Tillbaka Read Runeberg

Om Skandinaviens geografiska utveckling efter istiden af Gerard de Geer

Originalsida 57
Originalsida 57
Originalsida 56
Originalsida 57
56–57

Sida 57

50

Men å andra sidan hafva vi tydligtvis för dessa afiägsna skeden ännu ej hunnit på långt när därhän att kunna göra ett på bestämda siffror grundadt försök att uppdraga gränsen mellan hafvets och landets dåvarande områden.

Vi måste därför tills vidare nöja oss med den allmänna satsen, att vid istidens början Skandinavien, så väl som öfriga nedisade trakter, antagligen legat högt öfver hafsytan.

Utan tvifvel hade frosten dessförinnan under långa tidrymder oafiåtligt bedrifvit sitt arbete uppe på de stora fjällvidderna, så att berghällarna där uppe blifvit söndersprängda till ofantliga blockhaf, där nog sällan fast berg trädde i dagen. Alls inga eller blott enstaka sjöar gåfvo då ännu omväxling åt landskapet, och detta var äfven i öfrigt helt säkert betydligt mera enformigt och ödsligt än det, som numera utmärker samma trakter.

Småningom uppkommo de första glaciärerna, förmodligen ungefär i samma trakter, där sådana i våra dagar finnas; omärkligt tillväxte under långa tidrymder deras massa, och de utbredde sig mer och mer, tills först enstaka och efter hand allt flera sammanflöto för att slutligen hölja hela landet med ett istäcke.

Isens område utsträcktes allt vidare, om också kanske ofta med afbrott eller mellantider, då afsmältningen tvingade isranden att vika tillbaka och då glaciärälfvarnas smältvatten framför densamma aflagrade och utbredde mäktiga ler- och sandlager. Dessa blefvo sedermera, då isen å nyo ryckte framåt, begrafna under dess bottenmoräner i de fall, då de ej helt och hållet förstördes. Till sist nådde isområdet sin yttersta gräns, och förr eller senare efter den tiden började afsmältningen att få öfvertaget, så att landets och hafvets områden åter utvidgades på isens bekostnad.

Men striden mellan nedisning och afsmältning fortgick under långa tider och med växlande framgång för de stridande parterna.

Interglaciala skeden.

De jämförelsevis milda mellantider, då afsmältningen påtagligen varit segrande och då isområdet varit väsentligen minskadt, har man vanligen kallat interglaciala; men det har ännu ej varit möjligt att afgöra, huru många af dessa afsmältningstider, som verkligen förtjäna ett sådant namn. Ganska allmänt anses dock, att åtminstone en eller två viktigare interglacialtider funnits; och man har på en mängd ställen mellan olika moränbäddar träffat aflagringar med rester af djur och växter, tillhörande sådana arter, som för sin till-

Källa: Internet Archive ·