Sida 552
Italien
blir arrendet så uppdrifvet, att föga återstår för brukaren att lefva på. Om rationell odling, införande af förbättringar o. d. kan ej då blifva något tal. Men egaren, som icke har någon aning om sina sociala förpliktelser, fäster sig blott vid, att arrendet punktligt betalas. Han kan därför ibland finna det fördelaktigare att förvandla den fruktbaraste jord till betesmark, såsom skett på Campagna di Roma. Latifundierna fortfara sålunda, liksom på Plinius' tid, att förstöra I. Bland jordbrukets produkter, utom sydfrukter, märkes vinet. I. är näst Frankrike världens förnämsta vinland. 37,800 kvkm. äro upptagna af vinstocken, och den årliga skörden har ett medelvärde af mer än 700 mill. lire. 1907 vunnos 56,6 mill. hl. vin, men 1908 blott 47,9 mill. Till följd af bristfällig behandling har dock icke det italienska vinet samma handelsvärde som Frankrikes eller Spaniens. De viktigaste vinsorterna äro marsala, zucco och siracusa (Sicilien), lacrima Christi och vino greco (Kampanien), chianti (Toscana), asti och barolo (Piemont). Äfven beredning af russin (Kalabrien, Sicilien) är mycket gifvande. Om olivodlingen se ofvan. -- Sädesodlingen afkastar i medeltal ett värde af 3,5 milliarder lire. Viktigaste sädesslaget är hvete, som odlas på en yta af 52,300 kvkm., hufvudsakligast i norra I. 1903, som var ett godt år, producerades 65 mill. hl., 1906 och 1907 omkr. 62 mill. Majs (1906 och 1907: 31 à 32 mill. hl.) odlas mest på Poslätten; det ingår i den italienska folkrätten polenta. Ris (10,5 mill. hl. 1907) förekommer nästan uteslutande i Po-regionen, men tack vare bevattningskanalerna äfven långt ifrån själfva floddalen. Korn växer i samma trakter som hvete, råg och hafre i Apenninerna. I. producerar dock ej nog spannmål för landets eget behof, utan importerar årligen för 200--300 mill. lire däraf. På senare tider har odlingen af sockerbetan utbredt sig (1898--99 funnos endast 4 sockerbruk, 1906--07 32 med en tillverkning af 106,000 ton socker); bomull växer i Apulien, Kalabrien och på Sicilien, men ej tillräckligt för den inhemska förbrukningen, lin i prov. Cremona, utmärkt hampa i Bologna. Af tobak skördas omkr. 7 mill. kg. årligen. -- Skogen tillhör med sin hufvudmassa Apenninlandskapen, men har sin största relativa utbredning på Sardinien. De allmännaste trädslagen äro ek, alm, granatträd, myrten, pinje, mastixträd samt, i de högre bergstrakterna, andra barrträd. Några af dem lämna ett ypperligt material för skeppsbyggeri, möbeltillverkning (stolar från Chiavari) o. s. v., men industrien är fortfarande beroende af främmande träinförsel. Däremot är afkastningen ansenlig af en mängd biprodukter, såsom garfämnen, terpentin, kork, galläpplen, pinjenötter, manna och lakritsrot, af hvilka flera ingå i utförseln. Skogsarealen (oberäknadt kastanjeskogarna) uppgifves till 40,930 kvkm. och ökas genom skogsplantering.
Boskapsskötseln står icke högt. I. är fattigt på husdjur liksom på vilda djur. Detta beror delvis därpå, att växtligheten mångenstädes icke passar för de större djuren och att klimatet fordrar mindre köttföda än i norra Europa. Bergen och kusttrakterna lämpa sig bäst för denna näring; under vintern beta hjordarna på de varma kustslätterna, om sommaren, då dessa äro förbrända, på bergen. Endast där jordbruket står högst, har äfven boskapsskötseln större betydelse, och i Lombardiet, där de bevattnade ängarna lämna godt foder, produceras stora mängder smör och ost (gorgonzola, strachino, parmesanost). I mellersta och södra I. hålles den tama buffeln. Mulåsnan och åsnan äro allmänna husdjur. Får af ädel ras träffas endast i Piemont och Lombardiet, men fårskötseln har ej samma betydelse som förr. Geten är allmän, men på grund af den skada den åstadkommer söker man inskränka dess afvel. Svinafveln har icke alls samma betydelse som i Mellan-Europa. De viktigaste husdjurens antal var 1908: hästar 955,000, mulor 388,000, åsnor 849,000, nötkreatur 6,2 mill., får 11,2 mill., getter 2,7 mill. och svin 2,5 mill. Däremot har fjäderfäafveln stor omfattning och är stadd i tillväxt, sedan man genom järnvägarna fått afsättning för dess produkter i mellersta Europa. -- Silkesodlingen är den största i Europa och öfverträffas i hela världen endast af Kinas och Japans. Den med mullbär planterade ytvidden utgör flera hundra tusen har. Skörden har genom sjukdom hos larverna slagit mycket olika ut. I medeltal 1903--07 lämnade den 52,8 mill. kg. kokonger och 5,6 mill. kg. råsilke. Med undantag af Abruzzo, Basilicata och Sardinien lämna alla provinserna häri sin insats, mest likväl Piemont, Lombardiet, Umbrien och Venetien.
Ett viktigt rum bland näringarna intager fisket, hvilket 1906 sysselsatte 25,355 fartyg med 101,000 mans besättning och utsträckes ända till de franska och afrikanska kusterna. Adriatiska hafvet är i allmänhet mest gifvande. Fångsten utgöres förnämligast af tonfisk, makrill och sardeller, därjämte af ostron och andra skaldjur samt koraller och svamp. Dess afkastning var 1906 16,8 mill. lire. Handeln med koraller är lifligast i Genua, Livorno och Neapel; förarbetningen sker mest i I. Insjöfisket är i allmänhet försummadt.
Bergsbruk. Då I:s berggrund nästan h. o. h. består af unga sedimentära bergarter, saknar den både stenkol och malmer. Endast där, hvarest det gamla Tyrrhenis' arkeiska berg icke öfverlagrats, träffas malmer. Detta är fallet i södra Sardinien, där landskapen Iglesiente och Sarrabus lämna järn, zink, bly och silfver, i norra Sicilien (antimon), på Elba, som har stor järnmalmsbrytning, och i de toskanska malmbergen (catena metallifera), som utgöra I:s förnämsta bergsbruksområde. Där fås järn, silfver, koppar, kvicksilfver och borax; grufvorna såväl där som på Elba bearbetades redan af de gamle etruskerna. Äfven i Alperna förekommer något bergsbruk, mest på järn. Inalles producerades 1907 omkr. 536,000 ton järn- och. manganmalm, 167,600 ton kopparmalm, 160,500 ton zinkmalm, 43,000 ton blymalm, 680 ton silfvermalm och 7,890 ton silfverförande antimonmalm. Af vida större betydelse är dock tillgången på svafvel i Siciliens tertiära lager; äfven på fastlandet fås här och där svafvel. På Sicilien utbreder sig svafvelbergsbruket blott öfver de inre och södra delarna af ön. Det bedrifves på ett mycket primitivt sätt, och arbetarnas ställning är mycket eländig. I. är jordens rikaste svafvelland, och produktionen stiger årligen till 800,000 ton med ett värde af omkr. 80 mill. lire. På fastlandet produceras omkr. 50,000 ton (24,490 arbetare voro 1907 sysselsatta vid svafvelgrufvorna). -- Äfven på marmor är I. rikare än något annat land; den mesta brytes vid Massa, Carrara och Serraveza i de apuanska Apenninerna. Den årliga produktionen stiger till
Källa: Project Runeberg ·
