Sida 496
Stafford, Thomas
industrisamhällen som Walsall, Wednesbury, Dudley och West Bromwick. Andra industrier äro ölbrygd (i Burton), kemisk och lergodsindustri, glasindustri samt textilindustri (i Newcastle), skotillverkning (i Stafford och Stoke). Handeln främjas genom ett nät af kanaler och järnvägar. -- Grefskapet, som, urspr. bebodt af ett folk, kalladt Cornavii, af romarna benämndes Flavia cæsariensis, utgjorde under sachsarnas välde en del af konungariket Mercia. Det eger en mängd fornlämningar. -- 2. Stad och hufvudort i nämnda grefskap, vid Trents biflod Sow och flera järnvägslinjer. 23,383 inv. (1911). Tillverkning af läder och skodon. Af stadens byggnader må nämnas kyrkan S:t Chad, som troligen är af sachsiskt ursprung, men äfven eger utsökta partier af normandisk arkitektur, samt den vackra kyrkan S:t Mary (restaurerad 1844--45). Flera välgörenhetsinrättningar. Af bildningsanstalter finnas en gammal latinskola, utvidgad 1550, två bibliotek och museum med stora samlingar af fossil. S. var af betydenhet redan före 1066. Dess slott, grundlagdt af Vilhelm Eröfraren (1066--87), förstördes omkr. 1644. 1--2. (J. F. N. Wbg.)
Stafford [stä'fod], baron, viscount, earl och markis af, engelska adelstitlar, som burits iiiom flera historiskt bekanta släkter. Earltitel af S. bars 1351-1521 inom den under medeltiden berömda släkten Stafford (se följande artikel). Karl I upphöjde 1640 den med arftagerskan till-denna ätt förmälde William Howard först till baron S. och sedan till viscount af S. (se om honom Howard 10). Hans son Henry Stafford Howard blef 1688 earl af S., men inom släkten Howard utslocknade denna earlvärdighet 1762. Titeln baron S. tillerkändes 1824 en ättling på kvinnolinjen till William Howard, sir George Jerningham, och bäres alltjämt inom dennes ätt. Gran ville Leveson-Gower (se L e-veson-Gower 1) fick 1786 titeln markis af S., och sedan hans son 1833 upphöjts till hertig af Sutherland, bäres titeln markis af S. numera af äldste sonen till hertigen af Sutherland under faderns lifstid. V. S-g.
Stafford [stärfod], engelsk adelssläkt af normandisk härkomst, uppkallad efter slottet Stafford castle, som en af Vilhelm Eröfrarens vasaller, Robert de S., af denne erhöll i förläning. Länet öfvergick efter dennes ätts utslocknande 1194 genom gifte till Hervey Bagot, som antog namnet S. Hans ättlingar utmärkte sig i krigen mot Frankrike, och genom släktskapsförbindelser med konungahuset vann ätten stort inflytande, så att den vid medeltidens slut intog en ledande ställning inom engelska högadeln. Dess fall stod i nära samband med de tronföljdskraf, som framställdes af eller misstänktes hos flera bland dess medlemmar under nästföljande århundrade. Huf-vudlinjen utslocknade på manssidan 1640.
1. Ralph de S., l:e earl af Stafford, krigare och diplomat, f. 1299, d. 1372, utmärkte sig som krigare i slaget vid Crécy 1346, upphöjdes 1351 till earl af S. och var 1360 en bland de främste engelske fredsunderhandlarna med Frankrike i Brétigny.
2. H u m p h r e y S., 5:e earl af S. och l:e hertig af Buckingham, den föregåendes sonsons son, f. 1402, d. 1460, var dotterson till
Edvard III:s yngste son Thomas af Woodstock; hertig af Gloucester, och ärfde af modern släkten Bohuns vidsträckta gods. Han inkallades 1424 i Henrik VLs råd, var 1430-32 först engelsk kommendant i Paris och sedan befälhafvare i Normandie, bekämpade i rådet hertig Humphreys af Gloucester krigspolitik och upphöjdes 1444 af Henrik VI till hertig af Buckingham. Mot Yorkättens tronföljdsplaner stödde han konungaparet, stred på den kungliga sidan i första slaget vid S:t Albans 1455 och stupade i slaget vid Northampton 10 juli 1460. Han ansågs vara sin tids rikaste godsmagnat i England.
3. H e n r y S., 2:e hertig af Buckingham, den föregåendes sonson, f. 1454, afrättad 2 nov. 1483, var son till den 1455 vid S:t Albans stupade Humphrey S. och Margaret Beaufort, genom hvilken han härstammade från Edvard III:s fjärde son Johan af Gaunt. Hans kungliga börd både på fäderne och mödornc tillförsäkrade honom en framskjuten politisk ställning, och Edvard IV sökte fästa honom vid Yorkpartiet genom att erkänna hans af fadern förverkade hertigtitel och (1466) gifta honom med sin svägerska, Catherine Wood-ville, Efter Edvards död, 1483, hjälpte S. hertig Rikard af Gloucester att bemäktiga sig den unge Edvard V:s person, verkade kraftigt för Rikards tronbestigning och lönades af den nye konungen med höga ämbeten och stora förläningar. Några månader senare hade han af biskop Morton vunnits öfver till Lancasterpartiet och organiserade i okt. ett uppror mot Rikard till förmån för sin syssling Henrik Tudor (sedermera Henrik VII), kanske äfven med tronföljdsplaner för egen räkning. Upproret kufvades utan svårighet af Rikard III; S. sökte fly, men utlämnades af en medsammansvuren och blef omedelbart afrättad.
3. Edward S., 3:e hertig af Buckingham, den föregåendes son, f. 1478, afrättad 17 maj 1521, intog tidigt en framskjuten plats vid Henrik VII:s hof (hans far var dennes syssling och modern omgift med konungens farbror Jasper Tudor). Henrik VIII anförtrodde honom viktiga ämbeten, men misstänkte honom ständigt för planer på kronan, och dessa misstankar skärptes, när S. trädde i spetsen för högadelns opposition mot konungens mäktige rådgifvare, den lågättade kardinal Wolsey. S. angafs dec. 1520 som förrädare (han skulle ha "lyssnat till profetior om konungens död och sin egen tronbestigning"), insattes april
1521 i Tower, dömdes efter en partisk rättegång till döden och afrättades.
4. Thomas S., den föregåendes sonson, konspiratör, f. omkr. 1531, afrättad 28 maj 1557, var son till H e n r y S. (f. 1501, d. 1563), hvilken
1522 återfått släktgodsen och 1547 erhållit peers-värdighet som baron S. Thomas S. vistades 1550- 54 i Italien och Polen, deltog 1554 i Suffolks resning mot Maria Tudor och flydde därpå till Frankrike, där han uppträdde som laglig engelsk tronarfvinge under förebärande, att Maria förverkat sin rätt genom sitt äktenskap med Filip II. S. erhöll i hemlighet fransk hjälp, landsteg april 1557 vid Scarborough, öfverrumplade slottet där och antog titeln protektor. Hans fåtaliga följeslagare öfvermannades utan svårighet och själf blef han hängd som upprorsmakare. l-4. V. S-g.
Källa: Project Runeberg ·
