Sida 64
57
mäktiga, ur. vatten afsatta sand- och lerlager, standom med rester af mammut och andra däggdjur, tillskref man redan tidigt tvenne af en varmare afsmältningstid åtskilda nedisningar.
Emellertid äro själfva gränserna för den öfre moränbädden ännu ej med säkerhet fastställda, enär denna bädd, i likhet med den, som efterlämnades af den stora nedisningen, ut emot sina gränstrakter ofta blifvit delvis utplånad genom det rinnande vattnets verksamhet. På taflan 2 äro dess förmodade gränser antydda med en fint streckad linie, som med Bornholm till medelpunkt sti'äcker sig i bågform förbi Elbes nedre lopp mot sydost nära kartans södra kant, under det längre mot öster uppgifterna om densamma äro ännu mera obestämda. Man anser dock, att äfven ett stycke utanför nyssnämnda båglinie förekomma rester af en sådan öfre morän, men det är ganska möjligt, att en stor del af denna af tidens tand ofta illa medfarna morän måhända i verkligheten tillhör en nedisning, som är äldre än den allra sista.
Denna skulle i så fall icke hafva sträckt sig längre än till de utpräglade ändmoränbälten, som förekomma något nordligare, i Mecklenburg och Pommern, och som i mycket erinra om dem, hvilka i Förenta staterna begränsa därvarande sista nedisning.
Visserligen hafva flera framstående kännare af dessa trakter uttalat sig för den åsikten, att ifrågavarande nordtyska ändmoräner endast beteckna ett mera tillfälligt uppehåll i det sista istäckets afsmältning. Särskildt har man sålunda för den ändmorän, som sträcker sig öfver det pommerska höglandet, uttalat en förmodan, att den uppe på detta rådande, lägre temperaturen varit orsaken till uppehållet i israndens återtåg.
Detta kan dock knappast hafva varit fallet. Det framgår nämligen af en serie undersökningar, som numera utförts inom angränsande trakter, att den pommerska ändmoränen ingalunda är begränsad till nämnda högland utan omedelbart sammanhänger med en lång, synnerligen märklig moränlinie, som räcker ända fram till trakten af Lybeck, eller tillsammans öfver 650 kilometer, sålunda utgörande en af Europas längsta ändmoräner. Emellertid ligger densamma ingalunda öfverallt lika högt utan framgår öfver så väl höjder som dalar och sänker sig, där den är längst framskjuten mot väster, ända ned till hafsytans nivå. Hade nu den obetydliga temperaturskillnaden på det pommerska höglandet märkbart förlängt isens kvarstannande därstädes, så borde också isranden i denna trakt bildat en utbuktning omkring detta långsammare afsmältande isparti. Nu visar det sig dock af den på taflan 2 gjorda sammanställningen af moränliniens skilda delar, att densamma tvärt om så väl
Källa: Internet Archive ·
