Sida 512
Stamen
959
Stambolov-Stamen
960
gångna af ett tänkespråk, en versifierad utgju-telse, en teckning e. d. Om några svenska stamböcker af intresse se "Äldre stamböcker" (i "Sv. autografsällskapets tidskr.", II, 1889-97). - 4. En förteckning öfver djur, tillhörande en viss ras med uppgift om deras egare, härstamning, signalement och i vissa fall äfven om en del för deras värde och användning viktiga egenskaper, såsom för hästar prestationer vid kapplöpningar eller andra täflingar och för nötkreatur mjölkproduktion och mjölkens fetthalt. Af sikten med stamböcker är att hålla reda på de djur, som tillhöra en viss ras, och sålunda möjliggöra renafvel och urval af de bästa individerna till afvel. Om r i k s s t a m-b o k se d. o. Om stamboksföreningar jfr Häst af v el, sp. 168. 4. E. T. N.
Sta'mbolov [-ålåff], Stevan Nikolov, bulgarisk statsman, f. omkr. 1854, enligt en uppgift 31 jan. (g. st.?) i Trnova, där fadern var värdshusvärd, d. 18 juli 1895 i Sofia, fick först en knapphändig undervisning i fädernestaden och studerade sedan på rysk bekostnad i Odessa, men måste efter ett par år lämna staden på grund af sitt deltagande i nihilistiska möten. Han anslöt sig tidigt till de rörelser, som åsyftade Bulgariens frigörelse från turkarna, nämligen L. Karavelovs och K. Bo-tjovs revolutionärt patriotiska krets af bulgariska emigranter i Bukarest, skref frihetsdikter och var en af de förste, som började den misslyckade resningen i Bulgarien 1875-76. Efter Bulgariens nyskapande som stat 1879 blef S., hvilken nu egnade sig åt advokat verksamhet, från början deputerad i sobranjen (riksdagen), där han tillhörde det liberala partiet, som i regel stod i spändt förhållande till furst Alexander. 1884 blef han vald till sob^anjens president, hvilken betydelsefulla ställning han intog, då den bulgariska krisen utbröt i och med Öst-Rumeliens revolutionära förening med Bulgarien (18 sept. 1885). S. verkade kraftigt för, att Bulgarien skulle antaga föreningen och gaf furst Alexander, som ställde sig i spetsen för den nationella rörelsen, sitt oförbehållsamma stöd Då fursten 21 aug. 1886 störtades genom en af ryska intriger underblåst sammansvärjning, ställde sig S., efter ett ögonblicks tvekan, resolut i spetsen för en motrevolution, som efter några dagar återförde furst Alexander till makten. När denne emellertid på grund af Rysslands oförsonlighet 7 sept. 1886 abdikerade, blef S. främste ledamoten af det tremannaregent-skap, åt hvilket regeringen anförtroddes. Han var nu under nära åtta år Bulgariens verklige styresman ; furst Ferdinands regeringstillträde 14 aug. 1887, i samband hvarmed S. öfvergick från regent till ministerpresident, medförde icke på länge någon förändring i hans faktiska diktatorsställning. (Om händelserna under denna period se Bulgarien, sp. 565-566.) Hela S:s regeringsverksamhet ut-
märktes af en järnhård energi. Utåt häfdade han mot Ryssland utan tvekan och eftergifter Bulgariens själfständighet, hvarvid han främst sökte och fann stöd hos Österrike och äfven erhöll sådant från England. Till den suzeräna makten, Turkiet, sökte han iakttaga ett godt förhållande, för vinnandet af Bulgariens formella oberoende ville han ej offra några reella fördelar, och den revolutionära rörelsen i Macedonien hade ingen vän i honom; i stället utverkade han på underhandlingens väg eftergifter för Bulgariens nationellt kyrkliga kraf i detta land. Inåt nedslog han utan försköning den revolutionära ryssvänliga oppositionen, hvars upprepade utbrott i form af upprorsförsök och attentat hårdt straffades, ofta med döden, och hvars politiska ledare en efter annan måste lämna landet. Också den lojala oppositionen behandlade han emellertid utan hänsyn, och vid lagens bokstaf fäste han ringa afseende. Hans despotiska styrelse-metoder ökade jäsningen mot honom, och äfven furst Ferdinand, hvars själf känsla och verksamhetskraft han tydligen underskattade, ledsnade vid förmynderskapet, i synnerhet sedan hans egen ställning tack vare S. efter hand blifvit fastare. Då S. inblandades i en äktenskapsskandal i krigsministern Savovs familj, utbröt våren 1894 en kris, som slutade med, att fursten beviljade S:s inlämnade afskedsansökan och utnämnde Stoilov till ministerpresident; våldsamma gatudemonstrationer mot S. beledsagade hans fall. S. inlät sig nu muntligen och skriftligen (genom sitt organ "Svoboda") i en ursinnig kritik af de nye maktinnehafvarna och fursten själf och blef å sin sida föremål för en formlig förföljelse från dessas sida; hans ämbetsförvaltning underkastades undersökning af en parlamentarisk kommission, hans egendom sekvestrerades, och personligen utsattes han för upprepade trakasserier. Hans begäran att för sin försvagade hälsas återställande få lämna landet afböjdes, och inga åtgärder vid-togos för att skydda honom för de mot hans lif stämplande macedonier, som ville hämnas den 1890 afrättade patriotiske orostiftaren major Pa-nitza. 15 juli 1895 blef han på öppen gata i Sofia öfverfallen af några bland dessa och så svårt sårad af deras knifvar, att han efter ett par dagar afled. Ända till grafven följdes han af det hat-fyllda folkets gatutumult. S. har blifvit föremål för mycket skilda omdömen. Det torde vara sant, att han icke varit herre öfver sina passioner, att hans styrelse öfvergick till despotism och hans hårdhet stundom till onödig grymhet. Men ej mindre säkert är, att han genom sin glödande fosterlandskärlek, sitt hänsynslösa mod och sin målmedvetna viljekraft under ovanligt stora svårigheter och faror i afgörande grad, sannolikt mer än någon annan, bidragit till att ge stadga och styrka åt den nya och jäsande bulgariska statsbildningen, och genom det allvarliga af bräck, som han på en viktig punkt tillfogade Rysslands orientpolitik, vann han betydelse långt ut-öfver det egna landets gränser. - Jfr Beaman, "S." (1895) och öfrig under art. Bulgarien anförd litt. H. B-n.
Stambråk, mat., ett bråk, hvars täljare är 1.
Stambul. Se Is tam b u 1.
Stamen, lat., bot., ståndare (se d. o.).
Källa: Project Runeberg ·
