Sida 550
Italien
(Crocidura etrusca), finnes i I. Piggsvinet (Hystrix cristata) anträffas från Venezia söderut till på Sicilien. Stenbocken har vunnit en fristad i bergen mellan Piemont och Savojen. I sumpiga trakter (Pontinska träsken) lefva halfvilda bufflar, hvilkas förfäder införts från södra Asien. Dromedaren nyttjas på sina ställen som husdjur. De viktigaste rofdjuren äro varg och räf. Stora skaror af flyttfåglar passera årligen öfver landet, hvarvid massor af dem -- förr dock mera än nu -- dödas. Kräldjuren äro rikligen företrädda (nära 50 arter); ej mindre än tre giftiga ormarter samt fyra geckoarter lefva där. Äfven amfibiefaunan är rätt stor: 21 arter; Mand dessa finnas två egendomliga stjärtamfibier. Vattendragen äro rika på fisk liksom de omgifvande hafven; nära 600 fiskarter uppgifvas förekomma. I hafven fångas tonfisken och andra makrillfiskar, hafsbraxen, flera flundrefiskar, sardiner o. a. Mycket rik är också blötdjursfaunan; ostron förekomma i stor mängd vid flera kuststräckor. Af vikt är korallfisket vid södra I:s kuster. L-e.
Befolkningsförhållanden. Om än I:s befolkning i språkligt och än mer i kulturellt hänseende framstår som enhetlig, är den dock etnografiskt mycket blandad, hvilket förklaras af dess historia. Då de italiska stammarna invandrade, funno de på halfön en äldre befolkning, möjligen ligurer och iberer, senare inryckte etrusker och galler från n. I södra I. bosatte sig greker och fenicier. Alla dessa folk blefvo dock romaniserade, sist grekerna. I början af medeltiden kommo germanska folk (goter, langobarder m. fl.) från n., normander och araber slogo sig ned på Sicilien och i södra Italien. Så starkt var likväl det gamla romerska folkelementet, att det med sig förenade främlingarna; likväl icke i alldeles samma mån öfverallt. Det är lätt att skilja de högväxte norditalienarna från de små syditalienarna, och äfven dialekterna äro mycket olika. Mörkt hår och mörka ögon äro ett rastecken, som utmärker 69 proc. af folket, medan blå ögon finnas hos blott 10,4 proc. De blonda utgöra i norra I. omkr. 12 proc., men aftaga mot s. och äro på Sardinien blott 1,7 proc. Stor liflighet, lidelsefullhet, snabb fattningsfömåga, liflig fantasi, naturlig behagfullhet i umgänget, anlag för konst, sinne för det sköna samt nykterhet äro egenskaper, som utmärka I:s folk. Många af folkkaraktärens skuggsidor, såsom brist på uthållighet och ordning, bristande ärlighet och plikttrohet, äfvensom bristfällig folkbildning äro delvis följder af det långa tyrannregementet. Det italienska riksspråket är närmast utgånget ur den toskanska dialekten (se Italienska språket). Utanför I. talas italienska i södra Schweiz och södra Tyrolen, i Istriens och Dalmatiens kuststäder samt på Corsica och Malta. Dessutom bo 330,000 italienare i Frankrike, 81,000 i Tunisien och nära 40,000 i Algeriet.
Af främmande nationaliteter bo 80,000 fransmän i Piemonts alper, 11,400 tyskar vid norra gränsen, hvaraf 2,272 familjer (1901) i de s. k. "Sette" och "Tredici comuni" (se Tredici comuni), 90,000 sedan 1400-talet invandrade albaneser i Apulien och Kalabrien, 31,000 greker i samma landskap, 30,000 slovener och serber i östra Venetien samt i prov. Campobasso och Chieti och 10,000 katalaner på nordvästra Sardinien (i och kring staden Alghero). Judarnas antal uppgår till 35,617 (1901). Dessutom vistas i I. omkr. 60,000 utländska undersåtar, af hvilka omkr. 38,000 ha sitt ständiga hem därstädes. -- I:s folkmängd var vid folkräkningen 10 febr. 1901 32,475,253 (närvarande befolkning; den bosatta, inberäknadt tillfälligt frånvarande, 32,965,504) och beräknades 1 jan. 1909 till 34,269,764 pers. På det område, som upptages af det nuv. konungariket I., utgjorde befolkningen 1770: 16,477,000, 1800: 18,124,000 och 1862: 25,100,000 pers. Den årliga tillväxten var under 1800-talet 0,79 proc. eller något mer än för sydvästra Europa (0,59 proc.), men har de sista
Italienskt landtfolk från nejderna kring Rom.
årtiondena varit något mindre (0,66 proc.) till följd af den abnormt stora utvandringen. Äktenskapsfrekvensen var åren 1895--1904 7,23 på 1,000 inv., mot 8,09 för Europa och 6,01 för Sverige. De lefvande föddas antal pr år och 1,000 invånare var i I. 33,6 (Europa i sin helhet 36,9, Sverige 26,7) och nativitetsöfverskottet 10,8 (1905--06 11,1) mot 11,2 för Europa, 10,0 för Väst-Europa (1,3 i Frankrike, 7,0 i Spanien, 10,2 i Portugal och 10,3 i Schweiz) och 10,9 för Sverige. Att öfverskottet är mindre än Sveriges trots det så mycket större födelsetalet beror på det mycket större dödstalet, som 1895--1904 var i I. 22,8 (i Sverige 15,8); detta har dock liksom i Europas andra länder sjunkit under senare tid (1861--80 var det omkr. 30 pr år och 1,000 invånare). Den återstående medellifslängden från födelsen räknadt var i I. 1899--1902 43 år, medan den i Sverige på 1890-talet var 52,3 år. Med
Källa: Project Runeberg ·
