Sida 56
49
sig Nansens väg från isdelaren till isens västra rand indelad i trenne delar, hvardera inemot tio nymil lång, finner man, att isytans lutning i medeltal för hela den nedersta, västra delen var ungefär 1 meter i höjd på 50 i längd eller ej större än den, som våra järnvägståg ofta nog hafva att passera; inom nästa del af hans väg var lutningen ännu mindre eller omkring 1 på 150 och inom den sista endast 1 på 250, således ej mer än fyrtio meter på en hel nymil.
Under istiden i norra Europa nådde den stora nedisningen, räknadt uppifrån isdelaren i norra Skandinavien och ned till isranden i sydöstra Eyssland, en utsträckning af ej mindre än 220 nymil. För att detta skulle vara möjligt, måste tydligen massor af snö efter hand hafva hopat sig och förisats, ända tills istäcket erhållit tillräcklig mäktighet för att kunna öfversvämma och öfverskrida mötande dalbäcken och bergshöjder. Tydligtvis måste isens yta därvid hafva ernått en bestämd lutning ut emot de håll, mot hvilka den fann sitt afiopp.
Om man nu antar, att denna lutning närmast isranden liknade den, som iakttagits på ytan af Grönlands nutida istäcke, skulle man, från isranden räknadt, hafva efter trettio nymil nått upp till en höjd af ungefär 3 000 meter. Om lutningen längre inåt isöknens midt också varit ännu mindre eller t. ex. 1 på 400, så skulle isens yta uppe vid den skandinaviska isdelaren likväl hafva legat ungefär 8 000 meter, öfyer hafvet.
Men nu hafva flera forskare framhållit, att istäcket antagligen ej öfvertäckt våra högsta fjälltoppar, som således höjt sig öfver detsamma liksom de bergholmar inom Grönlands isöken, hvilka där kallas nunatakker. Om det också är framtiden förbehållet att fullt säkert afgöra denna fråga, så synes man hittills i regeln ej hafva träflfat glaciärrefflor och med isen föi-flyttade block på större höjder än omkring 1 600 — 1 800 meter öfver nuvarande hafsyta.
Om landisen därför aldrig nått högre upp på fjällen, är det sålunda tydligt nog, att dessa själfva och med dem jordskorpan i deras omnejd under den stora nedisningen måste hafva legat så mycket högre, än hvad nu är fallet, som den dåvarande jsytan legat /) öfver den höjd, vid hvilken gränsen för refflor och block numera befinner sig. .
Det finnes därför flera olika omständigheter, som tala för att Skandinavien vid istidens början utgjort en väldig högplatå af betydande höjd, och man har framhållit, att sådana geografiska förhållanden borde hafva i hög grad gynnat uppkomsten af stora nedisningar.
G. De Geer, Skand. geogr. utv. efter istiden. 4
Källa: Internet Archive ·
