Sida 62
55
som moräntäckena ocb hvilka därjämte beteckna en geografisk och klimatisk förändring af lika stor betydelse för organismernas lefnadsvillkor. Det är därför särskildt genom att i skilda trakter undersöka, i hyilket åldersförhållande därvarande lager med rester efter människan och andra organismer stå till en och samma moränbädd, som vi hafva utsikt att en gång bättre kunna utreda deras inbördes ålder och att med dem efter hand också kunna sammanställa likartade lager från de fördom nedisade trakternas omgifningar.
För att i detta syfte erhålla en säker utgångspunkt för en framtida tolkning af det skandinaviska områdets äldre utvecklingsskeden måste vi emellertid först noga studera de förändringar, som ligga närmast vår egen tid och som efterlämnat många och tydliga vittnesbörd om utvecklingens sista stadier. De lagar, vi på denna väg kunna upptäcka, skola måhända blifva till mera ledning vid de äldre skedenas utforskande än endast direkta, om än aldrig så noggranna undersökningar af de oftast utan sammanhang med hvarandra förekommande lämningar, som från deras tid finnas kvar eller åtminstone äro tillgängliga för granskning.
Hvad som mest försvårat utredningen af de äldre skedena och deras aflagringar är, att landisen en eller flera gånger öfver dem framskjutit sin väldiga massa och dels alldeles bortsopat, dels på stora sträckor med sina steniga moränbäddar öfvertäckt nämnda bildningar, så att de blott med mycket arbete eller vid tillfälliga naturliga genomskärningar af moränerna kunna åtkommas.
I ännu högre grad gäller detta tydligtvis om de aflagringar, som före istiden bildade jordytan i vårt land; och af den djur- och växtvärld, som då helt visst bebodde dess yta, hafva ännu ej ens några spår anträffats. Detta oaktadt lär väl ingen betvifla, att landets yta äfven före istiden varit öfvei^täckt af växtlighet samt att den utgjort ett hemvist för djur af skilda slag. Det vore därför säkerligen mycket förhastadt, om man redan nu utan vidare skulle förneka tillvaron af interglacialtider blott på den grund, att inom vissa trakter de hittills anträffade resterna efter interglaciala organismer äro spridda och fåtaliga, då man ju på förhand måste vänta, att äfven dessa kvarlefvor i hög grad varit utsatta för isens förstörande inverkan.
Annorledes förhåller det sig med lager, som uppkommit, sedan den sista nedisningens välde på allvar blifvit brutet och sedan densamma börjat draga sig tillbaka för att ej å nyo utbreda sig. Från denna tid, som kallats den senglaciala, och för den därpå följande, postglaciala tiden, som ännu fortgår, finnas bildningar af skilda slag ojämförligt bättre bibehållna. Väl hafva floder och haf förstört
Källa: Internet Archive ·
