inlägga järnkilar kan man höja och sänka dem samt bibringa dem någon lutning åt ena eller andra sidan. Inläggandet af väggarna samt insättandet af forman kallas att ställa i härden. De viktigaste måtten, som därvid äro att iakttaga, äro härdens djup, d. v. s. det vertikala afståndet mellan forman och bottenhällen, samt formans stupning, hvilken uppmätes med ett s. k. gradmått eller härdställningsinstrument (se d. o.). Dessa mått måste i smälthärdar ändras för olika tackjärnssorter, och det anses för en af de viktigaste kunskaperna för en smältarmästare att kunna ställa härden så, att en god gång erhålles. Jfr Härdsmide. C. A. D.*
Härdadt glas. Se Glasfabrikation, sp. 1279.
Härdaling. Se Härjedaling.
Härdgudar. Se Husgudar.
Härdning. 1. Metall., benämnes förfaringssättet att genom uppvärmning till rödvärme med påföljande plötslig afkylning gifva stål en väsentligt ökad hårdhet och elasticitet. Att härvid den större eller mindre kolhalt, som allt stål innehåller, spelar en afgörande roll i fråga om den förändring af stålets egenskaper, som härdningsproceduren medför, har länge varit kändt, fastän fullständig klarhet öfver härdningens teori först i nyare tid erhållits genom undersökningar, utförda af Brinell och efter honom af Osmond, Eozeboom m. fl. Dessa forskningar ha gifvit till resultat, att i stål, upphettadt öfver den s. k. kritiska temperaturen (omkr. 700°), allt i stålet befintligt kol befinner sig löst i stålet, på samma sätt som t. ex. socker löses i vatten. Afkyles ett utöfver den kritiska temperaturen upphettadt stålstycke plötsligt, exempelvis genom neddoppning i kallt vatten, fixeras hela kolhalten som upplöst i stålet, och stålbiten är härdad. Därför plägar kolet, då det befinner sig sålunda upplöst i stålet, i dagligt tal kallas härdningskol; lösningen af kol i järn kallas martensit. I härdadt tillstånd kan stålet icke bearbetas med skärverktyg eller borr, har en mycket hög elasticitet och hårdhet, men är också mycket sprödt och saknar i hufvudsak tänjbarhet. Upphettar man däremot stålet öfver den kritiska temperaturen, men ej härdar det i vatten, utan låter det långsamt afsvalna till vanlig rumstemperatur, sker, då stålets värmegrad vid af svalnandet passerar den kritiska temperaturen, en omkristallisation hos stålet, så att kolet öfvergår från att vara löst i stålet till att bilda en kemisk förening, en karbid Fe3 C, kallad cementit, med en del af stålets järnhalt, under det att resten af järnet blir åtminstone i det närmaste kolfritt. I detta tillstånd är stålet ohärdadt, bearbetbart och mera tänjbart, men väsentligt mindre hårdt och elastiskt än det härdade stålet. Man finner sålunda, att om man upphettar ett stål och därpå plötsligt af kyler det från en temperatur öfver dess kritiska temperatur, blir stålet härdadt, men om den plötsliga afkylningen sker från en temperatur under den kritiska, då sålunda kolet hunnit bilda nämnda karbid, verkar afkylningen icke till att härda stålet. Man måste sålunda vid härdning upphetta stålet utöfver den kritiska temperaturen. Man måste också tillse, att man icke upphettar stålet till onödigt hög temperatur vid härdning, ty äfven då erhålles ett dåligt resultat. Nyss nämndes, att samtidigt som kolhalten i stålet förändrar förekomstsätt, då stålets värmegrad passerar den kritiska temperaturen, inträder också en omkristallisation i stålet, så att, om också stålet ursprungligen varit mycket grofkornigt i kallt
Källa: Project Runeberg ·
