Sida 54
47
härstädes inga tertiära lager finnas, som möjliggöra en närmare bestämning af bildningstiden. Af de norska fjordarna nå många ett betydande djup, S ognef jord en ända till tolf hundra meter, och man har ansett det möjligt, att vi häraf kunna erhålla en antydan om huru mycket den stora platåns västra kant varit upplyftad öfver hafsytan, då fjorddalarna utskuros. De nivåförändringar, som i senare tider inträffat och som kunnat närmare studeras, göra det dock troligt, att hvarje höjningsområde varit betydligt mera upplyftadt i sina centrala delar, än hvad fjordarna eller de sjunkna floddalarna vid deras kanter antyda.
Med dessa jämförliga bildningar äro dels vissa fjordlika rännor på hafsbottnen utanför Norge dels en mängd utpräglade dalgångar i landets inre så väl som i Sverige.
Emellertid äro hittills inom Skandinavien strängt taget blott en eller två fjordar, K ristianiafjorden jämte den vid Langesund, verkligen noggrant undersökta, men dessa synas egentligen knappast tillhöra de vanliga dalfjordarna utan en särskild grupp af kilformiga fjordar, till hvilka man bland andra torde kunna räkna Västfjorden, Varangerfjorden och Hvita hafvets västligaste fjord vid Kantalaks samt väl äfven exempelvis Moray firth i Skottland och Storfjorden på Spetsbergen. Dylika kilformiga fjordar hafva sannolikt, såsom man redan visat om den vid Kristiania, till sin anläggning och form blifvit väsentligen bestämda därigenom, att sprickor uppkommit i jordskorpan och att mellan sprickorna kilformade partier af den senare sjunkit ned i förhållande till omgifvande delar af platån, om också rinnande vatten och landis haft en viktig andel i deras slutliga utbildande.
Här är ej rätta platsen att närmare ingå på de många intressanta frågor, som sammanhänga med första uppkomsten af och senare förändringar hos vare sig dessa eller de egentliga dalfjordarna i Skandinavien. Ännu kräfvas för öfrigt omfattande undersökningar, innan man verkligen kan afgöra, i hvad mån desamma uppkommit genom landskulptur och huruvida de såsom på Island kommit till redan under senare delen af tertiärtiden.
Äfven ur andra synpunkter finnas emellertid mer eller mindre talande skäl för den ofvan omnämnda åsikten, att de fordom nedisade områdena under slutet af den närmast föregående perioden legat upplyftade öfver hafsytan.
Inom desamma saknas nämligen så godt som fullständigt alla hafslager från tertiärperiodens sista, pliocena skede. Blott vid själfva utkanten af det stora skandinaviska isområdet finnas smärre partier af sådana lager i Belgien och sydöstra England. Tydligen är den
Källa: Internet Archive ·
