Sida 65
58
i hela sin västligaste del som vid Oderdalen skjuter längst fram i lågt liggande trakter men just vid pommerska höglandet bildar en stor inbuktning. Detta visar tydligt nog, att ändmoränens förekomst härstädes ingalunda beror på försenad afsmältning utan i stället på det motstånd, själfva höjden gjorde emot isen vid dess utbredning.
Att det pommerska höglandet borde hafva förhållit sig på detta sätt till den sista nedisningen, var på grund af den ringa höjd, till hvilken den senare nått, särskildt inom Skåne och Danmark, redan för länge sedan och flera år, innan några ändmoräner voro påträffade i Pommern, förutsedt och antydt på den första karta, å hvilken försök gjordes att uppdraga den sista nedisningens gi^änser. När sedermera en utpräglad ändmorän träffas, just där dessa gränser på grund af höjdförhållandena blifvit dragna, ligger det nära till hands att häri se något mera än en tillfällighet.
Men det finnes flera förhållanden, som synas tala för att denna ändmorän utmärker gränsen för den sista nedisningen. Längst mot norr, där den pommerska moränlinien böjer af mot sydost, förekomma ända nedifrån hafvet samt upp emot men ej förbi den nämnda moränen på en mängd ställen skal af interglaciala hafssnäckor. Detta synes tyda på att desamma lefvat under den interglacialtid, som närmast föregått den sista nedisningen och sålunda kunnat upptagas i dennas bottenmoräner samt medföras så långt som dessa men ej längre. Om detta bekräftas, skulle man därför på skalens förekomst kunna igenkänna den sista isens bottenmoräner. Det är på sådana grunder ett försök blifvit gjordt att å taflan 2 inom Weichseldalen antyda gränserna för det sista istäcket, och det är påfallande så väl dessa gränser motsvara den utbredning af isen, man här af traktens höjdförhållanden kunnat vänta sig.
Af särskildt intresse är, att åtminstone de hittills bekanta skalförekomsterna upphöra vid Bromberg, eller just där Weichsel gör sin skarpaste krök mot norr. Från denna krök går nämligen väster ut, till stor del långs den jämförelsevis obetydliga Netze samt nedre loppet af Warthe, en väldig gammal floddal, som påtagligen en gång upptagit äfven hela Weichsels vattenmassa och öfverfört densamma i riktning mot Oderdalen. Som det synes mycket sannolikt, att floden tvingades att taga denna riktning, emedan den nedre delen af Weichseldalen uppdämdes af landis, talar den stora, forntida afloppsdalens förekomst just här i sin mån för att isranden under ett ganska långvarigt skede varit belägen på detta ställe. Saken vinner ytterligare i betydelse därigenom, att på den punkt, där den stora ändmoränen passerar Oderdalen, eller vid det så kallade Oderbruch, förhållandena äro alldeles motsvarande. Äfven Öder bildar
Källa: Internet Archive ·
