Sida 119
VII. Månskenssvärmeri.
l,
En man, som på de lediga stunder, hans yrke sorn stråtröfvare lemnade honom öfriga, ifrigt sysselsatte sig med stjern-kunskapen, greps slutligen på bar gerning och dömdes till döden. När fångpredikanten började att sockra på de bittra pillerna med hänvisning till himmelens fröjder, svarade den arme syndaren: »Ack, det är icke dessa fröjder, som trösta mig, utan endast och allenast det säkra hoppet, att nu ändtligen en gång få se månen bakifrån.»
Ja, månen bakifrån - det är i sjelfva verket en kinkig punkt i studiet af jordklotets stora slutkatastrof. Den soni med forskande blick betraktar månfotografierna, måste göra sig den frågan: »Skola de katastrofer, hvilkas spår månens synbara sida uppvisar i så otaliga minnesmärken, en gång inbryta äfven öfver vår jord, eller har denna redan öfverstått sin kris och befinna vi oss nu i fasen af kontinuerlig ytindif-ferentism? Tränger förderfvet inifrån utåt eller utifrån inåt? Skola vi förgås genom sjudande eldmassor eller genom successiva instörtiiingar, som slutligen skola sträcka sig ända till ytan?»
Svaret härpå är skrifvet på månens rygg. Vi veta nämligen numera att på hans synliga, mot jorden vända sida, tyngden är ringare än på den frånvända sidan, hvarför har
