Sida 398
Spinning
två trådar samtidigt med användning af två spindlar och två bobiner, hvarvid alltså den spinnandes båda händer skötte hvar och en sin tråd. Metoden, som försöktes äfven i vårt land, fick dock ej någon nämnvärd användning, ehuru produktionen nära fördubblades af en van spinnerska.
Fig. 2. Långrock från Västmanland. (Nordiska museet, Stockholm.)
Fig. 3. Spinnrock från Dalsland. (Nord. mus.)
Fig. 4. Spinnrock från Neder-Kalix. (Nord. mus.)
Först under senare hälften af 1700-talet infördes de mekaniska spinnstolarna, spinnmaskinerna, d. v. s. mekaniska anordningar, vanligen drifna af vatten, ånga eller elektrisk energi, för samtidig spinning af ett större antal trådar (50--500 à 800 eller ännu flera) utan någon synnerlig hjälp af arbetare. Bland de förnämste uppfinnarna inom detta område märkas engelsmännen James Hargreaves (1719--1803) och Richard Arkwright (1732--92; se dessa ord). Den förres spinnmaskin, af uppfinnaren benämnd spinning Jenny (se Jenny-stol), sedermera ändrad af Coniah Wood, tillhörde de periodiskt arbetande spinnmaskinerna, hvaremot den senares maskin var anordnad för kontinuerlig spinning. Hargreaves' spinnmaskin hade en klämapparat, som tidtals fasthöll kardbanden, medan de på en rörlig vagn sittande spindlarna aflägsnade sig, hvarefter de sålunda sträckta och snodda garndelarna upplindades vid vagnens tillbakagående rörelse. Arkwright uttog 1769 det första patentet på en bomullsspinnmaskin. Denna utgjorde en kombination mellan de redan år 1738 af Levis Paul införda sträckvalsarna för kardbandens sträckning och den vid spinnrocken använda vingspindeln med bobin. Denna s. k. waterspinnmaskinen (den drefs med vattenkraft) är grundtypen för våra dagars trostelmaskin. 1775 förenade Samuel Crompton (se denne) watermaskinens sträckvalsar med Woods spindelvagn, hvarigenom uppkom den s. k. mulstolen för periodisk spinning. Amerikanen Brewster och senare engelsmannen James Smith fulländade denna maskin, så att den blef fullkomligt själfverkande och under namn af selfactor (själfspinnare; fig. 5) utgör den mest fulländade typen af nutida spinnmaskiner, på samma gång den är en af de mest komplicerade arbetsmaskiner, som finnas. Bland de kontinuerligt arbetande spinnmaskinerna äro äfven att märka den i Amerika på 1840-talet införda ringspinnmaskinen samt klockspinnmaskinen. Vid ringspindeln l. Niagaraspindeln, uppfunnen af amerikanen Jenks och förbättrad af Rabbeth, erhålles den för pålindningen på bobinen nödvändiga trådspänningen eller motståndet genom friktionen hos
Fig. 5. Själfspinnare (selfactor).
en på en ring kringlöpande, lätt hylsa, genom hvilken tråden är trädd, vid klockspindeln uppkommer samma motstånd genom trådens friktion mot undre kanten af en klocklik, fast hylsa. Den förra maskinen har fått stor användning såväl inom bomulls- som ullspinningen, den senare åter
Källa: Project Runeberg ·
