Sida 53
46
I själfva verket iitgöres hela den del af Europa, öfver hvilken den stora skandinaviska nedisningen ntsträckte sitt välde, jämte norr ut angränsande hafsbotten fram till Spetsbergen och Novaja Semlja af en i det hela tämligen jämn, urgammal kontinentalplatå, som en gång måhända täflat i höjd med Tibets nuvarande högslätt men som i våra dagar på stora sträckor ligger blott ett eller annat hundratal meter öfver eller under hafsytan, om också dess böjdaxel inom Skandinavien ligger högre. I nordväst begränsas denna gamla kontinentalplatå mot de stora oceandjupen af en brant sluttning, som från ungefär fyra hundra hastigt nedgår till ett par tusen meters ^up.
På kartan öfver den största utbredningen af landisen har denna antagits öfverallt nå fram till ifrågavarande platåkant, såsom bevisligen varit fallet vid Shetlandsöarna. Däremot torde utanför sagda kant hafvets djup alltid hafva varit för stort för att tillåta landisen såsom sådan att hitåt vidare utbreda sig.
Ifrån 70:e breddgraden fortsätter samma undervattensbrant rakt norr ut, förbi västra sidan af ön Beeren Eiland och Spetsbergen, hvilka därför, såsom nyss nämndes, i själfva verket utgöra delar af samma platå som Skandinavien.
Flerestädes på denna platå förekomma forntida hafslager, som blifvit aflagrade under tertiärtidens äldre skeden men som därefter blifvit mer eller mindre upplyftade öfver hafsytan. Detta är fallet så väl i Danmark, Tyskland och Byssland som på Spetsbergen, där hithörande lager fortfarande nå upp ett tusental meter öfver hafsytan. Som berggrunden i sistnämnda land därtill ofta ligger blottad i dagen, har man här förträffliga tillfällen att iakttaga, huru de upplyftade gamla hafslagren sedermera genomskurits af väldiga dalar, hvilka såsom Qordar fortsätta ned under hafsytan till ett djup af åtminstone fyra hundra meter.
Om därför landskulpturen spelat en roll vid utdanandet af dessa och andra samtida Qorddalar, så måste desamma, och med dem den stora platåns kant, under tertiärperiodens senare del eller närmast före istiden hafva legat minst så mycket högre, som fjorddalarna numera nå ned under hafsytan. Detsamma gäller för Island och Färöarna, hvilkas fjorddalar likaledes äro nedskurna genom äldre tertiära lager men antagligen vid istidens början redan varit väsentligen färdigbildade. På Island h ar man nämligen iakttagit gamla lavaströmmar, som äro äldre än istidens glaciärer och af dessa blifvit afslipade men som hvila på bottnen af dalgångarna, hvilka således funnits till redan före istiden. Antagligen gäller väl detsamma äfven för Skandinaviens och Skottlands fjorddalar, ehuru
Källa: Internet Archive ·
