Sida 359
XIV.
Långfredagen år 33.
»Visste qvinnorna, hur skönt andakten kläder dem, så skulle alla vilja vara fromma», säger den religiöst vordna grefvinnan Ida Hahn-Hahn i sin roman »Maria Regina». Jag bråkade min hjerna för att uttänka ett dylikt motiv äfven för män, men förgäfves. Nästan tyckes det, som intet smink ville fastna på mannens hårdare hud. Och emedan vi så utan hänsyn bär den osminkade sanningen till torgs, skyller man oss för att vara känslolösa och blottade på allt sinne för det idéela. Välan, nämn den gräns, der lögnen upphör och idealismen vidtager, så skola vi bevisa, att vi äro oklanderliga idealister. För svage och sjuke tjenar stafven sill stöd; ingen bör då beklaga oss, att vi vandra utan käpp. Och vi andas fritt dervid, ty vetandets gränser famnar en långt vidare rymd än trons. När vi vilja tillfredsställa vår känsla och vårt hjerta, tillgripa vi icke de sömnmedel, hvilka på etiketter angifvas såsom lugnande för lidelserna, medan de i sjelfva verket oftast egga dem. Äfven den nämnda af arten af hjertetillfredsställelse tangerar gränserna af ren sinlig tillfredsställelse och skjuter ej sällan öfver densamma. Och hvad nu dessa gamla dokument beträffar, på hvilka sagde fromhet vill skaffa sig uppbyggelse, så äro de oss uppriktigt sagdt, på grund af sina historiska konseqvenser, dock alltför allvarliga, för att vi
