Sida 135
Sockersjuka
233
Sockerrötter-Sockersjuka
234
Rören skäras därefter i stycken, som forslas till sockerfabriken, där saften utpressas mellan valsar. Saften renas på olika sätt och inkokas, tills sockret utkristalliserar. Som biprodukt erhål-les sirap. Det bruna råsockret används som det är eller raffineras (se Socker). Genom jäsning af sockerrörets saft eller af sirapen framställes rom (se d. o., sp. 650). O. T. S. (O. L-m.;
Sockerrötter, bot. Se Scorzonera och S i u m.
Sockersirap, farm. Se Sirap.
Sockersjuka, Diabetes mellltus, med., en hos människan och en del andra däggdjur förekommande sjukdom, hvars väsen ligger i en oförmåga hos organismen att helt eller delvis förbränna de kolhydrat, som införas med födan eller bildas under ämnesomsättningen. Dess viktigaste och mest iögonenfallande symtom är förekomst af drufsocker (glykos) i urinen: glykosuri (af grek. glykyfs, söt, och uron, urin). (Med melituri förstår man uppträdande af en sockerart, hvilken som helst, i urinen, glykosuri är således en form af melituri.) Glykosuri kan emellertid förekomma, utan att sockersjuka föreligger. Hos hvilken frisk person som helst utsöndras drufsocker i urinen, om en abnormt stor mängd - i allmänhet mer än 150 gr. - på en gång fortares; den sålunda uppkomna glykosurien benämnes därför alimenlär] den största mängd socker, som på en gång kan förtäras af en person, utan att detsamma öfvergår i urinen, betecknas som ifrågavarande persons tolerans 1. toleransgräns för socker. En tillfällig och öfvergående glykosuri iakttages ej sällan vid infektionssjukdomar, vid sjukdomar inom det centrala nervsystemet samt vid förgiftningar med kloroform, morfin, curare, koloxid etc. Äfvenledes kan glykosuri framkallas genom vissa ingrepp på det centrala och perifera nervsystemet. Så visade Cl. Bernard, att man genom att på djur såra den del af fjärde hjärnventrikelns botten, som kallas Calamus scriptorius, under vissa betingelser åstadkommer en riklig utsöndring af drufsocker i urinen (det s. k. "sockersticket"). Vidare har M er in g upptäckt, att intagande af glykosiden floridzin framkallar en riklig, men öfvergående sockerutsöndring, hvilken anses bero på en giftverkan på njurepitelet, hvarigenom detta, så länge giftverkan räcker, släpper igenom socker äfven vid normal sockerhalt i blodet. En för vår uppfattning om sockersjukans väsen synnerligen viktig iakttagelse gjordes 1890 af M e r i n g och Minkowski. Om man på en hund operativt aflägsnar bukspottkörteln, utvecklar sig hos försöksdjuret inom ett par dagar en sjukdom, som i allt väsentligt liknar den svåra sockersjukan hos människan. Kvarlämnas en del af körteln, inträda endast mindre rubbningar i kolhydratomsättningen. På grund af denna iakttagelse, som vunnit full bekräftelse af andra, är man därför numera allmänt benägen anse, att bukspottkörteln genom sin "inre sekretion" (se d. o.) till blod och väfnader afsöndrar ett ämne, som under normala förhållanden reglerar sockerförbränningen inom organismen, samt att sjukliga förändringar inom detta organ direkt eller indirekt äro den egentliga anledningen till sockersjukans uppkomst, så mycket hellre som man synnerligen ofta vid
obduktion af personer, som aflidit i denna sjukdom, finner förändringar å vissa delar (de s. k. Langer-hanska cellöarna) af detta organ Utan tvifvel finnas dock äfven andra orsaker till sjukdomens uppkomst.
Sockersjukan förekommer i alla länder och hos alla raser, oftare hos män än hos kvinnor; särskildt den semitiska rasen är hemsökt. I icke så få fall iakttar man, att sockersjukan utbryter inom vissa familjer, där äfven andra ämnesomsätt-ningsrubbningar, såsom gikt och f ettsot, förekomma. Den största sjukdomsprocenten infaller i femte lefnadsårtiondet, men fall inträffa äfven i spädbarnsåldern. I allmänhet gäller det, att ju tidigare sjukdomen visar sig, dess allvarligare är den. - Sjukdomen uppträder under två olika former: den lätta och den svåra formen, dock med öfvergångar mellan båda. Den lätta formen utmärkes däraf, att en lindrig inskränkning af kolhydraten i födan medför sockrets försvinnande ur urinen; vid den svåra inställer sig sockerfrihet först efter fullständigt uteslutande af kolhydraten ur födan, eller först vid samtidig minskning äfven af ägghvitämnena, ja, vid den allra svåraste formen lyckas man öfver hufvud ej eller endast öfvergående göra urinen sockerfri. - Sjukdomens symtom äro i de utvecklade graderna karakteristiska och lätta att igenkänna: stark törst och riklig - ända upp till 10 liter - utsöndring af drufsockerhaltig urin, hvars sp. v., till skillnad från hvad fallet är vid diabetes insi'pidus, är högre än normalt, utpräglad hungerkänsla med samtidig afmagring, andlig och kroppslig trötthet, rubbningar från matsmältningsorganen, impotens etc. Ofta tillkommer benägenhet för finnar (furunculosis, se d. o.), stark klåda å genitalia m. m. I de lättare fallen äro däremot symtomen lindriga, och ofta nog upptäckes sjukdomen först af en tillfällighet, t. ex. vid den för erhållande af lifförsäkring nödvändiga läkarundersökningen. - Drufsockrets påvisande och kvantitativa bestämning i urinen grunda sig på dess egenskap att verka reducerande på vissa ämnen, t. ex. alkalisk vismutlösning, att vrida det polariserade ljusets plan åt höger, att under bildande af alkohol och kolsyra m. m. sönderdelas af jäst etc. Ett symtom af stor betydelse för bedömandet af sjukdomsfallets art är förekomsten i urinen af s. k. acetonkroppar: /3-oxismörsyra, acetättiksyra och aceton. Af dessa ämnen påträffas i urinen under den normala ämnesomsättningen endast spår af aceton. Borttagas ur födan kolhydraten, och tvingas alltså organismen att taga sitt energibehof ur ägghvita och fett, uppträda acetonkroppar emellertid i urinen äfven hos den fullt friske, särskildt om fett-tillförseln är riklig och ägghvittillförseln knapp. Man har nämligen skäl antaga, att fettförbränningen vid frånvaro af kolhydrat sker på annat sätt än vid närvaro af dessa och att i senare fallet fettet vid sin sönderdelning inom organismen ger upphof till acetonkropparna. Den sockersjukes förmåga att förbränna kolhydrat är nedsatt, och han befinner sig alltså, äfven om han med födan erhåller kolhydrat, i samma situation som den friske, hvilken ej erhåller några kolhydrat alls. Ju större den sockersjukes oförmåga att omsätta kolhydrat är. dess större blir hans produktion af acetonkroppar,
Källa: Project Runeberg ·
