Sida 551
Italien
hänsyn till fördelningen på kön funnos 1901 1,010 kvinnor mot 1,000 män (1881 blott 995). Denna snabba relativa tillväxt af kvinnkönet liksom den tröga folkökningen beror delvis på emigrationen, som bortför tre gånger fler män än kvinnor. I. har nämligen sedan 1888 varit Europas största emigrationscentrum. Under de tre årtiondena 1876--1905 nådde utvandringen den oerhördt stora siffran af 8,129,576; 1906 var antalet 787,977 och 1907 704,675. Knappt någon utvandrar utan afsikt att en gång komma hem, och särskildt gäller detta om dem från norra I. (jordarbetare, murare o. d.), som draga till kringliggande länder, men uppgift saknas om återinvandringen. Medan 1876 79 proc. utvandrade (merendels temporärt) till öfriga europeiska stater och blott 18 proc. kommo till Amerika, gingo 1888 70 proc., 1905 61 proc. och 1907 59 proc. till Amerika. I början af ofvannämnda 30-årsperiod gick större delen af emigrantströmmen till Syd-Amerika (Brasilien, Argentina), men numera gå de fleste emigranterna till Nord-Amerika (Förenta staterna): 1906 45 proc. och 1907 42,3 proc. af alla utvandrare. 1901 beräknades hela antalet af de italienare, som bodde i utlandet, till nära 3,5 mill., hvaraf öfver 1 mill. i Förenta staterna, 1 mill. i Brasilien och 1/2 mill. i Argentina samt 654,000 i Europa. I Förenta staterna har den italienska invandringen väckt mycket missnöje, enär den tillfört landet en okunnig folkhop, bland hvilken finnes en mängd brottslingar af samma slag, som göra södra I. till ett hemvist för röfveri och andra våldsdåd, och man är betänkt på att förhindra eller försvåra vidare inflyttning af italienare. Folktätheten var 1908 118 inv. på 1 kvkm. Tätast befolkade äro provinserna i norra I., nedre Arnodalen, Campagna felice (prov. Napoli har 1,324 inv. på 1 kvkm.) samt kustområdena på Sicilien, särskildt kring Palermo och Etna. Svagt befolkade äro maremmerna och Pontinska träsken (32 inv. på 1 kvkm.), Basilicata (49) och Sardinien (33). Noggranna undersökningar ha ådagalagt, att I. aldrig varit så tätt befolkadt som nu. På Augustus' tid torde det ha egt 7 mill. inv.; Sicilien hade under den grekiska blomstringstiden 2 mill. mot öfver 3,5 mill. i våra dagar. En egendomlighet för I. är dess många städer. Liksom de gamle romarna föredraga italienarna att bo i städer, äfven jordbrukarna. I stora delar af landet, särskildt på Sicilien och i Apulien, saknas nästan alldeles byar och landtgårdar. 73 proc. af befolkningen bo i slutna samhällen. Endast i norden, i synnerhet i Venetien, i Emilien, Markerna, Umbrien och Toscana bor omkr. hälften af folket spridd på landsbygden, men i Latium blott 7 proc., och på Sicilien finnes det inga orter med 200 inv. eller därunder. Hela öns befolkning är fördelad på 679 boningsorter, bortsedt från de få svafvelverken. En hvar af dem har alltså i medeltal 4,000 inv.; 53 ha 10--20 tusen, 14 öfver 20,000. Dessa "städer" bestå ofta af idel låga bondkojor och äro skilda från hvarandra genom ett öppet, öde land utan byar. En italiensk kommun är ofta af stort omfång, omfattande flera orter (frazioni). I Apulien har bondestaden Andria 50,000 inv., och på 15 km. afstånd finnes ingen bebodd ort. I de 69 provinshufvudstäderna bodde 1901 5,6 mill. pers. eller 17,2 proc. af befolkningen. Inalles funnos 1901 8,262 kommuner, delade på 25,818 frazioni. 11 kommuner hade hvardera öfver 100,000 inv., 24 50--100,000, 51 30--50,000 och 82 20--30,000. Öfver 200,000 inv. hade städerna Neapel, Milano, Rom, Turin, Palermo, Genua och Florens. Medan i norra I. städerna ligga, liksom i mellersta Europa, vid floder, sjöar, i dalar o. s. v., äro de på halfön belägna antingen vid hafvet eller på höjder. De få härigenom ett vackert läge och äro prydda med kyrkor, palats och kloster, som smyckats med taflor och bilder. Dessa skatter från forntiden lämna i våra dagar rik afkastning, ty det är i första rummet de, som locka den turistström till I., hvilken årligen inbringar landet 300 mill. lire. Det inre af de flesta städerna motsvarar dock icke den anblick, som de erbjuda på afstånd. Trånga, krokiga, smutsiga gator, beskuggade af kläder, som uthängts att torka, och dåligt underhållna höga hus äro kännetecknande för dem. Vid 1901 års folkräkning lefde 38,1 proc. af befolkningen (öfver 9 års ålder) af jordbruk och fiske, 15,7 proc. af industri, 4,7 af handel och kommunikationsväsen, 2,2 voro tjänare inomhus, 3,3 proc. ämbetsmän och militärer, och 35,9 proc. voro utan bestämdt yrke eller ock var yrket okändt.
Materiell kultur. I. är framför allt ett jordbruksland. Jorden utmärkes i allmänhet för hög grad af bördighet; endast 16,2 proc. (46,475 kvkm.) äro improduktivt land, dock kunna däraf möjligen 5,000 kvkm. odlas. Af de återstående 83,8 proc. äro 38,000 kvkm. icke odlade, men användbara, åtminstone till bete, 3,600 kvkm. äro alpängar, 45,000 kvkm. skog, hvaraf 4,120 kvkm. kastanjeskog, 154,000 kvkm. ligga under odling. Denna går alltjämt framåt, särskildt söker man utdika sänka trakter eller genom konstgjord bevattning göra torra trakter odlingsbara. F. n. är en yta af 17,000 kvkm. (= mer än Skåne och Halland) på detta sätt bevattnad, och man hoppas kunna öka området med ytterligare 13,000 kvkm. Utmärkande för I:s jordbruk är vidare den stora betydelsen af trädfrukter och terrassodlingen. Hela landskap, såsom Ligurien, en 20 km. bred kustremsa af Apulien, hela norra och östra kusten af Sicilien, äro väldiga fruktträdsskogar, där oliver, mandlar, fikon, apelsiner, limoner, aprikoser, johannesbrödfrukter odlas i stor skala. Icke ens Poslätten är en öppen slätt af nordeuropeiskt slag, ty mullbärsträd äro planterade så rikligt, att den gör intrycket af en gles park. Ensamt oliv- och mullbärsträden äro flera än hela Tyska rikets samtliga fruktträd, och hälften af I:s hela export utgöres af fruktträdsprodukter (inberäknadt vinstockens och mullbärsträdets), ehuru större delen af dem konsumeras inom landet. -- Terrassodling förekommer öfverallt på bergssluttningarna i kustlandskapen, i synnerhet på västra kusten, och på norra Sicilien. Vissa delar af I. lida mycket af jordens ojämna fördelning; endast i bergstrakterna är den delad i små hemman, som odlas af sina egare. I Lombardiet och Venetien, de rikaste och bäst odlade områdena, eges jorden oftast af rika kapitalister, som utarrendera den åt odlarna. I Toscana, Umbrien och Markerna användes härvid hälftenbrukssystemet (colonia parziaria l. mezzadria), d. v. s. vinst och förlust delas lika mellan egaren och brukaren. I södra I. och på Sicilien förhärskar den stora egendomen ("latifundierna"). Egarna lefva icke på godsen, utan bortarrendera dem till större förpaktare, som i sin ordning lämna dem till mindre och dessa direkt eller genom mellanhänder till odlaren. Härigenom
Källa: Project Runeberg ·
